Limfjorden, vid randen till våren. Vackert, lugnt. Roligt, som danskarna säger. En bra plats att starta om på. Två saker att reflektera över, innan sista dagens äventyr tar vid. Vi ska besöka Europas nordligaste, kommersiellt gångbara, vinproducent. Ett kort besök innan vi tar färjan hem till Sverige. Innan jag återvänder till arbetet, där hemma. För detta är ju också arbete. Två saker. Den ena, vad tillför jag som kulturvetare i projektet? Den andra, hur ska jag agera gentemot min arbetsgivare som utsätter mig för det ifrågasättande av kompetensen som en utredning om övertalighet innebär? Två viktiga saker, för framtiden. Inte bara för mig, för det handlar om samhällets behov av kunskap, och om akademins organisering av kunskapsproduktion. Jag vill vara personlig, men inte privat. Flyktlinjer utgår från mitt mig, mina erfarenheter, min vardag, men ambitionen är att lyfta perspektivet till en allmängiltig nivå. Jag skriver för att jag bryr mig om, och för att jag vill nå ut och vara med att förändra. En annan värld, och en annan akademi, är möjlig. Om vi vill, om tillräckligt många gör det som krävs. Fast exakt vad som krävs går inte att bestämma på förhand, avgöra innan. Framtiden blir till här och nu, i handling.
Min roll i destinationsutvecklingsprojektet, kulturvetarens roll. Vad kan jag tillföra? Jag kan förmedla kunskaper om kultur, om kulturens karaktär och om möjligheterna och begränsningarna som ryms däri. Där finns kulturvetenskapens värde, den är knuten till just den typen av insikter och kunskaper. Kulturvetenskapen har inga egna kunskaper, ingen kanon att bevaka. Kulturvetaren undersöker samhället, i jakt på förståelse för hur man kan arbeta med förändring. Eller rättare sagt, hur man kan hantera, kanalisera, omdirigera den förändring som världen ständigt blir till i och genom. Det är kärnan i den kulturvetenskap som jag brinner för och vill vara med och utveckla.
Inom projektet jobbar jag med olika saker. Berättelser, till exempel, är ett spår. Hur ser lokalbefolkningen på den plats som ska utvecklas för att locka till sig besökare? Det är grunden för all hållbar destinationsutveckling, det sammanhang man förfogar över. Platsen man lever och verkar på, det är den resurs man har att jobba med. Det är viktigt, och allt som kan knytas till platsen är viktigt. Och här blir ett slags aktör nätverksteori tillämpbart. Förståelse för vad som spelar roll är avgörande för att kunna bygga något hållbart av det som är. Annars brukar det finnas en stor lockelse att snegla på andra som nått framgång, men det är inte hållbart. Ska destinationen bli bra och uthållig krävs kreativitet och fokus på den plats man faktiskt finns och verkar i. Därför är lokala berättelser en guldgruva, för där finns grundämnena till bygget. Det är en uppgift där kulturvetarens kunskaper och kompetenser kommer till sin rätt.
Begreppsutveckling är en annan aspekt av arbetet som är viktig och där kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser kommer till användning. Det jag kan tillföra här, ifråga om konstruktiva tankeredskap är dock lite svårare att få gehör för, paradoxalt nog på grund av kultur. Tänkande är kulturellt betingat. Tänkande styrs och regleras av kulturen där tänkandet uppstår, och samtidigt blir till i och genom. Just därför behöver man begrepp, för att få syn på det som är självklart och för att upptäcka möjligheter till förändring. Turisten som resurs, är ett sådant uppslag som jag ämnar jobba vidare med. Och värdskap, som hänger intimt samman med både turisten och berättelserna, och platsen. Destinationen växer fram och blir till mellan dessa aspekter. Det är vad jag jobbar med, att skapa förståelse för detta, och att delta i hanteringen av det.
Högskolan då, som jag villigt kan erkänna att jag lite fasar för att återvända till. Här i Danmark har jag samlat på mig massor av tankar och uppslag att jobba vidare med. Jag har fördjupat förståelsen för kultur, och är full av energi. Jag vill sätta idéerna i verket, vill jobba fokuserat på Marifusprojektet, studenternas arbeten, undervisningen och allt annat jag gör, inte för att det är ett jobb och för att det ger mig lön. Jag arbetar med det jag gör för att jag älskar det. Och ju mer jag tänker på saken, desto argare blir jag. På organisationen som utsätter sina medarbetare för det jag just nu tvingas gå igenom. Arg och besviken, men med en orubbad tro på mitt värde och på kunskaperna och kompetenserna som jag har. Jag vet att jag tillför högskolan och samhället något viktigt. Det räcker en lång väg för mig. Jag vet att jag är värdefull, att jag utgör en resurs. Och om högskolan inte förmår uppskatta det jag kan och den jag är, då är högskolan, inte jag, förloraren.
Jag går stärkt ur denna soppa, men kan bara hoppas att jag får slutföra projektet. Men över det bestämmer inte jag, det är upp till arbetsgivaren. Jag åker inte hem glad, men stört till kropp och ande. Gott så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar