Lyx till lågt pris. En samvetsfråga.

Idag, här i morse, hände det igen. På det fina hotellet, på Söder i Stockholm. Det officiella ABBA-hotellet. Clarion Hotell Stockholm. Vid frukosten. Det var fullt med folk. Inte konstigt eftersom det varit Stockholm Marathon och en välbesökt Kiss-spelning dagen innan. Svårt att få bord alltså. Men jag hittade ett. En av servitörerna stod och plockade disk. Jag frågade: Är det ledigt här? Ingen reaktion. Full koncentration på disken. Jag provade en gång till: Är detta bord ledigt? Servitören tog tallrikarna och gick. Senare såg jag honom fortsätta sitt arbete. Lika koncentrerat som när jag försökte få kontakt. Som om gästerna inte fanns.

Händelsen återkallade minnen från en vistelse på ett finare konferenshotell, Hilton i Philadelphia, för några år sedan. Där fick vi som gäster visserligen uppmärksamhet. Men det var en obehaglig krypande, underlägsen uppmärksamhet. Servitörerna log, med munnen. Ögonen var dock tomma. I Sverige har vi inte samma tradition av krypande och lismande för dem som har pengar. Vi har det inte ännu, men vi är på god väg. Vår servitör i Stockholm talade troligen inte svenska, och hans lön var med säkerhet låg. Han hade en uppgift, och denna skötte han. Befriande på ett sätt att jag inte bevärdigade oss en blick. För han gjorde så klart vad han blivit instruerad att göra. Han gjorde sitt jobb, det han fick betalt för. På samma sätt som frukostpersonalen på Hilton.

Byter scen, till incheckningen. Unga, välklädda och vältränade svenska tjejer som hälsade oss välkomna med ett leende. Som tog emot vårt kreditkort och lockade oss att gå med i Clarions lojalitetsprogram. Övertygad om att personalen vid disken tjänar mer än städ och frukostpersonalen. Inser att det finns en tanke, på Clarion liksom på Hilton. En personalpolitik som följer en strikt ekonomi. Personal som arbetar nära gästerna, som tar hand om gästernas pengar, ska vara svenska och serviceinriktade, vilket kostar pengar. Lite mer pengar, och därmed kan företaget ställa lite högre krav. Städpersonal och diskplockare kan man däremot hämta från låglöneländer, och dessa behöver man inte betala lika mycket i lön.

Hotell är transparenta organisationer på det sättet. Service är ju per definition en verksamhet som försiggår framför ögonen på eller i alla fall i nära anslutning till de betalande gästerna. Är man bara lite uppmärksam och håller man bara ögonen öppna, samt lägger ihop ett och ett, är det inte svårt att räkna ut hur ekvationen går ihop. Tyvärr gör de flesta inte detta. Privatekonomiska hänsyn, samma privatekonomiska hänsyn som frukostpersonalen och städarna lever med, gör att priset blir viktigare än allt annat. Och när jag vill ha så hög och fin standard som möjligt för ett så lågt pris som det bara går, då blir det så här. Fast det behöver inte vara så. Det är ett val vi gör, vi som tillhör medelklassen, vi som betalar och hotellägarna som arrangerar det hela. Ett smidigt upplägg, för om jag bara fjärmar av blicken lite slipper jag se tomheten i ögonen hos dem som inte ser någon annan råd än att lämna familjen för att arbeta utomlands, för en (i bästa fall) högre lön än man kan få hemma, men ändå en lön som inte räcker för att ta in på hotellet ifråga. Fast det är min efterfrågan, mina val och mitt agerande på (i detta exempel) hotellmarknaden, som leder till dessa konsekvenser. Det finns ingen annan att skylla på. Det är jag, det är vi, som gör detta med eller mot varandra.

Det går att tänka annorlunda. Och det behöver inte bli vansinnigt mycket dyrare. Det handlar inte om några dramatiska höjningar av lönerna. Det handlar om att bygga en hållbar organisation som bär sina egna kostnader och som ger sina ägare en rimlig vinst. Det handlar om att se och förstå det ohållbara i att ständigt effektivisera, för effektiviseringens skull. För det leder till att alla effektiviserar, inte alltid för att man måste, utan för att man annars riskerar att bli frånåkt av konkurrenterna. När ingen vill sitta med Svarte Petter, när alla tror sig vara smartare än majoriteten, då blir alla förlorare, i det långa loppet. Alla skulle dock kunna bli, om inte vinnare så i alla fall, lyckligare, av att tänka lite mer på varandra och lite mer långsiktigt. Om priset man får betala är något färre resor, men vinsten är trevligare resor och ett godare samvete, och om det innebär att fler människor kan resa, då är det kanske värt det?

Priset vi annars betalar är en växande dubbelmoral. Hilton, Clarion och många andra företag, ger sken av att det är möjligt att köpa lyx för en ett lågt pris, utan att någon annan får betala. Tror vi det kommer fler företag och företag att ta orimliga risker, fler konkurser kommer att framtvingas och allt fler människor kommer att kunna lita allt mindre på allt fler av sina medmänniskor. Osäkerheten och misstänksamheten i samhället ökar, vilket ger ytterligare bränsle åt processen. Vi får det vi betalat för. Alltid. Och den tanken, den insikten behöver vårdas, kollektivt.

Ett annat pris som vi betalar för att upprätthålla drömmen om vardagslyx till ett lågt pris, är att vi fjärmar oss från varandra. Vi bygger ett samhälle med gränser och barriärer. En värld av vinnare och förlorare, av köpare och säljare. Ett samhälle där man föds in i en roll som man sedan har att leva i. Ett ensamt samhälle, där alla måste vara på sin vakt och där det är skillnad på folk och folk. En skillnad som allt färre ser och som allt fler vänjer sig vid. Ett samhälle där missnöjet växer, kollektivt.

Testet som fler borde utsätta sig för lyder som följer: När du stöter på en frukostvärd eller en städare på ett hotell, som inte ser dig i ögonen eller som knorrar när du ber om hjälp, hur reagerar du då? Handen på hjärtat; blir du förnärmad och framför klagomål till ledningen? Kräver du kompensation för olägenheten/obehaget? Eller, ser du detta som en konsekvens av det ekonomiska system som gör dig till en vinnare, och städaren till en förlorare? Ser du dig själv som offer, eller medskyldig? En samvetsfråga. En avgörande fråga som bestämmer vilket samhälle vi får.