söndag 11 augusti 2013

Konkurser eller kunskaper?

I morgon börjar arbetet igen. Ett nytt akademiskt år inleds. Dags att ta tag i frågan om skolan, kunskapen och samhällets framtid igen, på allvar. Där trivs jag. Där kommer mina kompetenser till sin rätt. Kunskap är vad som ger stadga åt mitt liv; sökandet efter vetande och reflektion över frågan om vad det är. Kunskap är vad som driver samhället framåt och det som garanterar långsiktig hållbarhet. I DN idag finns en debattartikel som handlar om skolan och om hur skolor drivs på bästa sätt. Stefan Lövén och Magdalena Andersson är det som skriver om skolan och förutsättningarna för utbildning.
En skola av hög kvalitet är avgörande för alla barns möjligheter i livet och är en förutsättning för ett jämlikt samhälle. Elever och deras föräldrar ska ha rätt att välja skola. Men för att alla elever ska kunna välja en bra skola behöver kraven på kvalitet och långsiktighet i verksamheten skärpas. Tyvärr har det i riksdagen under lång tid inte funnits en majoritet för att driva Socialdemokraternas tuffare krav på kvalitet, långsiktigt ägande, insyn och öppenhet i skolan och dess ekonomi. Den hastiga konkursen av skolkoncernen JB Education är ett tydligt exempel på hur dåligt dagens system fungerar.
Ingen är emot en skola av hög kvalitet, och alla är överens om att det är en förutsättning för ett framstående och jämlikt samhälle. Jag ställer mig dock frågande till om detta mål verkligen nås genom valfrihet. Att välja skola. Varifrån kommer idén om att det skulle leda till bättre kvalitet? Förstår den politiska lockelsen i att utlova valfrihet, men leder det verkligen till att Sverige får en bättre skola eller att kunskapsnivån i landet ökar? För att nå dit krävs att alla skolorna man väljer mellan är lika bra, och då kan man fråga sig vad valet syftar till egentligen. Talet om valfrihet går helt enkelt inte ihop med tanken om hög kvalitet i utbildningen.

Hur ser planen ut för att både garantera valfrihet och lika god kvalitet över hela linjen? Det räcker inte att ställa högre krav, vad som krävs är att kraven är exakt de samma för alla aktörer som vill ägna sig åt utbildning. Och då faller upplägget och valfriheten blir meningslös. Om det inte ska spela någon roll ifall det är en statlig, en kommunal eller en privat aktör, och om kvaliteten ska vara den samma, vad är det man ska välja mellan?

Är det kunskap av högsta kvalitet vi vill ha i den svenska skolan, då är det detta som skall debatteras. Och en viktig aspekt och fråga att reflektera över är möjligheten att gå i konkurs. Den möjligheten har alla privata företag, men inga (i princip) offentliga aktörer. Det är alltså en enorm skillnad ifråga om förutsättningar mellan friskolor och andra. Även detta är en fråga som uppmärksammas i dagens DN, i en artikel som handlar om just konkurser och ansvar.
En gymnasieelev har alltid rätt att fullfölja det nationella program eller den inriktning han eller hon har valt och har påbörjat. Denna rättighet gäller oavsett om det handlar om en kommunal skola eller en friskola. 
När det gäller nedläggningar av kommunala skolor finns många gånger samverkansavtal med andra kommuner. Det betyder att kommunen kan erbjuda en likadan utbildning i en annan kommun. Den möjligheten finns inte för en friskola. Sveriges största friskolekoncern, Academedia, utlovar dock en elevgaranti. Där står att: ”Academedia garanterar därför att varje elev som antagits till en av Academedias gymnasieskolor får slutföra sin utbildning. 
Garantin innebär att Academedia tar fullt ansvar för sina elever även i de fall där vi behöver besluta att inte ta in elever på ett visst program på grund av vikande elevantal och därigenom med tiden avvecklar en skola. Eleverna garanteras att antingen få gå klart på sin nuvarande skola, alternativt erbjuds eleverna fullgod utbildning på orten i samarbete med annan huvudman”. 
Christina Ridderman Karlsson påpekar att skollagen redan ger eleverna denna rätt. 
Saken kommer dock i ett helt annat läge vid en konkurs.
Alla företag kan hamna på obestånd, och ekonomiska uppgörelser och relationer innebär alltid en risk. Det är en oundviklig del av företagande, som inte går att komma förbi. Konkurshotet ger marknaden dynamik och bidrar till en smidigare anpassning till förändringar som aldrig går att förutse. Samtidigt innebär möjligheten att göra konkurs att ägare till ett företag kan ta ut vinst under en period för att sedan göra förlust, som upplöses i samband med konkursen. Det är vad som hände i JB-koncernen, enligt Lövén och Andersson.
Mellan åren 2007 och 2011 gick skolorna i JB Education med vinst och skickade 350 miljoner kronor i koncernbidrag vidare till ägarna. Nu har koncernen plötsligt en miljard i skulder och staten får gå in och betala igen – denna gång för löner till de anställda via lönegarantin.
Kunskapen. Vem talar om kunskapen här? Jag hör och ser bara olika maktfraktioner som slåss för sin bild av verkligheten och för sin möjlighet att skapa opinion för sina hjärtefrågor. Inget tar ett allvarligt och tydligt ansvar för kunskapsutvecklingen. En konkurs innebär ett dramatiskt brott med allt det som varit. Konkurser är ett sätt att frigöra sig från ansvar. Och det behöver man kanske kunna göra på en privat marknad, för att den skall kunna fungera. Men på skolans område är det förödande. Och om samma förutsättningar skall gälla för alla aktörer inom utbildningssektorn måste antingen alla kunna gå i konkurs eller ingen. Annars har man skapat ett ojämlikt system som gör alla barn och ungdomar till förlorare på ett eller annat sätt. Antingen väljer man en kommunal skola, som tvingas lägga stora delar av sina tillgängliga medel på att rädda elever från andra skolor som drabbats eftersom de valde en privat skola som gått i konkurs eller som på annat sätt inte behöver ta ansvar för kostader som kommunala skolor aldrig kan eller får neka till. Nuvarande system bygger på en kalkyl som inte går ihop, och detta ändrar inga kvalitetskrav i världen på. Enda sättet att säkra en god kvalitet över hela linjen är att tvinga alla aktörer att arbeta efter och utifrån samma förutsättningar.

Alla med bara elementära insikter i och kompetens att hantera komplexitet förstår att dagens svenska skolpolitik är en ekvation som inte går ihop. Och ju längre vi håller på att lappa och laga desto längre tid tar det att återskapa den kvalitet som en gång fanns, när skolans uppdrag var bästa möjliga kunskap och när ansvaret för utbildningen låg helt och hållet hos läraren.

Kunskapsutveckling och lärande uppstår i relationen mellan läraren och dennes elever och studenter. Och ju kortare avståndet är mellan dem kunskapen berör desto bättre är det. Idag är skolan en angelägenhet för snart sagt alla UTOM eleverna och lärarna. Det är politiker som anser sig veta bäst, föräldrar som väljer åt sina barn, och företrädare för näringslivet som värnar sin möjlighet att göra vinst, som agerar, över huvudet på eleverna och deras lärare. Om skolan skall kunna nå goda resultat krävs att ansvaret förläggs hos de närmast berörda, lärare och elever. Övriga aktörers uppgift kan och ska bara vara att skapa de bästa förutsättningarna för lärarna att utveckla kunskaper och att förmedla dessa och att locka eleverna att lära. Eleverna kan och ska ägna sig åt kunskapsutveckling, inte åt att välja vilken skola de ska gå på. Det varken kan eller ska spela någon roll. Det är samhällets uppgift att se till att så är fallet. Och då är och förblir frågan om konkurs en brännande aktuell knäckfråga.

Skolan är allt för liten och utbildning en allt för ömtålig process för att kunna härbärgera både konkurser och kunskap. Där finns det största och viktigaste valet, om det är världens bästa skola för alla som är målet. Valet är vårt, ditt och mitt och våra barns. Valet är inte politikernas eller företagsledarnas.

Mer makt till lärarna och eleverna!

Inga kommentarer: