Den som inte lärt sig lyssna kommer att känna sig ensam, vilket leder till att intensiteten i talandet ökar och volymen höjs, vilket i sin tur leder till det blir än svårare att lyssna. Processer blir lätt självgenererande och exponentiella när alla marscherar i takt. Därför behöver man i skolan bli bättre på att utbilda unga att både lyssna och tala. För den som inte lyssnar blir inte lyssnad på och den som talar är upptagen av sig själv. Fokus riktas allt mer mot jag och lojaliteten med andra utarmas. Den enda lojalitet som växer är jagets lojalitet med sig själv. Självupptagenheten ökar och incitamenten för lyssnande försvinner vet man inte hur andra talar blir det svårt att förstå hur de tänker och då blir det svårt att tala så den som man vill ska lyssna förstår. Och processen löper vidare mot en växande ensamhet och tomhet. För att kunskap ska uppstå och frodas krävs att båda parter förstår vikten av och hur man gör för att mötas halvvägs. Balans är vad som saknas idag på många olika områden.
När jag gick i skolan fick man bara lära sig lyssna och man förväntades sitta tyst och anteckna när läraren talade. Idag lär sig barnen bara att tala. Jag brukar ofta återkomma till och upprepar tanken om att den enda vägen alltid leder fel. Samma med skrivandet. När jag gick i skolan var det i grammatiken man började. Först skulle man lära sig stava korrekt. Sedan fick man skriva, men bara det som inte var fel lästes. Det hämmade mig och ledde till känslor av att vara värdelös. Jag har fått kämpa för orden. Kanske är det därför jag uppfylls av lycka när jag skriver och idag når ut med mina ord? Dagens skola är emellertid inte mycket bättre, för idag är det ingen som bryr sig om grammatiken. Idag stavas den enda vägen, uppmuntran! Det är lika illa, för det leder till hybris. Den som aldrig fått synpunkter på sitt språk kommer att ta illa vid sig när det sker. Och det gör det, förr eller senare. För att bli läst krävs att man kan uttrycka sig utan att missförstånd uppstår och skriven text är inte alls lika förlåtande som talade ord. Skolan behöver uppmuntra och öva eleverna i både ock, inte antingen eller.
Som lärare på högskolan märker man av förändringen och rörelsen från lyssnande till talande genom att studenterna oftare än förut avbryter och frågar och vill ha förklaringar på sådant man just håller på att förklara. Innan man ens talat till punkt. Eller också vill man berätta för klassen om tankar som dyker upp, ibland om helt andra saker. Studenterna vill allt mer bli lyssnade på och allt mindre lyssna och lära. Och när näringslivet och andra vill skynda på och effektivisera högre utbildning är det samma andas barn. Därigenom begränsas kunskapsinhämtningen och den intellektuella utvecklingen uteblir. När talet och individen står i centrum, istället för lyssnandet och gruppen, får man bara kunskap om det man redan vet, men inte riktigt förstår. Om studenter lyssnade mer skulle de få kunskap även om sådant de inte visste fanns eller gick. Och med stöd i sådan, ny kunskap, kan man reflektera vidare på egen hand. Studenter som lärt sig lyssna är dessutom bättre på att uttrycka sina frågor och får därför bättre svar, samtidigt som de också blir bättre talare. På det sättet skapas en positiv spiral.
Frågandets och osäkerhetens kultur som växer fram i samhället resulterar i ett överflöd av information som lägger sig mellan medborgarna och kunskapen som finns men som riskerar att utarmas när allt färre lyssnar och reflekterar. Och allt fler förlorar härigenom ytterligare förståelse för varför man ska lyssna. Allt mer tid läggs idag, som en konsekvens av detta tänkande, på att uppfinna hjulet. Politiker som inte lyssnar skapar kartor av verkligheten och när resultaten uteblir möter man problemen med mer av samma värdelösa strategier och information, information, information. Information som drunknar i all information. Och när makten försöker rätta verkligheten efter kartan och skyller på folket för att inte fatta eller vilja byggs murarna högre och högre. Och förmågan att lyssna utarmas allt mer.
Stop, stanna! Vänta nu lite! Låt oss ta en time-out. Får jag be om stööööörsta möjliga tyssssstnad. Säg inget, börja med att lyssna på tystnaden. Och tänk efter. Låt frågorna ta plats. Sedan kan vi samtala och lära oss samverka. Vi behöver få upp ögonen för varandra. Tillsammans kommer man alltid längre än på egen hand. Lyssna på vad Nietzsche har att säga om just samtalet, och låt oss sedan samtala om vad han har att såga i frågan. Tänk på att dessa ord skrevs för över 100 år sedan. De är fortfarande aktuella, trots att så väldigt mycket har hänt i världen.
Hur en tänkare utnyttjar ett samtal. - Utan att vara lyhörd kan man höra mycket om man lärt sig se och att emellanåt förlora sig själv ur blickfånget. Människor i gemen förstår dock inte att utnyttja ett samtal: de ägnar alldeles för mycken uppmärksamhet åt vad de vill säga och bemöta, medan en verklig lyssnare ofta nöjer sig med att svara provisoriskt, att som eftergift åt hövligheten över huvud säga något, men i sitt vaksamma minne bära med sig allt den andre yttrat och därjämte hur han har yttrat det, i ton och åtbörder. - I ett vanligt samtal tror sig var och en vara den som styr, som när två fartyg som färdas jämsides, och då och då stöter emot varann, båda är i den goda tron att det andra följer efter det eller rentav blir bogserat.Lägger i dessa dagar sista handen på en bok som jag hoppas få utgiven, om samtal. För jag vill inte bara bli lyssnad på. För att kunna tänka krävs att jag lyssnar och i samtalet finns plats för både ock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar