lördag 8 december 2012

Konsten att bygga ett hållbart samhälle

Först när det råder balans mellan samhällets alla delar kan arbetet med att skapa system för att säkra hållbarheten i systemet påbörjas. Innan dess riskerar det att bli/vara meningslöst arbete. Just nu befinner vi oss så långt från balans man kan komma utan att det ska råda fullkomligt kaos. Orsaken? Ekonomiseringen av snart sagt alla dimensioner av levt liv, som gör lockelsen stor att skära bort allt som inte leder till ökad vinst och som i sin tur leder till att vi får ett samhälle där alla verksamheters mål blir att förmera pengar, för pengarnas skull. Finns hur många exempel på detta som helst, det behövs inte vetenskapliga meriter för att se, tecken finns överallt. Det är bara att öppna ögonen och se, ta in och reflektera.

Vad sysslar man med på Handelsbanken, till exempel? Och hur hållbart är det? För vem gör man det man gör? Hur bidrar det man gör till samhällsnyttan? Var säger Stefan Fölster om det? Frågorna är många, och de måste besvaras innan ett samtal som verkligen leder till ett bättre och mer hållbart samhälle kan inledas, mellan olika intressen och kompetenser i samhället.
På fredagen rapporterade SvD Näringsliv att Handelsbanken Liv under två år har drivit en massiv kampanj i syfte att få kunder ur säkra traditionella försäkringar, med garanterad pension, till fondförsäkringar. Flyttkampanjen, menar kritiker, är inte för kundens bästa, i skarp kontrast till budskapen i bolagets informationsbrev.

Flera läsare vittnade på fredagen hur de exponerats för aggressiv marknadsföring. ”När jag fick detta erbjudande plus ett fasligt ringande från deras säljare anade jag oråd”, lyder en av flera läsarkommentarer.

En annan person, som jobbat med rådgivning på en av bankerna, berättade att ”detta har bara ett syfte och det är att banken bara vill tjäna pengar och bryr sig inte om kunderna.”
För vems skull driver man den hårda marknadsföringen, som liknar telemarketing. I våras höjdes röster för att reglera möjligheterna för företag att kontakta potentiella konsumenter. Vad gör regeringen? Inget, måste bli slutsatsen. Man väntar på att branschen skall självsaneras, och under tiden tvingas medborgarna, äldre och andra som har svårt att stå emot trycket, att ta smällen.
Oseriös telefonförsäljning är ett växande konsumentproblem. Mindre nogräknade säljare sänker förtroendet för hela telemarketingbranschen. Finansmarknadsminister Peter Norman har uppmärksammat problemen när det gäller försäljning av finansiella tjänster.

Konsumentverket och Post- och telestyrelsen (PTS) vill nu se ny lagstiftning om skriftligt godkännande av avtal vid all telefonförsäljning.

Både Konsumentverket och kommunala konsumentvägledare har i ett ökande antal anmälningar sett exempel på oseriös försäljning av allt från rakhyvlar till ppm-rådgivning. Också PTS får ta emot en hel del klagomål på oseriös telefonförsäljning av abonnemang för telefoni och bredband. Nyligen uppmärksammades att Konsumenternas försäkringsbyrå mottagit många klagomål vad gäller telefonförsäljning av ppm-rådgivning.
Överallt förskjuts ansvaret neråt i hierarkin. Folket får betala. Samhället får ta kostnaden. Det allmänna regleras så pass hårt att det blir nästintill omöjligt att bedriva verksamhet enligt någon annan logik än marknadens järnhårda lönelag. Lägst pris gäller, oavsett. Detta hindrar skolor från att satsa på närodlat, det hindrar företag som Skanska att bygga så energisnålt som man kan och vill. Den rådande samhällsideologin och marknadens lag binder ris för ryggen på oss alla. Vem tjänar på det? Och är det hållbart, önskvärt, gott? Bygger bonusar och ökande ersättningar till företagsledningar och aktieägare, eller sänkta skatter för de rikaste till att hållbarheten ökar, eller minskar det snarare förutsättningarna för att bygga ett hållbart samhälle? Det senare, det finns inget som talar emot detta.

Läser om vad ökade klyftor gör med hållbarheten och samhället som helhet, i Social Politik. Kloka ord från Nationalekonomen Stefan de Vylder.
Finns det idag ett handlingsutrymme att få ner svensk arbetslöshet och återupprätta en generell välfärdspolitik? Kan vi närma oss ett samhälle med full sysselstättning där det absoluta flertalet känner trygghet?

– Naturligtvis! Sverige har under de senaste åren haft ett rekordstort överskott i utrikeshandeln, sex-sju procent av BNP, samtidigt som inflationen är mycket låg. Sverige har ett handlingsutrymme för att öka de offentliga utgifterna. I förhållande till omvärlden är vår statsskuld extremt låg. Sverige kan låna pengar till lägre ränta än till och med Tyskland. Vi skulle kunna låna till en procents ränta och använda pengarna för att upprusta miljonprogrammets bostäder, anställa fler lärare och folk i sjukvården, upprusta järnvägen och så vidare. Borg och Reinfeldt sparar istället i ladorna för att få guldstjärnan ”Vi är bäst i klassen på att ha låg statsskuld”. Det är oansvarigt. Vi behöver fler investeringar som ger sysselsättning. Det är enormt oansvarigt även mot övriga Europa.

– I vår del av världen är vi några få länder – Sverige, Norge, Tyskland, Holland och ett par till – som har överskott. Vi skulle kunna ge draghjälp, gärna med lite inflation, det är ingen katastrof efter tio år med extremt låg inflation. Det finns massor att göra, men det görs inte.

– Svensk socialdemokrati försöker nu spela ansvarsfulla på Borgs och Reinfeldts planhalva ”Vi är lika ansvarsfulla som alliansregeringen. Vi kommer att sköta statsfinanserna.” I det ryms att det svenska överskottsmålet är heligt. Vi ägnar oss åt ett vanvettigt sparande när Sverige lider av arbetslöshet och är utan underskott.

Som när Sverige under 1800–talet lånade pengar för att bygga järnvägen. Bättre kommunikationer fick landet att blomstra och lånen kunde betalas tillbaka. Om vi hade sparat ihop pengarna innan bygget sattes igång hade järnvägen inte varit klar förrän evinnerligt mycket senare. Men Borg sparar och Göran Persson säger att den som är satt i skuld inte är fri.
Klyftorna i samhället sliter det i bitar, och det är varken bra för de som lyckas och har tur eller det som har otur eller helt enkelt saknar möjligheten att göra något annat än att överleva från en dag till en annan. Klyftorna, de stora klyftorna är det som är problemet, som leder till att jaglojaliteten ökar i samhället. Hos de rika för att de blir paranoida och bara ser hot mot sin ökande rikedom, och för de fattiga för att det handlar om livet.

Hållbarhet och etik är två komplexa frågor som har bärighet på och behövs för att skapa ett bättre samhälle som ger alla likartade chanser att klara sitt uppehälle och realisera sina visioner. Innan jag går vidare med en tanken vill jag påpeka att min strid för minskade klyftor just är en strid för minskade klyftor, inte en kamp för utjämnande av alla klyftor. Jag tror att det måste finnas ev viss dynamik i samhället för att det ska vara hållbart. Men hur stort ska gapet tillåtas vara, hur stor skillnad mellan människor är etiskt godtagbar? På 1980-talet vill jag minnas att skillnaden mellan de bäst betalda på arbetsmarknaden och de sämst betalda. Gapet mellan VD och industriarbetaren låg någonstans i häradet av faktor 10. Idag rör det sig snarare om faktor 100, eller till och med mer. Det är inte etiskt försvarbart, och det leder till stora problem, till växande problem. Nästa generation, vad händer när den växer upp? När de ska köpa bostäder och skapa sig en dräglig tillvaro?

1970-talet var en period i historien då klyftorna var som minst, och det vill jag minnas som en tid då det fanns möjligheter för de allra flesta, och en grundtrygghet. Solidariteten och sammanhållningen var stor. Tillbaka dit är meningslöst att längta och drömma, men insikten om och minnet av vad minskade klyftor gör med människor, och med förutsättningarna för mångas möjligheter att förverkliga sina visioner, den är värd att vårda. Mångfald leder till ökad hållbarhet, och segregering, specialisering, effektivisering leder bort från allt vad hållbarhet heter. Ökade klyftor sliter samhället i bitar, och bara den som är rik gynnas. Alla andra missgynnas. 90 procent av befolkningen, typ. Vari ligger det rimliga i att den verkligt stora massan skall understödja fåtalets ökande rikedom, som spenderas på lyxkonsumtion utanför vårt lands gränser. Vad tjänar samhället på att företag dränerar landet på ekonomiska medel, på att övervinster fördelas mellan dem som redan har?

Ökat utbyte mellan allt och alla, leder till minskade klyftor. Fler möten mellan olika kunskaper och kompetenser är en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Humaniora OCH naturvetenskap OCH andra ämnen. Alla behövs, lika mycket. Det är i utbytet av tankar, insikter och kompetenser som ny kunskap uppstår. Och ny kunskap är vad som behövs, bredare kunskaper. Lite mer renässanstänkande, kanske man skulle kunna säga. För att inte riskera att det akademiska elfenbenstornet blir ett Babelskt torn, som leder till att ingen kan tala med någon annan än sin lilla grupp av likasinnade. Integration, inom samhällets alla delar är kungsvägen till lycka för alla. Låter därför följande vackert poetiska och hoppfulla ord, från dagens tidning, avsluta denna bloppost. Det finns hopp. Så länge det finns liv finns det hopp.
Vid gränsen mellan vetenskap och tro borde vi alla – i stor ödmjukhet och respekt för varandras olika kompetenser – kunna mötas för att tillsammans skapa ett bättre helhetsperspektiv på tillvaron och gemensamt kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen. Gränserna för vårt vetande flyttas ständigt fram, men vi måste ändå erkänna att vi bara skrapar på ytan till en fullständig förståelse av den värld vi lever i.

Inga kommentarer: