tisdag 4 juni 2013

Teknikoptimism och (inte så lite) determinism

Vi har alla stött på dem. Männen som lägger ut texten, som talar om för oss andra hur det är och vad som kommer att hända, vad vi måste göra. Oftast är det män. Män med pondus. Män som vet, som sprider sin övertygelse som vore den sanning, och som just därför, för att de är så övertygande, får andra att agera i enlighet med deras visioner. Så blir det som det blir, ibland, ofta. Männen får rätt och deras ego och ryktbarhet växer. Och med uppmärksamheten kommer makten, som späder på självsäkerheten vilket ger deras ord ännu större spridning och kulturell "penetration" för att använda ett ord som flitigt förekommer i dessa mäns vokabulär. Råkade ut för en sådan man igår. På en föreläsning.  Fick med mig en massa tankar från arrangemanget, inte bara om självsäkra män som vet bäst. Även tankar om teknik, kultur, framtid och ett annat samhälle har snurrat i huvudet sedan dess. Behöver fokusera på annat, och ämnet är allmängiltigt, så jag gör som jag brukar, parkerar tankarna här, på Flyktlinjer.

Ämnet för dagen har en lång historia, och detta är ingen personlig uppgörelse. Visst kände jag mig satt på plats, av en man med pondus som vet bäst. Men jag väljer att inte nämna personen vid namn, eller för övrigt förmedla några specifika detaljer som gör det enkelt att identifiera personen ifråga. Står över det, och väljer att inte ta det personligt. Jag är mycket mer intresserad av fenomenet, och av typen. Och detta låter kanske sökt, men i gårdagens SvD fanns en recension av en bok skriven av just en av dessa män, som fungerar som karaktärsbeskrivning. Boken heter Makers, och författaren Chris Andersson. Han och boken beskrivs i recensionen på följande sätt.
Andersons utveckling från journalist till entreprenör kan förefalla förvånande, men han har egentligen alltid varit lika mycket profitör som profet. Mest känd är han som chefredaktör för tidskriften Wired, då han också lanserade sin banbrytande idé om den långa svansens digitala ekonomi: ett oändligt utbud skapar (möjligen) en oändlig efterfrågan varför även produkter i en smal nisch kan sälja såpass att de är värda att satsa på. För hos Anderson handlar det alltid mest om pengar – och mindre om idéer – och man ska inte förledas att tro annat. Han är följaktligen öppen med hur mycket (eller snarare lite) han betalar sin mexikanska arbetare, och möjligen är ”Makers” en sorts reaktion där han tröttnat på den virtuella världens ständiga dataflöden.
Gårdagens föreläsning/seminarium handlade om digitalisering, handel på nätet. Fast mannen som lade ut texten och talade om hur det är och ska bli talade mest om effektivisering och hur mycket pengar man kan tjäna på att vara, störst, bäst och snabbast. Här finns ett utrymme på 50 miljoner som politikerna kan använda bättre, var en av slutsatserna. Ett annat handlade om enorma tidsvinster som kan göras om man inför digital teknik. Varifrån pengarna kommer, eller vad tiden skulle användas till ansågs uppenbarligen vara en töntig fråga. Och att en effektivisering automatiskt skulle leda till mer tid och pengar, det var ställt bortom varje tvivel. Det räcker ju med att räkna, så ser man. Det var vad vi som åhörare fick oss till livs. Och för att elda på massorna serverades anrättningen med argument som, hoppar vi inte på tåget nu blir vi frånåkta och hamnar på efterkälken. Eller, det finns bara möjligheter här. Att flytta över allt mer och alt större delar av livet, kulturen, samhället till nätet och olika mobila enheter, det är framtiden. Intressant just därför att läsa om boken Makers, vars författare är en del av samma IT-optimistiska krets som talaren jag mötte igår. Hans tes går lite på tvärs mot gårdagens profetiska utsagor, eller ger i alla fall en lite annan vinkling.
För om information är tidens mest centrala valuta, så dominerar ändå tillverkningsekonomin världsmarknaden. Samtidigt är alla fysiska produkter i dag resultatet av datafiler. Det existerar därför en ”long tail of things” med digitala objekt som enkelt kan modifieras, byggas vidare och tillverkas. Problemet med ”Makers” är att ekonomin kring sådana produkter inte är skalbar; i ”DIY-världen” (do-it-yourself) finns nämligen inga stordriftsfördelar – alla objekt kostar alltid lika mycket att 3D-printa. Att Anderson låter priset på en plastanka illustrera resonemanget är symptomatiskt; att hävda att vi står inför en tredje industriell revolution blir mest larvigt.
Vill inte säga att det som sades igår var larvigt, men rent allmänt är jag skeptisk till alla som talar om för mig hur det ska bli. För jag vet att ingen kan veta, och tycker den insikten är oerhört viktig att integrera i sitt tänkande. Självklart måste man vara lyhörd och lyssna, på olika källor och forskare men även på visionärer och entreprenörer. För alla som har folkets öra kommer att påverka riktningen av samhällets och kulturens tillblivelse. Jag avfärdar inte tankarna från igår, men jag anser att de inte bör laddas med mer agens än vad som är rimligt och jag är kritisk till determinismen och optimismen. För det bär på faror. Om förändring går allt för fort, och framförallt om man allt för lättvindigt gör sig av med saker, vanor och annat som funnits med som självklara delar av samhället och kulturen under långliga tider, riskerar man att kasta ut barnet med badvattnet.

Frågan jag ville resa igår handlade om varför vi ska förändra. Vad är dåligt idag, som gör det motiverat att hoppa på tåget? Jag ställde frågan till talarna, eller bad dem snarare reflektera över vilka risker de såg. Och jag var tydlig med att jag inte är teknikfientlig, tvärt om. Jag skriver detta på min bärbara dator, på ett kafé och jag är mer beroende av min smart phone än jag vågar erkänna för mig själv. Jag är ingen bakåtsträvandre. Vill bara att vi ska ändra det som är dåligt eller inte fungerar, inte förändra för förändringens skull. Effektivisering är bra, och pengar ett förträffligt verktyg för att uppnå saker som annars vore svåra att genomföra. Jag är inte rädd, och inte kritisk. Men jag anser att alla som uttalar sin offentligt om framtiden har ett ansvar att även reflektera över riskerna som finns och problemen. Därför ställde jag frågan.

Svaret jag fick förvånade mig inte nämnvärd. Jag såg det komma redan under presentationen, genom exemplen som valdes, genom tonen och anslaget. Synen på oss åhörare. Vi förväntades sitta stilla och hänfört lyssna. Har emellertid svårt att göra det när den som talar kommer in på mina områden, när mina hjärtefrågor berörs och när jag undervisas i frågor som jag forskar om och har jobbat vetenskapligt med i över tio år. Jag ställde dessutom frågan av genuint intresse. Tänkte kanske också att den som svarade visste vilka han talade inför. Arrangemanget hölls på högskolan och den samlade vetenskapliga kompetensen i rummet var hög, med några professorer, en del docenter och en drös doktorer och doktorander. Kritiskt medvetna människor, med lång erfarenhet. Insatta människor. Tycker inte att jag överreagerar när jag tycker att det var oförskämt att bli bemött på det sätt som jag blev. Svaret på min fråga löd, i min tolkning: Riskerna är närmast att likna med hur man tänkte när tågen lanserades, när man var rädd för hur kroppen skulle reagera på den svindlande hastigheten. Med lätt irritation i rösten avfärdades jag som okunnig, trist bakåtsträvare. När jag undrade över vad man skulle göra med pengarna och med tiden fick jag ett svar som gick ut på att folket och politikerna nog skulle bli glada över 50 miljoner. Och när risken för arbetslöshet kom upp sades det att man kan göra som i Sovjet, betala människor för att spela schack.

Det som får mig att skriva detta är just denna ignorans gentemot kritik och avfärdandet av problem. Detroniseringen av budbäraren. Betänk att jag inte hävdade att de har fel. Jag förde inte fram en alternativ framtidsbild. Jag bad dem bara reflektera över riskerna, vilket jag tycker är en berättigad fråga när publiken uppmärksamt lyssnat på en timmes hyllning av fördelar och förtjänster. Frågan ställdes för att historien är full av teknikoptimistiska män med en deterministisk syn på förändring/utveckling. Jag vill se en lite mer kritisk och öppen syn på framtiden och tycker inte förändring är god per se. Jag vill se ett samhälle där man tar hand om varandra, där människor ser och interagerar med varandra och som bygger ett samhälle, tillsammans, för varandra. Jag tror inte att vägen fram är att tänka och handla som mannen jag lyssnade på igår. Arrogans och egoism, och teknik för teknikens skull, ser en stor fara i det. Ett kallt samhälle med växande klyftor, där dem som inte är med betraktas som hotfulla fiender.

Samhället, kultur liksom framtiden skapas av oss, här och nu, och är alltid öppna frågor. Ingen vet, varken jag eller teknikoptimisterna. Det finns ingen teleologi, ingen detrminism, bara interaktion mellan människor, mellan människor och teknik, mellan allt levande och skapat i världen. Tankar, teknik, biologi, ekologi och kultur. Allt och alla blir till och skapas i samma process av tillblivelse.

1 kommentar:

Anonym sa...

Att teknik inte är god i sig, utan beroende av hur den används bör man vara ödmjuk inför. Därför bör ämnet diskuteras mer utifrån etik och inte enbart utifrån ekonomisk och tidsmässig vinning. Det är annars att se tekniken satt ur sitt sammanhang. Förra veckans filosofiska rummet i p1 behandlade optimism/pessimism och gav lite perspektiv.