tisdag 18 juni 2013

Gruppens psykologi och kunskapsteori

Förra veckan, på konferensen i Norrköping, lyssnade jag på en presentation av Tora Holmberg, som gjort gränsdragningar till sitt vetenskapliga undersökningsämne. Hon talade om relationer mellan djur och människor, fast det låter bättre på engelska, om humanimal. Och om hur människa och djur ingår i olika typer av mer eller mindre medvetna relationer, grupper, massor eller hopar. Ordet crowd är inte helt enkelt att översätta. En viktig inspirationskälla i projektet som presenterades är Donna Haraway, som länge undersökt liknande saker, senast i boken When species meet. Den här typen av frågor har upptagit min länge, och presentationen satte igång en explosion av tankar. Tänkte låta dessa tankar lyfta mig in i resten av dagens uppgifter.

Humanimal? Var går gränsen? Vem eller vad är människa, och vem eller vad är djur? Människan är en biologisk varelse, vilket är en egenskap vi delar med alla andra djur på planeten. Ett djur som är medvetet om sig själv, sin egen existens och tänkande. Människan är sin själv nog, på många sätt. Mänskligheten bryr sig föga om djuren, vilka snarare betraktas som resurser. Fast det är ändå skillnad på djur och djur. Husdjur, till exempel, bjuds in i hemmen och blir till självklara familjemedlemmar. Var går gränsen för vi och dem, det är en berättigad fråga. Och lägger man därtill insikten som Haraway presenterar i sin bok, att människokroppen är en sammansättning av en hel massa olika organismer i samverkan löses frågan upp och förvandlas till ett otydligt gränsdragningsproblem. Gränsen mellan människa och djur är inte absolut och aldrig självklar. Därför är denna typ av projekt viktiga, för att synliggöra just gränserna och att de är under ständig förhandling.

Begreppet crowd handlar också om gränser och om förhandlingar. Vem är inne och vem är ute, vem är en del av gruppen och vem är det inte? Vad är en grupp? Kan inte låta bli att tänka på den berömda inledningen till boken A Thousand Plateaus av Gilles Deleuze och Felix Guattari.
The two of us wrote Anti-Oedipus together. Since each of us was several, there was already quite a crowd. Here we have made use of everything that came within range, what was closest as well as farthest away. We have assigned clever pseudonyms to prevent recognition. Why have we kept our own names? Out of habit, purely out of habit. To make ourselves unrecognizable in turn. To render imperceptible, not ourselves, but what makes us act, feel, and think. Also because it's nice to talk like everybody else, to say the sun rises, when everybody knows it's only a manner of speaking. To reach, not the point where one no longer says I, but the point where it is no longer of any importance whether one says I. We are no longer ourselves. Each will know his own. We have been aided, inspired, multiplied.
Eftersom var och en av oss är många utgjorde redan vi två en ansenlig grupp. Gillar den tanken, och håller med Holmberg om att ämnet är viktigt att reflektera över. Vad är en grupp? Är den positiv, eller negativ? Fotbollshuliganer är ett slags grupp, med inte speciellt positiva konnotationer. Gruppbeteende överlag är sällan positivt. Fast utifrån ett evolutionärt perspektiv gynnas individer ofta av att ingå som en anonym del av en grupp. Genom att sluta mig samma med andra blir jag anonym och inte lika utsatt. Fiskar lever så, och antiloper, fåglar och många andra djur. Människan har dock problem med att leva eller ingå i grupp, eller har kommit att få allt större problem med varandra, med andra, i takt med historiens gång. Subjektet är en relativt sen uppfinning. Ett resultat av gränsdragning, och av självmedvetenhet. Varifrån kommer den uppfattningen, att jag är en ö, avskild från resten? Det är en farlig uppfattning, för den gör andra till potentiella hot, vilket leder till ökad oro och ännu större hot. Människan är en självförnekande gruppvarelse, som har förmågan samt riskerar att förgöra sig själv och den enda plats i Universum där hen kan leva.

Om jag är en grupp, liksom du? Då blir det svårt att upprätthålla tanken om att jag är en ö och mig själv nog. Vi är alla delar av olika grupper. Allt handlar om var gränserna dras. Gruppen kan, ja den kanske till och med bör, betraktas som en resurs. Därför är denna typ av projekt viktiga, för att ge perspektiv och för att ställa relevanta frågor. Är gruppen ond eller god? Det beror på blir svaret. Beror på vad vi gör av den.

Gruppen är liksom tystnad och mellanrum en ömtålig resurs, som kräver samverkan för att fungera. Ömsesidig, respektfull samverkan. Gruppen är vi, och den blir vad vi gör av och med den. Därför går det aldrig att uttala sig kategoriskt om gruppen som resurs, för det handlar om dina och mina handlingar. Svårt är det, ingen tveka om det. Men omöjligt är det inte. Deleuze och Guattari tänkte ihop och såg på varandra som ömsesidiga resurser. Texterna de skrev växte fram mellan dem. Ingen av dem kan ta åt sig äran av texten själv. Kanske finns det någon som tycker det är problematiskt, men hen är en mycket ensam människa. Jag tänker hellre stora tankar tillsammans med andra, än är klok på egen hand.

Detta att tänka TILLSAMMANS, det är ett underskattat sätt att nå kunskap och insikt. Och det är underskattat för att vi just nu lever i en tid där subjektet dyrkas och jaglojaliteten växer. Samhället håller på att utvecklas till en plats där JAG hellre äter oxfilé ensam, än gröt tillsammans. En plats där experten och det solitära geniet som ensam kan ge resten av befolkningen de svar man suktar efter, vilket är en konsekvens av den växande ekonomiseringen som får det att framstå som en vinst att överlåta tänkandet på några få, experter. Detta skulle inte vara något problem om alla alltid och överallt var goda, vilket inget kan garantera. Makt och inflytande, i kombination med jaglojalitet, är en fatal kombination. Tänk om vi istället kunde hitta och ta till oss andra sätt att se på varandra och på kunskapsutveckling? Tänk om!

Flugans facettöga kanske kan fungera som illustration till vad jag vill säga. Tillsammans med örnen, som är ett annat medium för inhämtande av visuell information som existerar i naturen. Flugan får ett enormt brett synfält, vilket den behöver för att överleva eftersom den har många fiender. Örnen har få fiender, och är bättre betjänta av skarp blick och förmåga att fokusera på detaljer. Människans ögon liknar mer örnens, än flugans. Men om människor går samman i grupp och samverkar, då kan båda egenskaperna sammanföras och bli till fördel för alla som ingår i gruppen. Genom att ge kan man få, och det gäller inom vetenskap och kunskapsutveckling också. Tänker på boken, The Wisdom of Crowds, som hjälpte mig att få upp ögonen för samt fördjupa insikten som Deleuze och Guattari beskriver i inledningen till sitt stora verk. Fler som tänker tillsammans är som helhet klokare än en aldrig så smart och beläst expert.

Jag ser gruppen och begreppet crowd som ett sätt att rikta uppmärksamhet mot SAMMANHANGET för tänkande, vilket osökt leder min in på högre utbildning. Vad är det för platser vi tänker oss att samhällets kunskapsbehov skall växa fram ur? Hur ser myllan för det framtida vetandet ut? Sveriges Universitet och Högskolor, vem befinner sig på insidan där, och vem på utsidan. Just nu pågår det ett intensivt gränsdragningsarbete där, och i resten av skolväsendet. Och det är många aktörer som vill ha ett ord med i laget. Företag kämpar för rätten att tjäna pengar på skolan. Eleverna och deras föräldrar vill ha valfrihet. Höga betyg är vad JAG vill ha, för det ger MIG fördelar som JAG behöver i kampen om överlevnad. Samhället, kunskapen och den grupp som skulle kunna erbjuda trygghet och fördelar för alla håller på att brytas upp. Risken är att vi snart står där ensamma, kollektivt övergivna av varandra.

Spinoza skrev redan på 1600-talet om hur människans frihet endast kan uppnås genom att vara en del av en samhällelig gemenskap. Bara genom att ge kan man få, frihet, skulle man kunna säga. Staten är den enda garanten för mänsklig frihet, det är så jag läser Spinoza. När han hävdar att statens uppgift är att garantera frihet, då menar han tvärt emot vad tankesmedjan Timbro verkar tro (se här) att staten är den enda garanten för frihet. Därför krävs en stark stat, för att kunna stå emot yttre och inre hot. Inte en svag stat, som är högerns vision. Bara genom att ge upp en del av sin individuella frihet kan människan uppnå frihet att ägna sig åt annat än den akuta överlevnaden. Det är denna frihet Spinoza omhuldar, och den ligger i linje med tankarna om gruppen ovan.

Kan inte låta bli att fascineras över detta, och den potential som finns i tankar som delas och tillåts växa i mellanrum. Tänker på hur jag i förra veckan offrade 30 minuter av min frihet för att lyssna på ett konferensinlägg, och på utväxlingen av tankar som den stunden gav. Tänk om det var den bärande principen i skolan och vetenskapen. Gruppen av individer som arbetar och tänker, tillsammans. Det finns ingen motsättning här, inget att vara rädd för. Grupper består av individer som delar med sig och som får mångfalt igen. Den som ingår i en grupp behöver inte utplånas, bara ge upp en liten del av sin individuella frihet. Gör man det får man mångfalt igen.

Inga kommentarer: