onsdag 31 oktober 2012

Dagens Nietzsche: Mänsklighetens största paradox!

Människans makt och inflytande över biologin och det övriga livet på planeten, och allas gemensamma framtid är stor. Och därför viktigt att undersöka, kritiskt. Humanism är inte alltid vacker, långt ifrån. Just därför behöver vi humaniora, vilket är vetenskapen om människan och konsekvenserna av samt förutsättningarna för mänskligt liv. Humaniora behövs som ett slags motkraft till och för att balansera människans tro på sin egen förmåga, kort sagt för att skydda oss mot oss själva. Humaniora är ett verktyg för att råda bot på mänsklighetens brist på förståelse och oviljan till empati inför något annat än hens närmaste. Klimatfrågan, jag säger bara: Klimatfrågan, och dess roll i det stundande USA-valet.

Människans förmåga till empati och intelligens är omvittnat stor, men det räcker inte att kunna för att göra. Egenskaper som inte utnyttjas är meningslösa. Den insikten saknas i dagens samhälle, kanske inte på pappret och i tanken, men i kollektiv handling och politisk praktik. Bara för att man kan arbeta betyder inte att det finns arbeten att utföra, och då spelar det ingen roll hur mycket mer resurser som satsas på Arbetsförmedlingen (läser om detta i dagens tidning). Anställd blir man först när det finns företag som anställer. Ansvaret är inte arbetstagarens, utan arbetsgivarnas. Det ser jag som en analogi, och som uttryck för ett liknande logiskt felslut. Det finns fler exempel, otaliga exempel, men här tänkte jag reflektera över ett tänkt ursprung, ett slags embryo till tanken. Ignoransens genealogi, om man så vill.

Om man letar efter svaret, sanningen och det som är rätt och riktigt på en plats, istället för i ett sammanhang, ja då blir det så. Då tvingas man fortsätta tankelinjen tills man kommer till en punkt, ursprunget till allt annat. Som man frågar får man svar, viktigt att påminna sig om det ibland. Utgår man från att sanningen är en och odelad, att den existerar i bestämd form singular, då får man leva med konsekvenserna. Jag blir viktigare än allt och alla andra, och när alla bara ser till sig och sitt kommer ingen att ta ansvar för helheten. Det går inte att både ha kakan och att äta den, samtidigt. Hur mycket man än vill att det vore så, och hur mycket man än lyssnar på dem som talar om för en att så är fallet. Glöm det. Omöjligt!

Människa är ett kollektivt fenomen. Utan kultur finns inga människor, bara biologiska överlevnadsmaskiner. Därför behövs humaniora, vetenskapen om det mänskliga. Därför behövs vidare insikt om att jag behöver dig och alla andra, för att överleva och för att få en meningsfull vardag. Vi behöver varandra, för att vi blir till i samma process av blivande. En viktig företrädare för humaniora, en färgsprakande och utmanande tänkare, som fler borde läsa i original och upptäcka på egen hand, tillsammans, är Nietzsche. Längtar efter min stund med honom, på Centralen, i väntan på tåget till jobbet. En liten dos varje morgon. Den bär mig genom dagen, och ger mig inspiration att skriva. Om viktiga saker, som människans förmåga till tänkande och hens paradoxala oförmåga att använda förmågan. Hittade idag på morgonen två citat som i alla fall för mig fungerar som förslag till detta tänkandes ursprung. Nietzsche skriver.
Parmenides tänkande har inget av det indiskas berusande dunkla doft över sig, som kanske inte är helt omärkligt hos Pythagoras och Empedokles; det förunderliga i detta faktum, vid denna tid, är i stället just det doftlösa, färglösa, själlösa, oformade, den fullständiga bristen på blod, religiositet och etisk värme, det abstrakt-schematiska - hos en grek! - och framförallt den fruktansvärda energin i strävan efter visshet, under en tidsålder präglad av mytiskt tänkande och rörlig fantasi. Ge mig bara en visshet, ni gudar är Parmenides bön, om den på ovisshetens hav bara är en bräda bred nog att ligga på! Allt blivande, yppigt, brokigt, blomstrande, bedrägligt, lockande, levande, allt detta kan ni ha för egen del: och ge mig bara en enda stackars tom visshet!
Parmenides förmåga till tänkande ledde honom dit, till den punkt där allt liv upphör. Viljan att veta, och utgångspunkten att kunskap och sanning är formulerad i bestämd form singular, i kombination, ledde honom och hans efterföljare dit. Till en livsförnekande, kall och tom visshet. Svängande strängar må vara svaret, men vad var frågan, egentligen? Är det någon som minns, och vad ska vi människor göra med kunskapen? Det måste vara den viktiga frågan, och svaret på den typen av frågor kommer aldrig att kunna levereras av naturvetenskapen. Därför behövs humaniora, i lika hög grad som annan vetenskap. Det är i utbytet mellan olika kunskaper, i de dunkla mellanrummen, som nya insikter och konstruktiva lösningar uppstår.

Ingen vill leva i "det doftlösa, färglösa, själlösa, oformade, den fullständiga bristen på blod, religiositet och etisk värme, det abstrakt-schematiska", ingen! Ändå satsas alla (sic) vetenskapliga resurser på den typen av vetande, mot bättre vetande. Ett uttryck för människan hybris och brist på förmåga att handla i enlighet med sina egna kunskaper. Ett uttryck för människans paradoxalt självförnekande kultur och brist på insikt om hur beroende alla är av varandra. Nietzsche hjälper oss att se, om vi bara lyssnar och handlar i enlighet med insikterna vi får. Det räcker inte att läsa, man måste handla också, tillsammans. Först då kan man se och avgöra kunskapens värde.

Vad innebär det att vara, och var betyder det? Vilket är ordets innebörd. Nietzsche har svar, och det är bara att hacka i sig, om man verkligen vill förstå vad det innebär att vara människa och att leva ett hållbart, kollektivt, liv.
Begreppet vara! Som om inte redan ordets etymologi visade på det ynkligaste empiriska ursprung! Ty esse betyder i grunden bara "att andas"; så när människan använder det om alla andra ting överför hon med en metafor, det vill säga med något ologiskt, övertygelsen att hon själv lever och andas på andra ting och uppfattar deras existens som andning enligt en mänsklig analogi. Ordets ursprungliga betydelse suddades snart ut, men det kvarstår alltid så mycket att människan föreställer sig andra ting tillvaro efter sin egen tillvaro som analogi, det vill säga antropomorft och i alla händelser genom en ologisk överföring. Till och med för människan, alltså bortsett från denna överföring, är emellertid satsen "Jag andas, alltså finns ett vara" helt otillräckligt; mot den måste samma invändningar riktas som mot "ambulo, ergo sum" eller "ergo est".
Jag är inte bra för mig själv. Att andas innebär liv, för mig. Girigt suger jag i mig syre, för att jag ska leva vidare. Jag, jag, jag. Samtidigt hugger vi ner skog, skövlar mark, dödar djur och fiskar ut haven. Pumpar upp olja, och så vidare. För att jag vill och anser mig behöva det. Jag, idag, här och nu. Framtiden? Hur går det, och vad händer då, om Mitt Romney, som går till val på en klimatignorant och egocentrerad politik? När jag får vad jag vill ha, och när jag gör mig själv till allt annats mått, tillsammans med alla andra. Då är vi illa ute, gemensamt.

Snacka om paradox. Ett olösligt problem, men, och detta är viktigt, bara så länge vi håller fast vid vår nuvarande definition av kunskap och sanning. Paradoxen är bara en paradox så länge som vi kollektiv utgår från att sanningen existerar i bestämd form singular. Det gör den inte, sanning finns bara och överallt i kontexter. Sanningen är alltid fler än en, men färre än många.

Tack Nietzsche, för att du förgyller min vardag och tvingar mig att tänka förbi min egen förmåga.

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är inte arbetsförmedlingen som är det stora problemet. Det verkliga problemet är att det saknas jobb och att arbetsförmedlingen ofta är bakbunden av krångliga regler. Om arbetsförmedlingen fick vara mer hjälpsam och mindre övervakare/polis tror jag att de skulle lyckas mycket bättre.
Ett exempel är att de borde ha frihet att röra sig i en gråzon för att hjälpa arbetssökande där de hade möjligheter men inte tvingas ge alla samma förmåner. De skulle exempelvis kunna skicka en sökande på utbildning utan att alla andra skulle kunna kräva att få gå på samma utbildning. Idag verkar de sitta bakbundna och bara ha möjlighet att fråga efter hur många jobb en arbetssökande sökt.
Istället för att ouitsourca arbetsförmedlingen bör deras arbetsförmedlare utbildas till entreprenörer med generös handlingsfrihet.
Ett annat problem med arbetsförmedlingen är att den anställer allt för många socionomer och beteendevetare som arbetsförmedlare. De borde anställa arbetsförmedlare med olika utbildning och då även jurister, ingenjörer, ekonomer för att kunna match högutbildade. Idag lämnas dessa åt sitt eget öde. Likaså borde de rekrytera 55+ akademiker eftersom dessa ofta har kontakter direkt in i företagsledningar och att de då kan matcha arbetssökande tack vare sin erfarenhet och sina tidigare kollegor.