Inom högskolevärlden är det så att kunskaper organiseras i rör, och mellan dessa rör finns ingen kontakt. Och rören blir allt smalare, och smalare för varje år som går. Kunskap som går på tvärs, mellan rören har det akademiska systemet inga verktyg för att hantera. Låt mig ge ett exempel som jag tänkt på under senare tid. Jag är Docent i Etnologi (det gick inte att bli Docent i Kulturvetenskap, av någon outgrundlig, byråkratisk anledning), och detta gör att jag för evigt är dömd att bli sedd som Etnolog, vilket ingen vet vad det är. Och av det och andra skäl har Etnologin i princip försvunnit, som ämne. Vi som är skolade inom den vetenskapliga traditionen finns dock kvar. Systemet kan dock inte hantera oss, eller ta tillvara vår kompetens. Jag är (mer än) behörig att handleda studenter på C-nivå i alla Hum-/Sam-ämnen, där de vetenskapliga metoderna är identiska, eller i alla fall så pass snarlika att det är oproblematiskt. Jag tycker det är lärorikt att handleda studenter i olika ämnen, för det gör att jag lär mig och blir en bättre forskare. Men eftersom det akademiska systemet ser ut och fungerar som det gör kommer de studenter som jag handleder i pedagogik, till exempel, som jag fostrar och lär upp till kandidater, när de får ut sin examen, att anses mer kvalificerade än jag att undervisa på högskolan. Docenten i Etnologi är bara värt något inom Etnologi, fast det ämnet är tvärvetenskapligt till sin natur.
Och när man ska göra sig av med folk på högskolan då räknar man år i statlig tjänst, aldrig uppnådd kompetens. Alltså, den som gör en snabb karriär missgynnas av systemet och riskerar att få gå för den som tagit det lugnt och som hankat sig fram på undervisning. Jag trodde i min enfald att akademin skulle premiera högre examina framför lägre. Jag menar, examina, anses ju vara lösningen på alla skolans problem, eller hur man nu ska tolka Björklunds senaste utspel. Formen går före innehållet, konsekvent. Kunskapen hamnar på undantag, av nuvarande regler och rådande praxis. Ju smalare man är, och ju mindre man rör sig mellan olika ämnen, desto bättre är det. Den som är intresserad av att lära, och som vill utvecklas. Den som ser forskning som ett sätt att nå ny och fördjupad kunskap. Kort sagt, den som intresserar sig för och ägnar sig åt tvärvetenskap, hen kommer att bortsorteras av systemet. Jag skriver utifrån egna erfarenheter, men problemet är strukturellt och finns över hela den akademiska linjen. Jag har aldrig varit primärt intresserad av att göra karriär, det har hela tiden varit kunskap jag sökt. Att jag blev docent var mer en kul grej. Hade jag var som krävdes, skulle det gå vägen? Och jag såg det även som ett sätt att lära mig något om systemet, vilket jag också gjorde. Ångrar mig på inget sätt, men det känns bitter att nu inse att det spelar ingen roll. Ekonomi och organisation är vad som går före allt, även inom akademin.
Dagens forsknings- och utbildningspolitik är inte kungsvägen till bättre och fördjupad kunskap. Därför kommer det, även om ingen kan veta något om framtiden, högst sannolikt att bli sämre innan det blir bättre. För bättre måste det bli, det kan inte finnas någon som anser att det är bra idag. Men för att det ska kunna bli bättre måste man först sätta sig ner och reflektera, och det man måste komma fram till är vad som är det övergripande och mest centrala uppdraget. Vad ska akademin syssla med? Vad ska vi som forskar och undervisar i landets högre utbildning uppnå, och leverera tillbaka till samhället? Är det en budget i balans, är det ränta på insatt kapital, pengar, eller är det kunskap vi ska producera? Och vad är kunskap? Är det citeringar, antal publicerade referee-granskade internationella publikationer, storleken på forskningsanslagen som ska avgöra kunskapens värde? Eller är kunskap något helt annat, har det med användbarhet och nytta att göra? Är kunskap innehållet, och konsekvenserna av det människor gör med innehållet? Jag vill se det så, det är min syn på kunskap.
Kunskap är det man vet, inte krimskramset runt omkring. Det är presenten de flesta vill år och uppskattar, inte pappret och pyntet som omsluter den. Samma borde gälla inom vetenskapen, om den skall kunna gagna samhället och om kunskapen skall kunna användas för att nå hållbarhet och välstånd. Läser några kloka ord i morgontidningens pappersupplaga. Citatet är hämtat från en intervju med företagsledaren Elisabeth Grieg, som säger följande.
Hur ska en företagsledare som bara tänker i kronor och ören kunna ge de anställda känslan av att de arbetar mot samma mål, av att bli sedda och värdesatta?Idag är det precis så som företagsledare och rektorer över hela linjen inom landets utbildningssystem, från förskola ända upp till Universitetsnivå. Kronor och ören är det som räknas, allt annat tvingas av systemet och politikens krav att bli sekundärt. Och då blir det så klart viktigt att kunna ha mät-, väg- och räkningsbara mål. Då blir examina samt antalet publikationer så klart viktigare än själva innehållet. Det går enkelt att föra in i bokföringen, och uppdraget är i hamn. Riksrevisionen är nöjd, och alla kan pusta ut. Men leder det till bättre och mer användbar kunskap? Varför ställs aldrig den frågan? Svaret är enkelt: Det är för att ledarna tvingas se till och stå till svars för kronor och ören, aldrig för innehållet. Hästkött är ett ord som varit aktuellt under veckan, och här har vi förklaringen. Det är inte en konsekvens av dålig moral, det är en konsekvens av företagens fokus på kronor och ören. Det är sanslöst dålig resurshushållning!
Känslan jag bär på just nu är inte att jag och ledningen på högskolan, min arbetsgivare, arbetar mot samma mål. Nedskärningar är vi ålagda av regeringen att genomföra, och jag har under ett års tid levt under press. Min strategi har varit att jobba med innehållet, med kunskapen och utbildningen. Jag har sagt ja till alla som behövt mig och jag har lagt en massa tid på att sätta mig i ämnet Företagsekonomi, för att jag även i fortsättningen vill vara en del av högskolan. Och jag ser ju att mina kunskaper och kompetenser passar som hand i handske inom Företagsekonomi, organisationer och organisering är vad jag studerat sedan jag gick min grundutbildning. Tyvärr står det dock Etnologi i mitt examensbevis. Det reella kompetensen räknas inte. Och ledningen har fokus på kronor och ören. Känner i nuläget att ingen bryr sig. Systemet har sin gång. Det blir som det blir. Jag, som medarbetare, blir en bricka i ett spel där målet är en budget i balans. Jan Björklund påbud är ledstjärnan för verksamheten. Om det inte vore för det faktum att kunskapen och i förlängningen samhället blir lidande, skulle jag aldrig skriva detta. Jag skriver för att jag bryr mig om kunskapen, och för att jag vill att mina barn skall växa upp i ett bättre och mer hållbart samhälle.
Det är nyttigt att utsättas för det jag just nu tvingas gå igenom. För det bringar klarhet i saker och ting, ställer saker på sin spets. Inblicken jag får i och av systemskiftet gör att jag förstår samhället, kunskapen och förutsättningarna för förändringsarbete bättre. Jag blir en klokare, mer insatt och kunnigare forskare. Och dessutom inser jag vem som bryr sig om mig, vad jag betyder, för enskilda, för organisationen och för samhället. Jag är på inget sätt oumbärlig, det är ingen. Vi är alla bara små och osäkra, och vi kämpar för att få tillvaron att gå ihop. Vi har alla olika mål och drömmar, men jag tror som Elisabeth Grieg att ett företag, en organisation eller ett samhälle mår bättre av att alla känner att man strävar efter samma mål.
Idag har den som är fattig ett mål, att överleva från en dag till nästa, till varje pris. Och den som är rik har sina mål, till exempel en resa tur och retur till Mars (vilket jag häpen läser om i tidningen). Klart man inte kan skapa en känsla av sammanhang då, när klyftorna är så pass stora. Målen blir oundvikligen olika. Lika klart är att högskolan inte kan producera den bästa kunskapen om man har fokus på kronor och ören. Egentligen vet alla detta redan, men man glömmer det lätt när man jagar på i ekrrorhjulet. Kulturvetenskap är otacksamt på det sättet, för vi hjälper egentligen bara människor att se det som alla egentligen kan se, men som man inte ser. Det är den otacksamma sidan av att vara kulturvetare. Men allt det som är positivt i och med det jag gör och brinner för, överväger lätt det som är negativt.
Jag går stärkt ur det här, oavsett. Frågan är hur det går med samhället, och akademin. Svaret på den frågan skapar vi alla gemensamt, i handling. Det är en konsekvens av vårt kollektiva levda liv, av kulturen som blir till när vi gör det vi brukar, i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar