Åkerinäringens genuskontrakt

Har svårt med koncentrationen idag. Pressen jag lever under tär på inspirationen och listan över saker som måste göras är lite för lång för att jag ska ha ro att blogga. Därför publicerar jag dagen till ära ett utdrag från en gamla artikel, på temat: Jämställdhet. Delar upp den i två bloggposter. Här kommer den första:

Historikern Yvonne Hirdmans (se t.ex. 2001, 77ff) begrepp genuskontrakt, används här som teoretiskt verktyg för att synliggöra maktordningar kopplade till kön inom åkerinäringen. Kontraktet bygger på två principer. Den ena lyder: Mannen är normen. Det mannen tänker/gör är alltid bäst. Den andra går ut på att könen aldrig får blandas. Hirdman menar att samhället i sin helhet är strukturerat på detta sätt, men min diskussion är här begränsad till den svenska åkerinäringen.
Mannen är normen

Följande berättelse från en kvinnlig lastbilsförare vid namn Ulla används för att visa hur en manlig norm kan ta sig uttryck i åkerivardagen. Hon skriver – under rubriken: ”Va, sitter det en kvinna bakom ratten?”, i boken En bit på väg (1997) – om sitt liv som lastbilschaufför: ”Alla förstår mot bakgrund av det jag berättat att det aldrig blev tröttsamt att sitta och nöta samma sträcka om och om igen. Under de nästan femton år som jag höll på i långtradarsvängen så var det högst två eller tre gånger jag hellre hade velat stanna hemma. Varje resa var ett nytt äventyr” (Blomqvist 1997, 280f). Överallt, skriver Ulla, blev hon väl omhändertagen och respekterad av sina manliga arbetskamrater. Hon berättar också med stolthet hur hon klarade olika strapatser på egen hand:

Jag minns en annan gång då ett däck på släpets framaxel exploderade. Det var bara att fästa ihop håret i en hästsvans, kränga på sig overallen och börja jobba. (....) Att byta hjul ensam är ett styrkeprov – åtminstone var det det för mig – och när jag vid ett annat tillfälle gjorde det på trettiofem minuter så var jag faktiskt ganska stolt över mig själv efteråt. (ibid)

En ödesmättad dag kom hon fram till ett ställe där en annan lastbil stod illa parkerad. Hon blev irriterad och gav föraren en tillsägelse. Men:

I slutet av maj träffades vi igen på en ”skogsfest” hos en kompis till mig. Den träffen betydde början till slutet på min karriär som chaufför. I början av november slutade jag att köra lastbil och flyttade från mitt älskade Helsingborg till mörka Småland – för att bli sambo med ”parkeringssyndaren”. (ibid)

Ullas text om livet som lastbilschaufför slutar abrupt efter denna passage. Hon nämner kort att hon idag arbetar som truckförare på ett lager i ”mörka” Småland, dit hon flyttat från sitt ”älskade” Helsingborg. Jag menar att avslutningen på berättelsen kan tolkas som ett uttryck för anpassning efter en manlig norm. Så länge Ulla uppfyllde yrkets explicita såväl som implicita krav accepterades hon, men när hon blev sambo med en lastbilsförare och paret skulle bygga ett hem var det hon som fick sluta köra lastbil.

Ulla menar att hennes manliga kollegor överlag varit positivt inställda till henne som förare. Även jag fick under mina intervjuer intrycket att flertalet av männen (i princip) accepterar kvinnor i yrket:

Nej det är inte många, men det finns ju några stycken. Dom sköter sitt jobb lika bra som alla andra och jag tror att dom är mer rädda om grejerna. Men dom blir ju faktiskt kanske lite illa behandlade. För jag menar det finns ju dom som menar att en tjej har inte i en lastbil att göra. Dom blir i princip, kanske inte mobbade men utstötta av vissa kollegor på olika åkerier som tycker, att fan, en tjej ska inte köra lastbil. Men jag menar, det finns ju inget som säger vilket kön som ska köra lastbil. Det har bara blivit så. Hon kan ju faktiskt sköta ett sådant jobb hon med.

Kvinnor kan, som Hirdman skriver, tillåtas göra det män gör, men det sker inom åkerinäringen i hög grad på männens villkor. Påståendet att ”det har bara blivit så” visar, menar jag, hur en manlig norm är verksam i förarnas vardag och kan ses som en form av osynliggörande av kvinnors erfarenheter och eventuella problem.

Under en intervju fick jag ta del av följande resonemang som kan sägas visa på hur denna manliga norm upprätthålls i förarnas vardag (observera vändningen i citatet):

Det är egentligen en stor prestation som damerna gör, som är gifta med sådana djävla typer [som oss förare]. Du vet … Det går inte att det är rödstrumpefasoner. Att du ska ha tio veckor pappaledigt ... Det funkar inte här. För det är ... Ja, funkar, det får det ju göra, i och för sig. Men det är inget som blir gott sett – någonstans.

Uttalandet kan också betraktas som en nyttig påminnelse om att empirin skapats i samspel mellan intervjuad och intervjuare. Intervjun utfördes i en lokal på åkeriet som var fylld med ”manliga” attribut, och jag intog där rollen som intresserad lyssnare. Frågorna kretsade kring yrket och vad det innebär att vara lastbilschaufför. Föraren var äldre än jag och han gavs fritt talutrymme. Jag lyssnade på hans berättelser med okritiskt intresse, och i egenskap av man avvek jag inte nämnvärt från den övriga personalen. Det kanske invaggade informanten i en trygghet som fick honom att glida in i en yrkesjargong som tillåter nedlåtande åsikter om ”rödstrumpor”. Vändningen kan möjligen bero på att föraren plötsligt kom till insikt om att talet om rödstrumpefasoner inte är okontroversiellt utanför åkerivärlden. Med etnologen Oskar Pripp (2001, 71ff) skulle detta kunna sägas vara ett uttryck för den ”tredje närvarande” som i form av samhällets jämställdhetsdiskurs gör sig påmind under intervjun som ett slags imaginär samtalspartner vilken ”kräver” svar och förklaringar. Jag ifrågasatte inte förarens resonemang, det var helt på eget initiativ han modifierade sitt ställningstagande. Talet om jämställdhet verkar trots allt ha trängt in i åkerinäringen. Någonting reglerade åtminstone vilka åsikter föraren ansåg sig kunna uttrycka under intervjun. Eftersom åkerinäringen än så länge är en mansdominerad och relativt homogen social miljö där traditionella manliga ideal upprätthålls kan emellertid enskilda förares krav på barnledighet betraktas som omöjliga. Citatet tolkar jag som att den förare som eventuellt skulle komma på idén att ta ut föräldraledighet sannolikt kommer att förlora sitt anseende på åkeriet.

Normreproduktion
Som visats genom exemplet med Ulla understöds normen även av individer tillhörande sådana förarkategorier som befinner sig i minoritet, vilket man uppenbarligen är tvungen till för att accepteras. Båda kvinnorna jag intervjuade nämnde mansdominansen som skäl att söka sig till åkerinäringen (jfr även Johansson 1997:12). En av mina kvinnliga informanter, en fjärrlastbilsförare, berättade hur hon tjatat ett helt år på sin blivande arbetsgivare för att få chansen att visa att hon kunde leva upp till yrkets krav. Hennes svar på min följdfråga, om hon önskade fler kvinnor på åkeriet, blev följande:

Jag trivs som det är och jag tror inte att det ska komma allt för många tjejer. Då blir det nog ... Då kan charmen försvinna. Det är en viss charm med yrket och den kan ju förändras om det kommer in för mycket kvinnor. Då kanske man måste ändra på saker och göra dem på annat sätt och då kan ju charmen försvinna. Det är charmigt att vara lastbilschaufför.

Min första tanke var att liknande uttryck och åsikter visade hur kvinnor medverkar till att understödja åkerinäringens manliga hegemoni. Vid närmare eftertanke har emellertid den åsikten allt mer kommit att revideras eftersom den utgår från att kvinnorna är offer. Citatet ska kanske snarare betraktas som ett uttryck för föreställningen om att vissa eviga och oföränderliga egenskaper vidhäftar könen, till exempel att män är rakare i umgänget. Min utgångspunkt är emellertid att godhet, omtänksamhet, konkurrensvilja, tävlingsmentalitet och andra kvaliteter inte är biologiska och orubbliga egenskaper exklusivt bundna till ett visst kön, utan diskursivt skapade föreställningar om att så är fallet. Uttalandet kan därför användas för att visa på att även kvinnor kan trivas i miljöer där manliga värderingar dominerar (och samma gäller naturligtvis för män inom kvinnodominerade områden). Kvinnorna inom åkerinäringen utför även ett viktigt arbete för att vidga och förändra förståelsen av det som brukar betecknas kvinnligt, vilket i lika hög grad gäller för män verksamma inom kvinnodominerade yrken (jfr Nordberg 1999, 286. 2000b, 165ff).

De två kvinnorna jag intervjuade hade valt arbetsupplägg som kan sägas vara anpassningar till en ”manlig” norm. Den ena kvinnan arbetade dagtid som distributionsbilsförare och ansvarade ensam för familjens barn eftersom hennes make körde lastbil i fjärrtrafik. Den andra arbetade som fjärrförare, vilket möjliggjordes av att hon levde med en pensionerad man som ansvarade för hemmet och parets barn. Rådande föreställningar om hur transportarbete bäst organiseras utmanades därigenom inte, vilket visar att kvinnor i åkerinäringen inte med automatik medför att arbetsorganisationen förändras.

Inom åkerinäringen fann jag ett utbrett krav på lojalitet mellan arbetare och arbetsgivare. Jag fann också att ett av de viktigaste tecknen på yrkesskicklighet var att föraren signalerade pålitlighet. Inget av detta kan sägas vara förknippat med kön, men mansdominansen inom åkerinäringen i kombination med manlighetens normerande status har tilldelat män avsevärda fördelar när deras förmåga till lojalitet och pålitlighet ska värderas. Även om det finns kvinnliga förare som accepterats fullt ut (jfr Ulla ovan) vittnar flertalet av kvinnorna i Carina Johanssons (1997) studie liksom mina informanter om diskriminering på grund av sitt, i förhållande till majoriteten, avvikande kön. En av Johanssons informanter berättar till exempel om hur hon nekades anställning på ett åkeri med motiveringen att ägaren tidigare haft en kvinna där som inte ansåg sig kunna utföra tyngre arbetsmoment på egen hand. Kvinnan hade ständigt bett sina manliga kollegor om hjälp och åkeriägaren ville inte utsättas för det igen. En enda kvinna gjordes således till representant för alla kvinnor. Åkeriägaren torde sannolikt ha haft åtminstone någon man som liksom kvinnan undandragit sig arbetsuppgifter, men detta fick honom uppenbarligen inte att ifrågasätta män i allmänhet.


Könen får aldrig blandas
Könens isärhållande fungerar som en maktteknik vilken urskiljer kvinnorna från gruppen förare. Motståndet mot kvinnor är huvudsakligen tyst samt diffust och behöver således inte ta sig handgripliga uttryck för att ha effekt.

Vid en första genomgång av materialet verkade informanterna inte vara motståndare till kvinnor inom yrket. En förare sa till exempel: ”De är ju militärer och poliser och allting idag. Och det är ju inte konstigare att en dam är chaufför än att en kille är det”. Uttalandet skulle kunna indikera att informanten bejakar jämställdhet, men under fortsättningen av samtalet, i en berättelse om en kollega som var gift med en kvinnlig chaufför, snuddar föraren vid något som kan illustrera motståndets mer subtila uttryck:

Jag hade sällskap mycket med en när jag körde på Spanien. Hans fru hon var gravid. Hon körde en kylbil och släp och han körde en kylbil och släp. Jag frågade då … Jag visste inte att de var gifta. Nä, sade hon. Jag ska jobba fram till jag är i sjunde månaden sedan ska jag gå hem. Paret skulle spara så mycket pengar de kunde för dom skulle köpa ett hus och ville sätta in så mycket som möjligt i det. Och det är ju förnuftigt. Men det vete fan om det är ... Jag tycker nog inte det var så lyckat när hon kom upp mot den sjunde månaden. Men hon var en duktig chaufför, det var hon. Hon körde nonstop med oss. Hon var lika pigg som vi andra. Hon gick upp och fyllde på aggregatet, för hon skulle ha olja på, det var ett sådant gammalt tetraaggregat. Hon klättrade upp på taket där precis som vilken kille ... Ja hon var ju inte ... Det var i början av graviditeten.

Föraren nämner orden ”precis som vilken kille”, och jag ser detta som ett tecken på att hon kunde accepteras eftersom hon uppfyllde förarnormen. Kvinnor som är som ”vilken kille som helst” kan följaktligen få tillträde till yrket, men det är uppenbart på männens villkor. Förmågan att fylla på olja förblir ändå en manlig egenskap. Genuskontraktets förbud mot att blanda könen kan således, genom att kvinnliga lastbilsförare omkodas till maskulinum, symboliskt hållas levande inom åkerinäringen. Men en sådan (nöd)lösning tvingar likväl de kvinnor som vill bli accepterade som förare att anpassa sig efter en manlig norm.

En manlig förares resonemang får visa på hur isärhållandet kan motiveras:

Sedan så kan du ju egentligen inte ta in så mycket damer heller här för att ... Ja nog går väl det. Okej, när man kör ensam. Men förr körde dom två man. Du kan ju bara tänka dig … Kvinnorna hade gått hemma hos någon kärring som fick reda på att Kalle skulle köra med Elsa. En tur till Italien. Och du vet att där uppväcks sympatier och sedan är det ju lätt att det blir helt annat än att köra bil. Och de grejerna har inte chefen velat ha. Därför har han sagt att det är killar som kör och så är det inget snack, eller så kunde vi haft ett gäng damer som körde. Så att ... han har valt killar eftersom att det har inte varit så många damer förr som har varit intresserade

Informanten säger här inte uttryckligen att kvinnor passar dåligt för yrket, men det faktum att kvinnor inte visat något intresse för åkerinäringen betraktas uppenbarligen inte som något problem. Snarare ser han könssegregationen som något positivt. Den legitimeras med hänvisning till en heterosexuell norm där män och kvinnor alltid antas känna sexuellt begär efter varandra (jfr Rosenberg 2002, 100ff. Connell 1999, 196). Sexuella relationer mellan manliga såväl som kvinnliga förare anses uppenbarligen vara otänkbart.