måndag 24 juni 2013

Styrande principer, och dess effekter

Läser på DN-debatt idag om effekterna av New Public Management. Effektivitet, målstyrning och ekonomisk lönsamhet. Tre ord och mål som fungerar utmärkt inom tillverkningsindustrin, men som är förödande för organisationer med uppdrag att vårda, undervisa och upprätthålla lag och ordning. Människan är en komplex varelse, liksom den kultur som levande erfarenheter ger upphov till, därför finns aldrig en lösning, den bästa, på något enda mänskligt problem. Det finns bara olika lösningar, som fungerar mer eller mindre bra. Allt handlar om vad som är målet med verksamheten.

Vad är målet med skolan, till exempel? Om skolans mål är att skapa och sprida kunskap i samhället, då är det fullkomligt huvudlöst att driva verksamheten enligt principer som är skapade för att bygga bilar. Paradoxalt nog är det precis detta man gjort i och med skolan, man har tvingat utbildningssektorn att anamma mål som handlar om annat än den verksamhet man bedriver. Målen är effektivitet, målstyrning och ekonomisk sparsamhet. Detta är vad som mäts och som utgör organisationernas jämförelsemått. Effekten av detta blir att om man bara är effektiv, uppfyller de mål man satt upp och om man sparar pengar (så att effektiviseringen i nästa led kan säkras) då är allt frid och fröjd. Uppfyller man bara målen kan alla slå sig till ro i trygg förvissning om att skattemedlen används på bästa möjliga sätt.

Logiken är ekonomisk, och den bygger på modeller från helt andra områden än vård och skola. Logiken bakom hela upplägget utgår från den ogrundade uppfattningen att det finns ett bästa sätt att driva ALLA typer av organisationer. Processen kan fortgå för att den (felaktiga) tanken är samma andas barn som en annan bärande tanke i dagens politik, synen på människan som helt igenom rationell. Båda är lika felaktiga som orimliga, men eftersom vi har politiker som är mer upptagna av sina egna kartor än det komplexa liv de ansvarar för att förvalta och skapa regler för tvingas vi underkasta oss reglerna. Därför är det oerhört viktigt att lyfta fram och lyssna på aktörer inom respektive verksamhet. Betänk att nedanstående tankar och upplevelser är hämtade från poliser, läkare och lärare, som alla jobbar med samhällsbärande uppgifter.
Försöken att effektivisera och styra verksamheterna inom skola, sjukvård och polis har under de senaste decennierna lett till förändrade ekonomiska styrmodeller. När mål- och resultatstyrning infördes inom välfärdssektorn ville man öka effektiviteten och ansvarsutkrävandet i en verksamhet som upplevdes som ineffektiv. Lösningen blev NPM, new public management, som grundats i ekonomisk teori med bland annat högtflygande tankar om marknadsmodeller och konkurrensutsättning.
Det finns en skrämmande likhet med spelberoende här, med människor som i en idiotisk jakt på storkovan tar orimliga risker. Men hägrande vinst i form av sänkt skatt för ögonen tvingas hela samhället in i ett ekorrhjul av orimliga åtgärder. Det ska gå, det måste gå, att bli mer effektiv och att öka vinsten/sparutrymmet. Och går det inte är det fel på aktörerna i verksamheten; för kartan gäller. Skatten måste sänkas, för det är vad politiker vinner val på. Så kan en huvudlös politik genomföras, i samverkan mellan medborgarna. Den som inte själv arbetar i skolan, eller vården, kan så klart inte like lätt som aktörerna som lever och verkar där, inse det orimliga. Alla utsätts ju för effektivisering, målstyrning och tvingas dessutom att till varje pris hålla en ständigt krympande budget i balans. Därmed är det lätt att glömma faktum, att alla organisationer inte fungerar på samma sätt.
Men försöken att utforma kommuner, landsting och polisdistrikt som företagskoncerner har inte resulterat i bättre utbildning, vård eller polisarbete. Tvärtom präglas verksamheterna i dag av en större administrativ överbyggnad än tidigare. Verksamheter styrs av statistik. Att mäta klokt, att värdera och utveckla är förstås rätt. Problemet är när det inte sker med professionens medverkan från början. Utvärderingen har kidnappats av administratörer och ekonomer. Tilliten till det professionella ansvaret har ersattas av kontrollsystem som riskerat att sätta den professionella etiken ur spel och som hotar den grundläggande mänskliga kvaliteten i verksamheterna.
Skolan leder inte till ökad och mer användbar kunskap. Kunskapsnivån SJUNKER i Sverige. Och vården är inte bättre idag, det vet alla som hamnat på akuten, eller som sökt hjälp av vården för något icke livshotande. Polisen löser inte fler brott, men löser färre. Personalen inom dessa verksamheter jobbar emellertid mer än någonsin, men inte med det man är utbildad för eller med kärnverksamheten. Lärare och vårdpersonal, liksom polisen, dignar istället under bördan av den administration som systemet kräver för att kunna kontrollera verksamheten och jämföra olika verksamheter med varandra, ifråga om effektivitet, graden av måluppfyllelse och budgetdisciplin.

Vårdkvalitet och kunskapsutveckling har idag blivit något underordnat, och därför förlorar lärares/forskares och läkares kompetenser och kunskaper samt erfarenheter i värde. Och ekonomernas värde ökar i samma takt. Detta gör att politikerna lyssnar mer på ekonomer, och leder till att man avfärdar sjuksköterskors, läkares och forskares larm om missförhållanden som särintressen. Oroväckande ofta hör man idag politiker säga: "Jag delar inte den bilden", när de av journalister konfronteras med uppgifter hämtade från vardagen inom olika verksamheter, för att deras perspektiv är ekonomiskt, och de ekonomiska modellerna säger något annat. Och detta leder i sin tur till den fullkomligt orimliga ståndpunkten att det är kartan som gäller, inte verkligheten.
Så här kan det inte fortsätta. Vårt budskap är att nu måste politikerna lita på professionen, lita på vårt goda omdöme. Lita på lärarna, läkarna och poliserna. Vi ansvarar för humanverksamheter som vårt samhälle inte kan fungera utan. Att behandla dessa som enkla industriella enheter har fått förödande konsekvenser för kvaliteten och för våra medlemmars yrkesstolthet. Det är en långsiktigt ohållbar väg.
Alla vet att det inte går att leva på enbart pengar, livet är långt mer komplext. Kunskapsföraktet är ett resultat av ett ensidigt fokus på ekonomi och en orimlig jakt på effektivitet. Vi måste säga stopp och belägg: Vad ska vi göra med pengarna och den tid vi tjänar in genom att bli mer effektiva? Det är den avgörande frågan, det är frågan som rör livet, människan och framtiden.
I skolan tar dokumentation dyrbar tid från att planera undervisning och upplevs som viktigare än lektionernas innehåll. Lärarna har efterfrågat tydligare utvärdering, tidigare betyg och införande av nationella prov för att garantera en gemensam och tydlig utvärdering av elevernas kunskaper. Det vi nu ser är att dessa i grunden pedagogiska verktyg används som kvalitetsmått när skolor jämförs med varandra. Det egentliga syftet att optimera undervisningen för varje enskild elev förfelas.
Varför väljer vi som samhälle att inte se? Det är en gåta, och den gåtan har lika lite som alla andra av livets eviga frågor något entydigt svar. Detta är det första vi måste förstå, att det finns inget bästa svar, inte ett enda svar, bara olika svar, och konsekvenser av handlingar.
Inom hälso- och sjukvården är de allt högre kraven på registrering del i ett större sammanhang mot högre grad av politisk och ekonomisk styrning. Regeringen har satt press på landstingen att korta vårdköerna genom att fördela en miljard kronor till de landsting som uppfyller vårdgarantin. För att få del av miljarden räknas endast nybesöken, inte återbesöken. Många sjuka har trängts undan för att klara av nybesöken i första hand. Trots att den medicinska etiken och lagen säger att den som har störst behov av vård ska ges företräde.

Exempelvis i det så kallade Norrbottensuppropet ”Låt vården vårda” skrev över tusen allmänläkare under uppropet som riktade kritik mot rutinmässiga krav på registrering av livsstilsfaktorer för att få "full" ersättning i vårdvalssystemet. Istället för rutinmässiga frågor bör varje läkare göra sin professionella bedömning vid varje tillfälle för att nå bäst vårdresultat.
Varför utbilda läkare och lärare, när deras kompetenser och kunskaper inte används? Det är frågan fler borde ställa. Om det nu är ekonomin som är överordnad, varför inte lägga ner läkarutbildningarna, vilket skulle generera miljoner till stadskassan. Varför inte löpa linan fullt ut och genomföra radikala åtgärder, som verkligen leder till ökad effektivitet och sparsamhet? Om det nu är så att vi kollektivt har bestämt oss, låt oss ta steget fullt ut. Varför inte? För att alla vet att det är fullkomligt orimligt och dessutom skulle leda till katastrof. Ändå gör vi som vi gör. Det bevisar att människan inte är helt igenom logisk, och det visar att mänskligheten när en omöjligt dröm om en kaka som kan ätas och ändå ägas och ha kvar.
Lärare och läkare är två av flera professioner inom offentlig sektor där mål- och resultatstyrningen ökat glappet mellan utbildningens innehåll och senare yrkesroll. Ger det bättre resultat och effektivare användning av skattemedel? Nej, vi menar att det är precis motsatsen. Men också polisen drabbas av jakten på att uppvisa statistik på att verksamheten är effektiv. Resurser används inte på bästa sätt eftersom systemet gör att poliser riskerar att i mätningsivern fokusera på annat än kärnuppdraget.  
[...] 
I alla våra olika verksamheter är gott omdöme en av de viktigaste egenskaperna i yrkesutövandet. Men gott omdöme kan inte enkelt mätas. Gott omdöme får man genom utbildning och erfarenhet. Samhället måste lita på och värdera våra yrkesgruppers kompetens och professionalism. Det är en ödesfråga för den svenska välfärden.
En ödesfråga, ingen tvekan om det! Det vi kan spara idag på att försämra vården och utbildningen måste vägas mot riskerna som detta kan leda till i framtiden. Och alla förstår att det kanske är dyrt att satsa på skolan och vården, men i förhållande till vad det kommer att kosta om vi inte gör det är kostnaderna försumbara. Den som sparar pengar genom att låta bli att betala hemförsäkringen är ute på djupt vatten. Varför väljer vi att bortse från att samma gäller för det samhälle vi bygger för varandra?

Inga kommentarer: