Var i Oslo för några veckor sedan. Fångade de allra sista skälvande dagarna av sommaren 2013 där i Norges vackra huvudstad. Har dock inte haft tid att kolla på bilderna, för alla måsten och bristen på tid. Tar mig den tiden nu, för att prokrastinera lite. Måste, men vill inte riktigt jobba. Drar ut på det och återupplever Oslo, här med särskilt fokus på statyerna. Finns en massa fina hus och miljöer, men det som grep tag i och om mig mest var statyerna.
Vi kom till staden en fredag. Lördag morgon gick vi upp tidigt och njöt av den klara luften och den uppstigande solens värmande strålar. Vi tog oss till Grönland. Ett stycke Asien mitt i Norges huvudstad. Där var det kommers på gatorna och liv och rörelse. Mycket intressant!
Därifrån vandrade vi mot operan, genom den nya och framväxande stadsdelen i närheten av centralstationen. Futuristiskt och en stor kontrast till den lite slita stadsdelen Grönland. Här luktar det olja, i alla fall indirekt. Liksom det för övrigt gjorde i staden som helhet. Norrmännen jobbar till exempel med annat än med service, vilket är svenskarnas uppgift. Märkligt hur kultur och miljö kan påverkas när det flödar in pengar till samhället. Intressant hur det förändrar tänkandet på vissa sätt, men inte på andra. Håller man bara ögonen öppna och tankarna fria ser man så mycket mer än bara en stad av stål och betong.
Operahuset är vitt som is. Och det höjer sig också som ett isberg ur vattnet i den vackra hamnen. Det döljer inte det faktum att huset bekostats av pengar från den svarta oljan. Utsikten från det platta taket som man kan och får vandra upp på rekommenderas!
Stadshuset i Oslo imponerade, på många sätt.
Här dyrkas arbetaren, i bestämd form, maskulinum. Kroppsarbetaren, på vars axlar det moderna samhället vilar. Han är symbolen och förkroppsligar arbetet.
Stolta män vars makt sitter i händerna, förkroppsligad. Kanske är det inte så märkligt, tänker jag, att det är i Norge och Oslo som mansforskningen har ett av sina starkaste säten. Här finns kontraster att reflektera över, när det moderna samhället möter det samhälle som förkroppsligats och förevigats genom att gjutas i brons.
Denna staty sticker ut lite. Här spelar inga muskler. Han som står här är rundlagd, vilket väcker fantasin. Är det en kringresande handelsman? Är det en bild av en arbetare som inte riktiga är en arbetare? En bild av den nya tiden? Ingen aning. Det är en öppen fråga och svaret finns hos betraktaren.
Lite längre bort längs vattnet, närmare Akers brygge ligger Nobels Fredssenter. För inte så länge sedan var Norge i Union med Sverige. Då och under lång tid framöver var Sverige det mäktigare landet. Norge var lillebror. Idag är relationen den omvända. Idag är det svenskar som arbetar i servicenäringen och som servar norrmännen. Som sagt, olja är oändligt mycket mer än bränsle för bilar. Olja förändrar tänkande och påverkar relationer.
Vi vandrade vidare genom den vackra staden. Målet var
Vigelandsparken. Dit ville vi, för den kände vi till. Och det var med ett leende i mungipan vi närmade oss parken och dess statyer av nakna människor. Svårt att förstå fascinationen för nakenheten och lätt att göra sig lustig över den. Väl där drabbade statyerna mig och skratten försvann eller omvandlades till förundran.
Det handlar inte om nakna människor, det handlar om livet. Vigeland fångar essensen i människoblivandet och han skildrar livet från vaggan till graven. Att vandra runt och att komma nära kropparna var som att närma sig livet självt, i hela sin vidd och komplexitet.
Monoliten i mitten av parken består av anonyma kroppar som strävar uppåt och som klättrar över varandra. Är det inte så samhället ser ut? Vad är vi annat än kroppar som kämpar om utrymme med andra kroppar?
Kolla in blicken. Den fångar tänkandet och allvaret i åldrandet. Blicken är förkroppsligad och oskiljaktig från bäraren. Det som en gång var ett stycke sten har här omvandlats till en roman, om livet och tänkandet. Fascinerande, gripande!
En förtvivlad mor försöker fånga sin sons uppmärksamhet, men han är på väg ut, bort. I alla fall i tanken.
Att statyerna är huggna i sten är ett faktum som försvinner i upplevelsen av ömhet och värme. Kamp och lidande. Vigeland fångar något här, utan tvekan.
Svårt att slita sig. Och när besökarna klättrade på statyerna, när barnen skrek och lekte, upplevde i alla fall jag det som ett helgerån. Min upplevelse av statyerna var närmast religiös. Nakenheten som först kändes lite genant glömdes omgående bort, när jag drabbades av uttrycken som ansiktena och kropparna förmedlar.
Vad tänker de på? Vad har de upplevt? Statyerna väcker frågor och sätter igång fantasin. Omöjligt att inte beröras.
Livet måste dock gå vidare och vi vandrar bort, men minnet av och bilderna på, statyerna finns kvar. Liksom tankarna och känslan.
Parken är stor och det finns statyer i brons också. Även dessa fångar något viktigt i människoblivandet, men drabbade i alla fall inte mig lika mycket som granitstatyerna. Vackert är det dock.
Mänsklig värme och innerlighet. Märkligt hur något kallt och hårt i händerna på en skicklig konstnär kan omvandlas till något så levande. Märkligt vad människan kan åstadkomma med fantasi och teknik.
Oslo visade sig som sagt från sin allra bästa sida dessa de sista dagarna av sommaren.
Vi vandrade genom diplomatkvarteren och kom fram till Svenska kyrkan, som ska ha stadens bästa utsikt, från tornet som tyvärr var stängt när vi kom fram.
Picassos hand har lämnat avtryck i staden. Långt ifrån lika vackert och drabbande som Vigelands alster, men intressant ändå. Här finns kopplingar till Barcellona där det finns liknande verk på några av den stadens offentliga byggnader.
Sista dagen tog vi oss lite längre bort från centrum. En söndag. I Norge har man stängt på söndagarna. Det var den kanske största skillnaden mellan Sverige och Norge, att det var tyst och stilla på söndagen. Vi tog oss till Grünerlökka, som varmt kan rekommenderas. Hittade ett intakt 50-talscafé. Och bara njöt i solen, av ledighet och lugnet och ron.
Sedan var det dags att åka hem. Tigern som mötte oss när vi anlände Oslo hälsade oss välkomna åter när vi tog tåget hem. Två gånger har jag nu varit i Oslo. Det ska definitivt bli fler!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar