Semester ... Ledighet .... Kravlöshet ... Tvingas erkänna att jag har vissa problem med det. Inte så att jag älskar att jobba, vara uppbunden eller att en kravfylld tillvaro är att föredra framför semester. Inte alls, att vara ledig har sina poänger. Ingen tvekan om det. Mina problem handlar mer om att jag överväldigas av friheten och smörgåsbordet av möjligheter som plötsligt ligger framför mig och pockar på uppmärksamhet. Rätt som det är är det helt och hållet upp till mig att göra vad jag vill. Efter ett av de mest intensiva åren i livet, arbetsmässigt, inser jag här, en dryg vecka in i ledigheten, att det är svårt och att det tar på krafterna att vara fri. Friheten blir tvingande. Kravlösheten tränger sig på. Ledigheten blir till tvång.
Arbetslinjen, är det jag upplever en konsekvens av rådande politik? Är det meningen med livet och tillvaron att ledigheten ska kännas som ett projekt, ett utrymme att fylla? Behöver vara fri, för att kunna vila. Men för att kunna vila krävs lugn och ro. Där är jag inte än. Ännu en av livets alla paradoxer. När man jobbar kan man inte vila, och när man är ledig är det svårt att hålla jobbet på armslängds avstånd. Det är vad arbetslinjen går ut på, eller är i alla fall en konsekvens av livet här och nu, av det samhälle vi byggt åt oss. Känslan av att aldrig riktigt vara nöjd med det som är. Känslan av att vara bevakad, inte av någon, utan av sig själv. Känslan av att vara fången i ett spel där man mer är en bricka eller pjäs, än den som spelar.
Misstänker att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Tror vi är många som delar varje erfarenhet. Att vara människa är att vara en individ i ett kollektiv där alla är isolerade. Jag gör för mig unika erfarenheter, men jag gör dessa inom ramen för begränsade sammanhang, vilket leder till att jag aldrig är ensam om att göra dem. Det enda som är unikt med mig är sammansättningen av, kollektivt sett, triviala upplevelser och erfarenheter. Det finns alltid någon som känner igen sig i och som delar min upplevelse av än det ena, än det andra. Inte samma individer dock, vid varje tillfälle, men då kulturen rymmer allas upplevelser, och eftersom dessa, vid varje givet tillfälle och inom respektive sammanhang, är högst begränsade, kommer mina unika erfarenheter alltid att vara delade. Spektret eller upplevelsehorisonten är alltid begränsad, vad som är möjligt är aldrig obegränsat. Därför blir det jag upplever som min erfarenhet, alltid en delad upplevelse.
Kultur fungerar på detta sätt, gör detta med oss alla. Viktigt att samtala om det, att sätta ord på upplevelserna. Avgörande för byggandet av ett hållbart samhälle att lyssna på, reflektera över, och kritiskt granska sammanhanget man befinner sig i och delar med andra. Om alla tror sig om att vara unika skapas ett förljuget samhälle där alla går runt med orimliga uppfattningar om vad det innebär att vara människa. Det visste man redan för flera tusen år, eller det är i alla fall så jag väljer att läsa och förstå myten om Babels torn. När människor går samman och gemensamt utnyttjar kunskaperna och kompetenserna man förfogar över som grupp, finns ingen gräns för vad man kan skapa. Men för att kunna utnyttja potentialen som ligger dold djupt i kulturens inre krävs att människorna talar med varandra, utbyter erfarenheter och lyssnar. Det krävs vidare en kollektiv insikt om att jag visserligen känner mig unik, men att jag aldrig är ensam om den känslan.
Kultur kan bara upplevas individuellt, men det handlar alltid om något som är delat. Och kultur kommer följaktligen alltid att vara präglad av individuell söndring och kollektiv gemenskap. Upplösning och sammanhållning, i spelet mellan och dynamiken som uppstår där, mellan, är krafterna som bygger och präglar varje givet samhälle. Insikten om detta kan vi välja att förneka eller bejaka. Om vi lyssnar på varandra och granskar våra medmänniskors livshistorier kritiskt kommer vi dels att lära känna varandra, dels oss själva, bättre. Med insikten om att jag bär på en uppsättning unika upplevelser, men att dessa alltid är delade av andra, leder till ökad känsla av gemenskap. Förnekande leder till söndring och egoism.
Arbetslinjen och konsumtionssamhället söndrar och bryter upp gemenskaper. Och när alla tror sig om att vara unika skapas en kollektiv känsla av att befinna sig bland främlingar. Så länge man inte lyssnar på andra eller delar med sig är det lätt att upprätthålla känslan av att vara unik. Och när alla tror sig om att vara unika kommer fler att luras tro på reklamens budskap om att det går att köpa lycka. Det går inte. Lycka är liksom kultur en gemensam resurs. Lycka utarmas ju mindre den delas och växer ju mer den delas med andra.
Lycka och känslan av frihet, om dessa mänskliga egenskaper och upplevelser betraktas som individuella projekt riskerar samhället att brytas upp inifrån. Men om friheten och lyckan över att vara ledig istället delas kommer upplevelserna att kunna bidra till sammanhållning, vilket i sin tur är en kollektiv resurs som kan användas för att skapa hållbarhet. Och ju mer man delar med sig och lyssnar, desto mer kommer man att få. Bara genom att ge kan man få. Det är en av konsumtionssamhällets största lögner, tron på att det är tvärt om.
Behöver ständigt påminna mig om detta, att jag är unik, men aldrig mer ensam om och med mina upplevelser än jag väljer att känna mig. För att kunna känna sig fri och för att kunna njuta av ledigheten krävs att man bryter med arbetslivets och vardagens mönster. För att kunna uppleva och bejaka semestern krävs att man släpper taget och bara följer ned. Ledighet är inget projekt. Upplevelser kan inte bestämmas, bara levas och delas.
Behövde få detta ur mig. För att inte ätas upp av mina egna tankar, min egen oro. För att hitta tillbaka till livet, allt det där andra som inte är arbete. För att det är viktigt, och för att jag är lika lite ensam som du. För att vi behöver göra oss mer medvetna om detta. För att framtiden ligger i våra händer, eftersom våra gemensamma krafter är det enda vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar