lördag 23 mars 2013

Valfrihet och kunskap, en förödande kombination

Det är något med skola/utbildning och valfrihet som rimmar mycket illa. Två, tagna för sig, positiva ord som i kombination med varandra ger upphov till potentiellt katastrofala risker. Kunskap är inget men väljer, vetande kräver engagemang och hårt arbete. Det finns inga genvägar till verkligt vetande. Jag säger det igen, för det verkar vara svårt att ta in detta: Det finns inga genvägar till kunskap. Ändå är det valfrihet som dagens skola och nuvarande utbildningssystem bygger på, det är den väg som stakats ut och förmodas leda till det där Nobelpriset som antas vara det yttersta beviset på att man lyckats.

Läser i DN, i en artikel med några dagar på nacken, men som ändå är brännande aktuell, om konsekvenserna av valfrihet i skolan. Om riskerna med att organisera utbildning på det sätt som vi i Sverige valt.
Valfriheten i skolan kan öka segregationen i samhället. Det är en av flera varningar som forskare riktar mot det svenska skolsystemet, rapporterar Sveriges Radio.

En samarbetsstudie mellan Stockholms och Uppsalas universitet visar att medelklassen ofta väljer bort skolor som har en blandad social och etnisk sammansättning, uppger Sveriges Radio. Studien är ännu inte publicerad, men uppges komma till slutsatsen att valfriheten ökar segregationen i samhället.
Det verkar som valfriheten används för att välja bort, mer än välja till. Och det kommer i sig inte som någon direkt överraskning. För det är så människan fungerar, incitamentet att välja bort är starkare än önskan att välja till. Hela tankebygget utgår från att människor alltid gör informerade och väl genomtänkta val. Men hur bedömer man en skola, innan man gått där? Kanske på hörsägen, det vill säga lyssna på någons subjektiva upplevelse. Trevliga lärare, fina lokaler, "man får en dator"; den typen av argument kan det handla om. Eller också går man på reklambudskapet, som tenderar att vara det samma över hela linjen, vilket inte ger mycket till vägledning. Kanske man utgår från betyg, hur det gått för tidigare elever (vilket är suspekt på många, olika sätt), vilket är ett högst märkligt kriterium, för det säger ju inget om hur det går för mig eller mina barn, bara hur det gått för andras barn, tidigare. Vanligast är nog, som undersökningen indikerar, att man väljer bort skolor. Ingen vill gå i en skola med dåligt rykte, och vilka skolor får dåligt rykte? Skolorna i förorten, där många andra problem klumpats samman och accentuerats. Och bortväljandet sker alltid tydligast och är mest utbrett bland dem med störst handlingsutrymme och förmåga, de redan gynnade. Det är dessa som konkurrerar om de mest eftertraktade skolorna, för att de är mest eftertraktade. Så ser segregationens mekanismer ut, och de kan underblåsas (som i Sverige, idag) eller förhindras (som i Sverige tidigare).
Teorin får stöd av en amerikansk forskare som följt det svenska skolystemet sedan början av 1990-talet

– Problemet med ökad segregation bland befolkning har börjat visa sig, det finns stora faror med detta över tiden, det är under en mycket långsam process som samhällen bryts isär, säger Henry Levin, professor i utbildningsekonomi på lärarhögskolan vid Columbia University i USA, till Sveriges Radio.
Genom att klyftorna ökar, och när murar reser sig inom landet, när interna gränser skapas, då ökar olikheter i tanke och handling. Kultur och samhälle bryts sönder inifrån, av spänningar som uppstår när olika viljor ska samsas om samma begränsade resurser. Där får den som har på förhand, fördelar gentemot den som inte har. Och när utbildningens värde bestäms av den skola man gått på, och dess placering på olika rankinglistor, när betyg räknas mer än kompetens och verkligt vetande, då ökar klyftorna, för det spelar ingen roll hur mycket den vet som inte gått på de rätta skolorna. Den enda som räknas är intygen från de skolor som bestämts på förhand är de bästa. Det är en oundviklig konsekvens av att yta går före innehåll.
Han kallar det svenska skolsystemet för ”extremt” och menar att inget annat land i västvärlden har gått lika långt med att marknadsanpassa och konkurrensutsätta skolan. Bland annat är Sverige det enda land i världen som finansierar friskolor fullt ut, samtidigt som de privata företag som driver skolorna tillåts göra vinstuttag.
Erkänner att jag inte visste detta, att Sverige går i bräschen för detta, att vi är unika. Jag känner av konkurrensutsättningen och marknadsanpassningen in på bara skinnet, men jag trodde inte att Sverige var extremt. Men nu förstår jag bättre vad det är som håller på att hända, och det är ingen vacker syn. Valfrihet är ett fint och, och inget är vackrare och mer värdefullt än kunskap. Men i kombination blir dessa två egenskaper till ett slags motpol till vanligt bordssalt, som är en kombination av två farliga grundämnen som tillsammans blir något nyttigt och användbart. Med valfrihet och kunskap är det precis tvärt om, i kombination lockar de fram det absolut sämsta hos oss människor.

Det blir nog inget Nobelpris Björklund. Sverige riskerar istället att få pris som värstingen i klassen. Blir ledsen när jag skriver detta, för det går så fruktansvärt snabbt att rasera det som tagit generationer att bygga upp. Så går det när skolan görs till verktyg för att nå väljare, när det är viktigare att man får välja än att man får kunskaper, när betyg går före innehåll.

Det finns inga genvägar till kunskap och lärande. Först när majoriteten förstår det, och agerar i vardagen i enlighet med den typen av insikter, först då kommer trenden att kunna börja brytas. Därför kommer det, hur man än gör, att ta tid, kosta pengar och kräva möda, för att rätta till det som går snett här och nu.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Murar som reser sig; fick mig att minnas något som jag läste för längesedan.

Jag tänker på att efterfrågan (reglerad av makten) styr vilken kunskap som får och inte får förmedlas när det handlar om högre utbildning.

Och om jag minns rätt, så tror jag att det var Filip II av Makedonien som sa: ”att det finns inte en mur som är så hög, att inte en åsna lastad med guld kan ta sig över.

Påståendet passar väl ihop med dagens högre utbildning.

För det måste vara åsnornas packning som gör att högre utbildning ska anpassas till arbetsmarknaden och inte tvärt om.

Det är sedermera beklagligt att kulturvetenskapen åsidosätts och anklagas för att vara ovetenskaplig, och att arbetsmarknaden (som är normen) inte finner kulturvetenskapen tillräckligt intressant.

Kanske finns det ett samband?

Kulturvetenskapen är ”för” kritiskt granskande antar jag. Ett begrepp som stegvis börjar övergå till att vara det mer anspråkslösa: ”prövande hållning”.

Det kan som sagt vara obehagligt för somliga när kulturvetenskapen kritiskt granskar kulturens inlemmande i den sociala hierarkin.

En sak är dock säker, och det är att när diskursen byter riktning. Då är kulturvetenskapen en av vetenskaperna som inte kan hållas ansvarig för att ha rättfärdigat det förljugna samhället.

/ Henrik

Eddy sa...

Tack Henrik, för kloka tankar som kastar ytterligare förklarande ljus över frågan, men som också inger hopp. Jag tror som du, och det gör det ju också lite lättare att hantera frustrationen över rådande läge, att när det vänder (det måste vända, förr eller senare) då står kulturvetenskapen stark.