Gidlunds bokförlag: Hedemora 2006
284s. ill. ISBN 91-7844-376-8
Jörgen Lorentzen och Claes Ekenstam (red.).
En ny antologi om män och manligheter; vad spännande! Tänkte jag, inte. Tyvärr. Antologier är, vilket många anser, en problematiskt bokgenre. Det blir allt för ofta lite krystade försök att knyta samman mer eller mindre disparata artiklar. Ett enkelt sätt att bli publicerad; har jag hört mer än en gång. Och om ämnet män och manligheter (i Norden) finns det redan en hel radda med antologier. Behövs det verkligen en till? Ja, som läsaren märker var det med blandade känslor och inte så lite skepsis jag tog mig an uppdraget att recensera nämnda bok.
Det övergripande syftet med antologin, står det på baksidan, ”är att förstå de processer, som har format de nordiska ländernas manligheter vid övergången till det moderna.” Författarnas utgångspunkt är att ”moderniteten medförde grundläggande förändringar i förståelsen av det manliga, och detta är nära kopplat till grundläggande samhällsförändringar som industrialisering, urbanisering och rationalisering. Nya tolkningar av manlighet skapades, samtidigt som äldre ideal omstöptes. Nya manlighetsideal bidrog till att forma de nordiska länderna, så för att förstå ’det nordiska’ krävs en förståelse av manligheten.” Inte heller dessa formuleringar ökade min entusiasm. Är det verkligen klokt att tillskriva manligheten en sådan betydelse? Min första tanke var att författarna lite väl mycket hade sneglat på Michael Kimmels bok (som är långt ifrån den enda med samma tema) Manhood in America och att man nu ville göra samma sak i en nordisk kontext, det vill säga sätta likhetstecken mellan historien om manlighet och samhället. När man i inledningen dessutom skriver att ambitionen med boken är att presentera en ny modell för förståelsen av manlighet och för detta ändamål även lanserar ett nytt begrepp för att förstå män i Norden; omanlighet, som ett alternativ till den australiensiska mansforskaren, R W Connells begrepp hegemonisk maskulinitet, då måste jag erkänna att mitt motstånd mot boken ökade än mer. Vad är detta? Vill författarna på fullt allvar använda genusforskningen för att mäta sin akademiska potens i en (maskulin) kamp om vem som har den bästa teorin?
Inledningen motsäger inte det första intrycket jag fick. Men bilden nyanseras ändå något för här förs en gedigen diskussion där antologins författare på ett förtjänstfullt sätt placerar in sig själva och förhåller sig till det nu mer väletablerade fältet mansforskning. Här får man sig till livs en väl balanserad diskussion kring förtjänster och problem med just mansforskningen, både den internationella och den nordiska. Fokus i diskussionen ligger på argumenteringen för behovet av en ny teori som passar bättre för de manligheter som vuxit fram i just Norden. Med hänvisning till slagordet ”det personliga är politiskt” och efter en diskussion kring vikten av att uppmärksamma synen på karaktär för att förstå manlighet lanseras så begreppet Omanlighet. Författarna menar att det är en bra metod för att knyta samman personliga upplevelser med strukturella dimensioner. Och det är något jag måste hålla med om låter som ett vällovligt syfte. Men jag känner mig ännu inte riktigt övertygad, för diskussionen förs i princip uteslutande kring män och manlighet. Kön uppstår i relationer, men inte uteslutande i relationer mellan män, utan alltid inom ramen för en kontext där såväl män som kvinnor agerar. Detta faktum underkommuniceras i inledningen. Men det kanske är en oberättigad kritik, tänker jag. Det är ju trots allt en bok om män och manligheter. Syftet är ju också uttalat att lansera en ny teori om just manlighet. Kritiken, beslutar jag mig för, sätts därför på undantag tills dess tillämpning har granskats.
Boken är uppdelad i sammanlagt åtta kapitel. I de tre kapitel som följer på inledningen behandlas tre av undersökningsperiodens manliga huvudgrupper: den borgerliga mannen, bonden och arbetaren. I resterande fyra kapitel undersöks hur former av manlighet och omanlighet har förhållit sig till faderskap, sexualitet, våld och jämställdhet. Samtliga kapitel handlar om maskulinitet vid det modernas genombrott i Norden, under åren 1840 till 1940.
Förste man till ”rakning” är Borgaren. Denna manlighet sammanfattas med hjälp av själva dess fundament, karaktären. Karaktärsbegreppet, menar författaren, är så pass luddigt att det under hela undersökningsperioden, även om innehållet i begreppet skiftade över tid, fungerade som själva den formel vilken inneslöt de goda borgerliga männen i ”broderskapet av Riktiga Män.” Och genom hela kapitlet är det verkligen broderskapet som synas i sömmarna. För liksom de borgerliga männen gjorde runt förra sekelskiftet så utesluts även här kvinnorna. Min inledande skepsis bubblar därför upp igen, och när jag läst följande rader: ”många borgerliga män såg verkligen hemmet som en central plats för förverkligandet av sin manlighet.”, som andas hopp om att en diskussion kring relationen mellan könen ska följa, men omgående inser att denna möjlighet ignoreras, då är jag övertygad om att min recension kommer att bestå i en brutal sågning. För jag hävdar bestämt att världen inte är betjänt av fler studier av uteslutande män. Ska vi uppnå jämställdhet måste relationer mellan könen uppmärksammas. Mansforskning var det ämne jag disputerade i och dess ambition inledningsvis handlade om att uppmärksamma att även män är könsvarelser. Det var naturligtvis viktigt då att fokusera män. Men när den poängen väl förts fram och de tankarna etablerats, då måste det viktiga arbetet ta vid. Och det handlar, enligt mig, om att undersöka hur man kan arbeta för jämställdhet och alltid om att koncentrera sig på relationer mellan män och kvinnor. Så om antologin hade avslutats efter diskussionen om borgerligheten, då hade jag inte varit nådig. Jag har sysslat med annat sedan min disputation och har inte hållit mig speciellt uppdaterad på fältet mansforskning. Därför är jag glad att jag inte slutade läsa, även om jag trodde att mina värsta farhågor skulle besannas. För antologin som helhet, måste jag tillstå, kan betraktas som både en upprättelse av genren antologi och som en indikation på att mansforskningen kan vara såväl viktig som jämställdhetsbefrämjande.
Boken består inte alls av disparata och ihoprafsade artiklar i avsaknad av röd tråd, tvärt om. Män i Norden. Manlighet och modernitet 1840–1940 är en genomarbetad och gediget sammanhållen diskussion, en helhet. Möjligen kan man resa invändningar mot blandningen av språk (tre av artiklarna är skrivna på Norska), men vid närmare eftertanke vill jag istället hävda att detta är en styrka, ett led i arbetet med att öka den kritiska massan inom den nordiska akademin. I en tid när engelskan nästan håller på att ta över är det viktigt att värna om våra nordiska språk och att som den självklaraste sak i världen blanda texter på svenska och norska i en antologi är därför lovvärt. Hänvisningarna som inte görs på ett konsekvent sätt ser jag som en randanmärkning och tas upp här mest eftersom antologin i övrigt är så pass genomarbetad.
Antologins jämställdhetsbefrämjande aspekter, dess bråkande med den manliga hegemonin är ett tema som sakta kryper sig på läsaren, vilket är något jag även har försökt spegla i recensionen genom att låta resonemanget följa mina tankar om boken så att säga som de föll sig under läsningen. I artikeln som följer på borgerligheten behandlas bonden och i det kapitlet är det inte alls någon könssegregerad miljö som analyseras, här visas tvärt om tydligt vilken roll kvinnorna hade i skapandet av denna manlighet. Här framträder bilden av en manlighet som skapas i relation till såväl andra manligheter som kvinnor. Ålder, klass och arbetsuppgifter används här som analytiska ingångar för att visa att manlighet inte är något i sig själv utan alltid skapas i relationer. Samma sak gäller även nästa kapitel som ägnas åt arbetare, vilka beskrivs med hjälp av en intressant kritisk läsning av tidigare forskning. Könsaspekten som sällan har behandlats i denna forskning utnyttjas här på ett förtjänstfullt sätt. Kommen så här långt i läsningen av boken hade min inställning till dess innehåll förändrats betydligt, i positiv riktning. Min enda kvarvarande tveksamhet var att detta intryck möjligen kunde bero på att författarna till dessa två kapitel var kvinnor, vilket i så fall (hemska tanke) kunde indikera att det krävs en kvinnlig blick för att se manlighet som något kontextuellt skapat. Men denna sista kvarvarande tveksamhet förbyttes strax till entusiasm när jag läste nästa kapitel, om fäder. Det är skrivet av en man. Och här lanseras, via en litteraturstudie av skildringar av män som just fäder, en helt annan bild än den gängse. Här beskrivs en manlig närvaro i hemmet. Manlighet beskrivs till och med som något helt avhängigt familjen, och det gäller även männens funktion i offentligheten som författaren menar inte går att skilja från familjen. Den kanske mest häpnadsväckande och utifrån jämställdhetssynpunkt mest glädjande diskussionen som förs i antologin är diskussionen i detta kapitel om hemmafödslar. Författaren lyfter här fram ett viktigt material som visar att män i Norden under den period boken behandlar i hög grad var närvarande vid födslarna. Jag hade till exempel ingen aning om att det var ett så pass utbrett fenomen att kvinnor i Norden födde barn sittande på sina mäns lår! Möjligen kan detta bero på att just faderskapets historia under tiden mellan 1840 till 1940, enligt författaren fram till nu varit ”fullständigt understuderad.” Och det gör naturligtvis antologin än mer läsvärd.
Resterande tre kapitel, om sexualitet, våld och avslutningsvis jämställdhet, bekräftar ytterligare det positiva intrycket. Antologin som helhet är således väl genomarbetad, intressant och framförallt viktig.
Även om jag är skeptisk till alla former av akademiska strider om vem som har det bästa analytiska redskapet, och därför fortfarande förhåller mig kritisk till den emfas som i inledningen läggs på argumenteringen mot andra sätt att forska om män och manlighet i allmänhet och mot Connells hegemoniska manlighet i synnerhet, så måste jag ge författarna en eloge för deras konsekventa användning av begreppet Omanlighet. För det är ju det som alltid är det viktiga, hur man använder sina vetenskapliga redskap, och det hoppas jag framgår av resonemanget ovan att antologiförfattarna gör på ett högst förtjänstfullt sätt. Antologin är därför angelägen och pekar dessutom framåt. Författarna visar att mansforskningen har viktiga insikter att förmedla och bekräftar även att man lyckats ta ämnet ett steg vidare. Jag ser fram emot att följa den fortsatta utvecklingen, och känner även att det finns en plats för mig inom fältet mansforskning. Kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar