Oj, wow. Vilken dag. Lite trött släntrade jag in på hotell
Post i morse. Och där stor William Rankin. Vilket anförande, vilken key note.
Elisabeth Korsgaard Sorensen som kom efter hade ingen tacksam uppgift, alls.
Ska inte jämföra. Båda var lika kloka. Rankin talade dock om många saker som
ligger mig varmt om hjärtat, och hans anförande knöt an till mycket av det jag
planerade att ta upp i mitt bidrag till NU2012; Ett rundabordssamtal, med
titeln: Mot bättre vetande (som jag skrev om i föregående bloggpost). Tänkte
sammanfatta dagen och konferensen så här långt, i väntan på mingel på
Världskulturmuseet.
Rankin nämnde inte begreppet Wisdom of crowds, men det var
den tanken han exemplifierade på olika sätt. Dataspelet Foldit, var ett lysande
exempel som lyftes fram. Och Wikipedia. Organisationen, den rent rumsliga, av
utbildning berördes. Interaktion och utbyte, kontakter. Det var anförandets
röda tråd. Där uppstår lärande. Förförande och klokt framfört. Wow, som sagt.
Häftig start på dagen.
Omgående kröp sig dock tanken på. Att här sitter vi, lärare
och ansvariga i högskolesektorn, och lyssnar på en mycket klok och erfaren
pedagog. Och så tvingas vi verka i ett system som ger oss noll stöd, under en
minister som inte litar på oss. Mot bättre vetande tvingas vi agera med verktyg
och metoder som inte är optimala, för att det är bara så det går att få data
att utvärdera. Lärandet då, vad händer med det? Vad är det vi ska producera,
egentligen. Släpper det!
Koncentrerar mig på eftermiddagen istället. Wow, igen. Skulle
som sagt leda ett rundabordssamtal. Har aldrig gjort det. Lite nervös, men ändå
inte. Mest förväntansfull. För jag tror ju på samtalet, på att det finns en
kraft där. En outnyttjad potential, i massans gemensamma ansträngningar. Och
det var så jag inledde diskussionen. Pekade ut en riktning. Sedan var det bara
att hålla en låg profil, och göra det jag skrivit så mycket om. Lyssna.
Lyssna gjorde jag. Och det var det absolut roligaste och
mest konstruktiva jag vart med om i konferensväg. Vi var två som delade på en
och en halv timme. Jag och Julia Falkerby, från KTH. Mot bättre vetande var som
sagt titeln, och jag gick igenom mina exempel och skissade på de bärande
tankarna. Sedan lämnades ordet fritt. Rummet far fullt, och många räckte upp
handen. Resultatet pekade klart i riktning mot, bättre vetande.
Här öppnade sig en arena för utbyte av tankar och
kompetenser. Många delade med sig av takar och erfarenheter. Alla lärde sig
något. Häftigt att få vara med om. Annars brukar man bara köra sitt, och sedan
sjunka tillbaka till lyssnandet. Inte så konstruktivt att sitta och längta
efter minglet, vilket i ärlighetens namn är en viktig, om inte den viktigaste,
komponenten i konferenser. Här fick jag dock vara med om något unikt. Otroligt
inspirerande att få lyssna och ta del av engagemanget. Kunskap organiserad
underifrån, genom självorganisering. Det
var vad som hände. Det var vad vi fick uppleva.
Vi talade om vikten av en ledning som litar på lärarna, och
betydelsen av att läraren litar på studenterna. Att systemet litar på dem som
upprätthåller det. Bara så kan kunskap för hållbarhet uppnås. Bara genom
samtal, och misslyckande. Tillsammans, om det är så man jobbar, spelar det
ingen roll vem som för fram det förlösande, eller det galna. Bara genom att våga
misslyckas kan man nå verkligt bra och betydelsefull kunskap. Detta vet vi, som
sagt. Så vad är det som gör att vi, mot bättre vetande inte agerar i enlighet
med det vi vet? Där finns en viktig nyckel till arbetet med hållbarhet.
Överseendet med misslyckande.
Det klokaste som kom ur samtalet, den tanke som var mest
värdefull för mig. Det viktigaste som jag tar med mig från seminariet är
följande: Samtalar man om sina misstag, alla de incidenter och erfarenheter av
att det inte gick så himla bra. Delar man med sig av den typen av erfarenheter,
då sprider det sig en känsla i organisationen av att man inte är ensam. Lyssnar
man till framstående forskare, erfarenheter av best practice och likande, då
känner man sig ensam och dålig. Vad tror ni leder till bästa utfallet ifråga om
lärande? Jag vet vad jag tror: Misslyckandets gemenskap, för ur de
berättelserna kan jag hämta stöd OCH inspiration. Lärandet utvecklas då som i
flyget, genom att organisationen som helhet slipper göra samma misstag två
gånger. Det tvingas man till genom att bara tala om det som fungerar, av lätt
insedda skäl. Ingen är mer än människa.
Den känslan, och dessa lärdomar bär jag med mig in i
framtiden. Att anordna ett
rundabordssamtal var en mycket positiv upplevelse. Spelar inge roll att det
regnar ute. Jag är glad, tror på framtiden och surfar mot Världskulturmuseet på
en våg av lycka och inspiration.
Tack NU2012, och
deltagarna i seminariet nyss, för att ni fick mig att tro igen! Nu ska här
minglas, och imorgon fortsätter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar