lördag 8 juni 2013

Hur och varför blev skolan en politisk fråga?

Har med stort intresse följt de senaste årens följetong och intensiva debatt om skolan. För att det är en fråga som intresserar mig. Eller vänta lite, skola, (ut)bildning och kunskap är frågor som för mig handlar närmast om liv och död. Jag lämnade för drygt 20 år sedan en andefattig miljö, som desillusionerad bagare, trött på livet. Och jag fann en väg in i skolans värd. Omgående kände jag att här vill jag stanna, det är detta som är livets mening. Att lära och intresserat följa med och delta i byggandet av samhället. Forskning har kommit att bli mitt liv. Debatten om skolan går helt enkelt inte att hålla sig från. Jag kan i alla fall inte det. 

Skolan är den plats varifrån allt annat växer. Sedan 1700-talet har det funnits en bred opinion för skolplikt i vårt land. Det är en indikation så god som någon på att skolan är en angelägenhet för alla. Det är i skolan grunden för allt annat lärande läggs. Det är i skolan man lär hur man lär och vad som är värt att veta. Eller det är så det borde vara. Det är så det var en gång, innan problemen började. Innan skolan integrerades i ett ekonomiskt system där förmering av kapital anses vara det högsta goda. Det var när skolan fortfarande betraktades som en investering i framtiden, och inte som idag en kostnad. Idag handlar inte skolan om kunskap, utan om betyg och om individens fria val. Idag sitter riskkapitalister i TV och hånflinar åt reportern som insett hur mycket pengar företaget i utbildningsbranschen tjänat på sin investering. "Alla är nöjda och glada", sa han. Och när kvaliteten i utbildningen kom på tal svarade han: "I relation till andra aktörer på marknaden står vi oss väl". För mig har det uttalandet kommit att bli själva sinnebilden för landets utbildningskris.

När skolan bjuder in och ger makt åt flinande, hånfulla riskkapitalister, då är vi alla illa ute. För om pengar är måttstock, då får kunskapen stryka på foten. Om skolan skall generera vinst till dem som driver verksamheten, då blir undervisning, böcker, tid för reflektion och allt annat som leder till fördjupad kunskap lidande. Fokus och intresse läggs på helt fel saker, om det är kunskap man är ute efter vill säga. Fast inget tyder på det, egentligen. Björklund oroas inte över kunskapsläget, han klagar på att Sverige halkar efter i olika rankingar. Han går till storms mot låga antagningspoäng, dålig genomströmning, låga betyg och så vidare. Ingen talar emellertid om kunskap. Och rektorer och lärare ute i verksamheten får allt svårare att klara det uppdraget när man har fullt upp med att leverera det regeringen har beställt; mät- och jämförbara resultat.

Läser i dagens tidning ännu en artikel om skolan. Denna gång handlar det om skolpolitikerna i Danmark, som också oroas, men som valt en annan väg än svenska politiker. Även i Danmark ska man emellertid höja resultaten. Man ska inte fördjupa kunskaperna. Det antas följa naturligt av de föreslagna reformerna. Jag är skeptisk, även om många av förslagen är ett steg i rätt riktning. Bland annat förslaget om schemalagd idrott varje dag. Detta vill man införa i Sverige också, men det faller på kostnaderna, vilket visar att skolan betraktas som en kostnad, inte en investering. Detta kan komma att visa sig bli en dyrköpt, kortsiktig, ekonomisk vinst. Elever är inte maskiner som på kort tid kan proppas fulla med kunskap för att sedan släppas ut på en (obefintlig) arbetsmarknad. Kunskap tar tid. Lärande är en oerhört komplex process. Vetande går inte att kontrollera. Ändå pekar alla politiska förslag i den riktningen. Låt oss titta lite närmare på förslagen som presenteras i artikeln.
Medan den svenska regeringen satsat på avdragsgill rut-läxhjälp, vill den danska införa läxläsning på skolan. De kallar det läxcafé och det ska vara obligatoriskt för alla barn att vara på skolan dessa tider, men om barnet och föräldrarna tillsammans bestämmer att de vill göra läxorna hemma, kan eleven ägna sig åt annat aktivitet.
Ett obligatoriskt läxcafé, där elever och lärare kan mötas i skolan under lite andra former än i klassrummet. En stund varje dag där eleverna kan arbeta med just det som de behöver jobba med, tillsammans med betalda lärare. Vet inte om det är så man tänker sig i Danmark, men det låter otroligt mycket klokare än att erbjuda skatteavdrag för läxhjälp i hemmet. Fördelen med det danska förslaget är att hjälpen omfattas om alla. Och det vet vi ju, att studiebegåvning inte har med elevers sociokulturella status att göra. Ändå är det precis den tanken som många av skolreformerna i Sverige utgår från. Läser vidare.
Medan Moderaterna vill införa betyg redan i årskurs 3, tror inte den danska regeringen på att sätta tidiga betyg och strider därmed med de Konservative. Enligt förslaget sätts betyg först i årskurs 8, även om omdömen ska finnas även tidigare.
Betyg är ett dåligt mått på kunskap. Alla vet det, och det finns indikationer på att ökad konkurrens mellan skolor leder till betygsinflation. Att Björklund vill införa central rättning av nationella prov är glädjande och inger visst hopp. Men det förändrar inte faktum, att kunskap passar synnerligen dåligt för att mäta. Kunskap är för komplext för att man skall kunna uttala sig objektivt om en individs nivå i jämförelse med en annans. Alla har olika förutsättningar, och om man läger allt för stor vikt vid betyg riskerar det att begränsa mer än hjälpa. Betyg är och har alltid varit ett sätt att sortera, och det kan man kanske göra. Man kanske till och med måste göra det ibland. Men kör då med öppna kort. Ge inte sken av att betyg är ett mått på kunskap!
Ytterligare delar i det danska skolförslaget:

- En timme engelska per dag, från och med årskurs 1, i stället för årskurs 3 som idag.

- Franska eller tyska från och med årskurs 5, istället för årskurs 7 som idag.

- Möjlighet att lägga till ytterligare ett språk i årskurs 7.

- En extratimme matematik och en extratimme danska, per vecka från och med årskurs 7.

- Elitklasser med idrotts- eller musikinriktning från och med årskurs 7.

- Samtliga lärare ska ha lärarutbildning 2020.

Det lär dock dröja tills efter nästa val innan den danska regeringen kan genomföra reformen. För att den ska gå igenom måste även De Konservative vara med till tåget, men partiet säger nej till den obligatoriska läxhjälpen.
Tycker det sista raderna i artikeln är intressanta. De visar vad skolan har kommit att bli, även i Sverige. En arena för politiska strider. Skolan är en plats där alla andra än de bäst lämpade har makten. Det ser jag som själva roten till det onda, att lärare och rektorer saknar makt och inflytande över den verksamhet de bedriver. Politikerna lockar med högre lön för att hålla lärarna kvar i yrket, men makten över kunskaps- och lärandeprocesserna släpper man inte ifrån sig. Klart resultaten sjunker då, när lärarna dels skall utbildas i enlighet med politiska viljor, dels underkastas legitimationskrav. Jag ser båda dessa åtgärder som politiskt spel för gallerierna. Det är maktens sätt att visa handlingskraft. Inget annat.

Först när skolan har kunskap som sitt högsta och viktigaste mål. Först när utbildning betraktas som en investering i budgeten. Först när lärare och rektorer har makt och ansvar att genomföra undervisningen efter eget huvud, i enlighet med rådande vetenskapliga insikter om kunskap och lärande. Först när politikerna slutar lägga sig i den dagliga verksamheten och lämnar lärare och deras elever i fred. Först då kan den svenska skolan bli en skola kunskap frodas, den kunskap som elever och lärare brinner för. Först när medborgarna i landet får mandat att själva välja väg kan ett land och ett samhälle som är hållbart byggas. Först när skolan har gjorts till en fredad zon dit flinande riskkapitalister icke äger tillträde. Först då kan arbetet med att göra Sverige till en kunskapsnation påbörjas. Det finns dock inga garantier för framgång, inga enkla lösningar. Men det är å andra sidan förnekandet av den typen av problem som försatt oss i den situation vi just nu befinner oss i.

Inga kommentarer: