Dagens Nietzsche: Bildning och ekonomi

Pengar, för pengarnas skull. Och den ofattbart rikes självbild, (tänker här på den enda, översta, procenten av jordens befolkning) som bygger på att hens rikedom och framgång är rättvis. Om det handlade den sista filmen i serien om fattigdom, som visats på SVT här i veckan. Kan inte riktigt släppa taget om människorna som presenterades. Kan inte skaka mig fri från deras enorma girighet, egoism och brist på medkänsla. Uppfylls av förakt för hur de använder sina pengar, för att lobba för värnandet av deras personliga rikedom och vilket är än värre, för försämringar och åtstramningar för den minst bemedlade halvan av befolkningen.

Den som har det allt för bra, som är ofantligt rik eller otroligt tursam, hen påverkas negativt, och drar med sig samhället i förfallet. Det är dålig politik att gå de riktigt rikas ärenden. Dålig samhällsförvaltning. För det innebär att alla värnar några få, som inte behöver värnas. Det är dubbelt problematiskt, för att använda ett understatement som heter duga. Det är förkastligt och strider mot allt sunt förnuft. Ändå försiggår det?! För att makt och rikedom korrumperar. De riktigt rika, de som tillhör den absoluta ekonomiska makteliten vet varken sitt eget eller samhällets bästa. Det enda de bryr sig om är sina egna pengar, och förmerandet av kapital.

Ingen tycker att det är okej att agera som dessa människor gör, ändå är det ingen fråga som debatteras eller påverkar politikernas beslut. De riktigt rika får som de vill, för de är så få. Mot bättre vetande lyssnas det på dem. Mot bättre vetande tas beslut i parlamentet som gynnar dem. En procent av jordens befolkning dikterar alltså villkoren för alla andra. Hur är det möjligt? Av en hel massa olika skäl, så klart, blir detta möjligt. Ett skäl är att utbildning bekostas med allmänna medel, som är en krympande kaka. När de rikastes rikedomar värnas framför det allmännas bästa, då undergrävs basen för allt. På demokratisk väg håller vi på att införa feodalism. Och det vet vi, att den var förödande för samhällsutvecklingen.

Vad behöver vi göra? Vi måste värna bildningen, som är vårt enda halmstrå. Vi måste satsa på skolan, på en bildningsfrämjande skola, och på fri forskning med bredd och djup. Innehåll istället för yta, kvalitet istället för kvantitet. Klokskap och kritiskt tänkande istället för utantillkunskap. Alla vet, ändå blir det inte så? Alla förstår om det bara ägnar frågan en stund och bemödar sig att reflektera lite. Det behövs inga exceptionella egenskaper för att inse att bildning är viktigt. Det är inte där det brister. Problemet är att det vuxit fram en kultur och ett tänkande som främjar pengar framför allt annat, det är där problemet ligger. Orsaken till att det blivit som det blivit är att vi kollektivt inte anser oss ha råd med det vi vet att vi behöver. Det är problemet!

Frustrerande att se och förstå hur enkelt problemen skulle kunna undanröjas. Provocerande att verka inom högre utbildning, utan att kunna göra vad som krävs för att främja bildning. Jobbigt att verka under en utbildningsminister som är så pass dåligt insatt i ontologi och epistemologi att hans politik blir kontraproduktiv. Det står illa till i den svenska skolan som helhet, och åtgärderna som föreslås förvärrar problemen. Rådande pedagogik är förödande för allt vad bildning heter.

Finner tröst hos Nietzsche, men det gör samtidigt att frustrationen växer. För när jag jämför hur det är med hur det skulle kunna vara, då blir jag nedstämd. Men hellre det än bitter. Hellre lyss till klokskap, än förfasas över dårskap. Jag ger inte upp. Så länge det finns liv finns det hopp. Och om ingen strider för bildningen, då dör den ut. Jag har ett ansvar, och jag tar det, av rent egoistiska skäl. För jag vill verka för en bättre värld, för alla. Bara så kan jag få det bättre. Egoism är födande för både den som bejakar den, och för samhället. Nietzsche visste, Nietzsche förstod. Lyssna, reflektera, lär och agera; det är mitt mantra. Citatet som följer är hämtat från Schopenhauer som uppfostrare, och det handlar om bildningens väsen.

[D]itt sanna väsen ligger inte dolt djupt nere i dig utan oändligt högt ovanför dig, eller åtminstone ovanför det som du vanligtvis ser som ditt jag.

Allt för många letar allt för ihärdigt på helt fel ställen, när de söker sitt rätta jag. Det existerar inget sådant som mitt rätta jag. Sökandet är meningslöst, och förkastligt. Söker man på det sättet är man dömd till evig olycka. Det vet marknadsförare och kapitalister, tillväxtkramare och alla dem som söker pengar för pengarna skull. Ju mer man har och får av den varan, desto mer vill man ha och desto mer missnöjd blir man. Bildning är något man skaffar sig genom hårt arbete, ihärdig strävan och studier. Bildning kan bara nås genom hårt arbete och via tillägnande av kunskap och kritisk förmåga. Bildning är inget, den blir till i strävan, och det nås aldrig fullt ut. På samma sätt som det sanna jag som ekonomismen fått att söka efter och tro på alltså, men med den viktiga skillnaden att sökandet efter bildning ger något viktigt och beständigt tillbaka. Ju mer bildning man skaffar sig, desto mer vill man ha, men inte för att man är missnöjd, utan tvärt om för att man får ett rikare liv. Det är skillnaden. Sökandet efter bildning ger mångfalt igen.

De som skänker dig sann fostran och bildning avslöjar för dig vad som är ditt väsens ursprungliga innebörd och grundelement, något helt igenom oåtkomligt för fostran och bildning, alltid svårtillgängligt, bundet, förlamat. De som fostrar och utbildar dig kan inte vara någonting annat än dina befriare.

En bildningsfrämjande skola kan bara leda adepterna till vattnet, dricka det måste de göra själva. Bildande pedagogik kan bara förlösa den vilja som finns där från början, den kan aldrig ge något till den som inte vill ta emot. Det finns heller inga genvägar till bildning, bara en väg: Hårt arbete!

Och det är hemligheten med all bildning. Den förser dig inte med proteser, vaxnäsa, ögon försedda med brillor - tvärt, vad dessa gåvor kunde ge är bara en karikatyr på fostran.

Den skola som Björklund talar om och med en dåres envishet propagerar för är en skola fylld av proteser och falska löften. En skola som ju mer man ägnar sig åt den, desto mindre sann kunskap får man. En bildningsfientlig skola. Ju mer resurser man kastar in i ett sådant svart hål, desto dyrare blir det att i efterhand rätta till problemen. Bildning kan inte effektiviseras, kan inte skyndas på. Den växer fram när och där tiden och förhållandena är mogna. Bildning kan bara befrias hos den som vill och är beredd att göra vad som krävs, den kan inte prackas på någon.

Det är befrielse den är. Den röjer undan allt ogräs, allt grus, alla kryp som vill angripa plantornas späda groddar, den är strömmar av ljus och värme, ett kärleksfullt nattligt brusande regn. Den härmar naturen och tillber naturen när den är moderligt sinnad och barmhärtig. Den är naturens fulländning, när den förebygger dess grymma och obarmhärtiga anfall och vänder dem till goda verkningar, och när den drar en slöja över dess styvmoderliga sinnelag och sorgliga oförstånd.

Bildning är också samhällets fulländning. Och därför är det en väckarklocka, en varning om att vi slagit in på helt fel väg när vi låter finansministern bestämma politikens riktning, vilket är vad som sker just nu, under klimatmötet i Doha. Pengar bryr sig bara om pengar och förmering av kapital. Pengar kan och får aldrig utgöra basen i ett samhälle, det är ett medel ett verktyg för att uppnå hållbarhet. Mot bättre vetande undergräver vi således basen för framtiden, inte bara här hemma utan globalt. Det är inte kunskap som saknas, det är förmågan att handla i enlighet med vad vi vet. Det är bildning som fattas.