fredag 28 december 2012

Tänker om och med rhizom VII

Ett slags frágil struktur, som finns där mellan, men som man måste närma sig varsamt, som kräver omsorg och aktivitet från dem och det som behöver ordnas, för att ge tillvaron mening och för att få innebörd. Så vill jag se på rhizom, som samhällsteori och tankeverktyg. Något som finns och som spelar roll, men inte självklart. Rhizom kan enkelt köras över. Alltså inget att bry sig om? Tvärt om, menar jag. Vi människor håller oss själva för sensibla och intelligenta varelser, och just därför borde vi kunna ordna vår vardag och vårt kollektiva liv efter ordningsregler som inte kräver polisiära åtgärder, betong och repressalier. Visualisera följande: En kohage, och en hästhage. Kohagen brukar vara inhägnad med kraftig taggtråd, och hästhagen med ett tunt elstängsel. Trädstrukturer är som kraftig taggtråd, och rhizom som tunt elstängsel. Hästar är sensibla djur som känner noga efter, medan kor bara går på. Båda ordningsprinciperna fungerar, men på olika sätt. Vad vi behöver för att bygga ett kunskapssamhälle är upp till oss, tillsammans. Det är utgångspunkten. Någon typ av ordnande princip behöver vi, frågan är vilken och hur vi skall se på kulturen och vardagen.

Rhizom finns, och fungerar, men inte utan förståelse för vad som krävs. Vapen fungerar också. Vad vi anser oss behöva för att bygga ett hållbart samhälle är upp till oss, gemensamt att bestämma. Vill vi ha ett samhälle byggt på tillit och förståelse, eller på vapen och repressalier? Oavsett vad vi väljer kommer vi att få leva med konsekvenserna. Jag väljer rhizom, för det ökar chanserna till att vi får det samhälle som jag vill se förverkligat. Ett hållbart samhälle där man tar hand om varandra, och där alla kan finna sin plats och får bidra till det allmänna med det man kan och är bäst på. Ett samhälle som är i balans på alla tänkbara plan. Och dit går bara att nå med hjälp av förhandling, ständiga och kollektiva förhandlingar mellan allt och alla.
How could movements of deterritorialization and processes of reterritorialization not be relative, always connected, caught up in one another? The orchid deterritorializes by forming an image, a tracing of a wasp; but the wasp reterritorializes on that image. The wasp is nevertheless deterritorialized, becoming a piece in the orchid’s reproductive apparatus. But it reterritorializes the orchid by transporting its pollen. Wasp and orchid, as heterogeneous elements, form a rhizome.
Förhandlingar kan se ut på olika sätt, men förhandling är vad vi har att göra med men överallt och alltid när mening och betydelse uppstår mellan. I citatet handlar det om relationen mellan insekten och blomman, som ofta är symbiotiskt på ett sådant sätt att det är omöjligt att veta vad som kom först. Vissa blommor kan bara pollineras av en enda insekt, och deras liv och framtid är därför gemensam och ett resultat av ett slags förhandling. Samma med kultur, och rhizom. Det centrala finns mellan, och går inte att nå, i kraft av sig själv. Ömsesidig tilblivelse är vad jag vill peka på, och ser man på samhället med sådana glasögon förstår man förhoppningsvis bättre hur tanken om rhizom kan vara till nytta i arbetet med att förstå hur en struktur kan fungera utan att synas och utan polisiära maktmedel.
It could be said that the orchid imitates the wasp, reproducing its image in a signifying fashion (mimesis, mimicry, lure, etc.). But this is true only on the level of the strata-a parallelism between two strata such that a plant organization on one imitates an animal organization on the other. At the same time, something else entirely is going on: not imitation at all but a capture of code, surplus value of code, an increase in valence, a veritable becoming, a becoming-wasp of the orchid and a becoming-orchid of the wasp. Each of these becomings brings about the deterritorialization of one term and the deterritorialization of the other; the two becomings interlink and form relays in a circulation of intensities pushing the deterritorialization ever further.
Letar intensivt efter exempel att peka på och tänka med, för att förstå vad jag far efter. Hittar en fin artikel i SvD, om böcker. Ett försvarstal till boken, som hjälper mig att hitta nya nyanser i rhizomet. Vad är en bok? Är det tanken hos den som skrev den, är det pappret den tryckts på, eller är den bara ord som kan förmedlas digitalt? Är den överhuvud taget något, har den en essens, eller blir den till i samverkan? Viktigt att veta, om  man ska kunna förhålla sig till det som händer i samhället idag. Jag är liksom artikelförfattaren en passionerad boälskare, för att pappersboken hjälper mig att minnas det jag har läst. Ryggarna i bokhyllan rymmer alla sin historia. Jag-boken-minnena, allt som helhet betraktad är ett slags ömsesidigt block av tillblivelse. En annan läsare av samma bok har andra minnen, och det är pappersboken speciell och värdefull för mig. Visst läser jag på nätet, också, men minnet av det jag läser digitalt är inte alls lika beständigt.

Vad är boken, det är en fråga som är brännande aktuell, och artikeln av Carl-Johan Malmberg ger bränsle att tänka med, är ett slags rhizomatisk struktur att hänga upp tankarna på. Liksom boken som med milt våld reglerar upplevelsen och som gör det svårare att ändra bilden av det som en gång var. Läser, och begrundar.
Boken som ting skapar kontinuitet i livet. Att minnas vissa böcker är viktigt. När vi går tillbaka till våra tidiga bokupplevelser, och till böcker som står där i bokhyllan sedan åratal får vi kontakt med oss själva som de vi en gång var, och vi förstår nuet bättre. 
Låt mig ta ett annat exempel på en viktig barnbok, fast i form av en serietidning, en som jag kunnat återvända till: ”Jul i Pengalösa”, det nummer av Kalle Anka som i Sverige publicerades julen 1954. Min bror som inte bara var äldre än jag utan också kunde läsa när han var fyra år hade alla Kalle Anka ända sedan starten i slutet av 40-talet och de flesta finns kvar hos oss än idag. Så också det mästerliga Carl Barksäventyret ”Jul i Pengalösa” som jag läste och fascinerades av. 
Här skildras en jul i Ankeborg. Kalle och knattarna försöker samla in pengar till de stackars barnen i kåkstaden Pengalösa. Samtidigt förlorar Joakim von Anka sina pengar i en olycka – alla hans slantar försvinner plötsligt ner i ett kvicksandshål under hans sprängfyllda kassavalv, just bilden när det sker är vidunderlig! Och bilderna av alla de ledsna och fattiga Pengalösabarnen är rörande och grymma. 
Walt Disney visar ett annorlunda Amerika än 50-talets populärkultursidyll. Men när man gav ut ”Jul i Pengalösa” på nytt som julnummer av Kalle Anka 1967 beslöt Disney att censurera bort alla bildrutor som visade slummen i Ankeborg. 
Utom en enda, en tragikomisk ruta som kanske blev kvar av misstag och där Kalle ber en familj om ett bidrag till de fattiga barnen – och får svaret ”Gärna, hur många ungar vill ni ha?” Kalle har inte sett att det är en slumfamilj har ber om pengar. 
Hade jag inte haft kvar pappersexemplaret av ”Jul i Pengalösa” hade jag inte bara gått miste om en bra serie, jag hade också förlorat kontakten med en vacker läsupplevelse. För ett par år sedan letade jag fram båda numren av Kalle Anka, det från 1954 och det retuscherade från 1967. Jag välsignade min samlariver som gjort att jag sparat det tidiga numret och köpt det senare i ett antikvariat. Jag skrev en text om ”Jul i Pengalösa” för en konstutställning på Kulturhuset med temat Pengar, en text som handlade om kulturens bortträngningar och förfalskningar.
Disney vill inte kännas vid sin historia, vill leva i ett oklanderligt och politiskt korrekt nu. Nu, nu, nu. Farligt om vi hyllar om omfamnar det synsättet. Vem äger historien, och tolkningsföreträde? Vi lever här och nu, mellan det som var och det som blir. Det går inte att ändra, men om vi förnekar tankar och förgivetaganden vi en gång haft, då omskapar vi historien och påverkar framtiden. På följande sätt, till exempel, kanske ...
Låt mig påstå en aning högtravande: om vi ensidigt förlitar oss på den virtuella boken och inte också värnar om pappersboken, det tredimensionella tinget, som dröjer kvar tack vare sin materiella tröghet i rummet, då krossas en livsviktig minneskultur. Det är i själva verket rätt enkelt: om vi inte tar till vara boken som föremål kan vi inte längre ha våra barndoms- och ungdomsböcker i bokhyllan eller på vinden, och ge bort dem till våra barn och barnbarn. 
Pappersboken har en envist kvardröjande, tyst auktoritet som saknas hos den digitala boken, lika lätt att ladda ner som att utplåna. Det är knappast troligt att vi behåller våra böcker, barnböcker eller vuxenböcker, i datorn eller på läsplattan under decennier. Böcker förvandlas till kortsiktiga förbrukningsartiklar.
Så vill jag se på och förstå rhizom, som tankemodell för att se på det som strukturerar tillvaron. Efterlyser varken censur eller någon låt-gå-mentalitet, ser bara ett behov något slags eftertanke, inbyggd i det kollektiva, ömsesidiga blivandet. Kortsiktiga förbrukningsartiklar, ord som bara har ett värde: förmering av kapital. Där är vi inte, inte än. Men vi är på god väg, och företag som vill revidera sin historia har idag fler möjligheter än någonsin. Det är en konsekvens av digitaliseringen. Inget är någonsin ont eller gott, per se. Allt får sitt värde mellan ...
Att bevara pappersboken handlar om överlevnad. Utan den riskerar vi att bli utlämnade åt nuets godtycke, tvingas köpa nytt, ladda ner nytt, glömma allt gammalt. Vi blir som såll där allt rinner igenom.

Trögheten, liksom överblickbarheten och hanterligheten hos pappersboken, ett slags ankare i rummet och tiden, måste inte bara försvaras utan också utvecklas, med hjälp av erfarenheterna från den tryckta bokens drygt 500-åriga historia.

Här kan man ibland bli rätt pessimistisk. Inte minst de stora svenska förlagen gör allt fulare, allt sämre producerade pappersböcker, omsorgen om böckernas utseende verkar bli mindre viktig för många av dem som gör dem. Kanske har man börjat ge upp tron på den taktilaboken, boken gjord för handen? Men det är i så fall inte bara synd utan farligt. För bokkulturen handlar inte om ett krig mellan analog och digital bok, papper gentemot nät och läsplatta, utan om äktenskapet mellan Gutenberggalaxen och cyberrymden.
Mellan, som sagt. Där finns svaret, inget är eller blir till i ett vakuum. Ömsesidig tillblivelse, det är vad rhizomen reglerar, men inte med vapen och våld, inte med bestämmande makt, utan på långt mer subtila sätt. Och om vi nu är så intelligenta som vi anser oss vara, då borde vi vara mogna för att se och använda rhizom för att se och förstå hur, vi kan organisera samhället, kultur och levt liv på nya sätt. Återvänder till Deleuze och Guattari.
There is neither imitation nor resemblance, only an exploding of two heterogeneous series on the line of flight composed by a common rhizome that can no longer be attributed to or subjugated by anything signifying.
Boken utvecklas ständigt. Inget är, allt blir. Både pappersboken och den digitala boken påverkas, ömsesidigt. Det är viktigt, och det gäller jag och du, samhället, kultur. Allt. Därför är rihzomet viktigt, som tankemodell. För det hjälper oss att se, förstå och underlättar arbetet med att bygga en bättre framtid.
Remy Chauvin expresses it well: "the aparallel evolution of two beings that have absolutely nothing to do with each other. More generally, evolutionary schemas may be forced to abandon the old model of the tree and descent. Under certain conditions, a virus can connect to germ cells and transmit itself as the cellular gene of a complex species; moreover, it can take flight, move into the cells of an entirely different species, but not without bringing with it "genetic information" from the first host (for example, Benveniste and Todaro’s current research on a type C virus, with its double connection to baboon DNA and the DNA of certain kinds of domestic cats).
Evolution är ett annat exempel på tanke som ligger i linje med och fungerar som rhizom. Evolution är en förändringsprocess som uppstår mellan. Arter är resultatet av ett kontinuerligt samspel mellan enskilda individer och dess omgivning, båda förändras, ömsesidigt och på olika sätt. Arter är resultatet av ömsesidigt upprepad anpassning, förändring, blivande.
Evolutionary schemas would no longer follow models of arborescent descent going from the least to the most differentiated, but instead a rhizome operating immediately in the heterogeneous and jumping from one already differentiated line to another.’ Once again, there is aparallel evolution, of the baboon and the cat; it is obvious that they are not models or copies of each other (a becoming-baboon in the cat does not mean that the cat "plays" baboon). We form a rhizome with our viruses, or rather our viruses cause us to form a rhizome with other animals.
Allt levande hänger ihop, men inte bara allt levande. Livet på jorden, människors liv, kräver materia, teknik och språk, tankar. Även det är del av och påverkar, ömsesidigt det som tas för givet. Allt och alla påverkas av varandra, blir till ihop. Och den ordnande princip som reglerar resultatet är rhizomet.

Hörde jag någon invända? Makten, vad hände med den? Ja, jo, den finns där, också. Den är ett slags underliggande tema som aldrig går att bortse från. Så fort uppmärksamheten riktas mot något visar makten upp sitt fula ansikte. Inget blir något av sig själv. Makten behöver inte försvaras, den lever sitt eget liv, förmeras av egen kraft. Denna text handlar om rhizomet, och det behöver vårdas för att kunna vara till nytta. Mellanrum måste värnas för att inte koloniseras. Och det var ju en annan modell för organisering av kultur och levt liv vi ville ha, eller det är i alla fall vad jag söker. Rhizomet är något annat än makt, och kan bara nås halvvägs, genom att upplåta och värna mellanrum.
As Francois Jacob says, transfers of genetic material by viruses or through other procedures, fusions of cells originating in different species, have results analogous to those of "the abominable couplings dear to antiquity and the Middle Age ." 6 Transversal communications between different lines scramble the genealogical trees. Always look for the molecular, or even submolecular, particle with which we are allied. We evolve and die more from our polymorphous and rhizomatic flus than from hereditary diseases, or diseases that have their own line of descent. The rhizome is an antigenealogy.
Makten går att spåra, men rhizomet är inget i sig, och går därför inte att finna. Det går bara att förstå och hantera med ledning av konsekvenserna det ger upphov till. Det finns inte, det blir till. Mellan. Skall mänskligheten någonsin komma till rätta med och lösa klimatproblemen och om vi skall kunna främja jämställdhet, då krävs en annan syn på hur man kan arbeta med förändring. Makt är bra, men den korrumperar, och det är en väg som provats. Makten som verktyg är delvis vad som försatt oss i den situation vi har att hantera. Mer av samma verkar inte klokt. Dags att göra skäl för namnet, om vi lever i kunskapssamhället och om vi är så pass intelligenta som vi vill se oss som, då kan vi hantera en annan struktur än den rådande. Då är vi redo för ett mer rhizomatiskt tänkande, då kan vi gemensamt hantera en mer rhizomatisk samhällsstruktur. Tillsammans kan vi, om vi gemensamt vill. Några garantier finns dock inte, för att klara målet om hållbarhet krävs handling.

Inga kommentarer: