måndag 30 december 2013

Tankar om arbetet som lärare


På väg till Malmö för att fira nyår, via konstmuseet Louisiana i Humlebeck, i Danmark. Halvvägs in i ledigheten, den välbehövliga vilan från stressen och pressen som jobbet innebär, detta år 2013 mer än någonsin. Måste vila för att orka. Njuter av det, men kan inte låta bli att tänka på jobbet.

Över tio år nu har jag arbetat på heltid som lärare på högskola och universitet. Har aldrig ångrat mitt val av yrke. Även om alla dagar och moment i yrkesvardagen inte är lika roliga och givande är arbetet som Lektor det bästa jag kan tänka mig. Arbetet handlar om och går ut på att främja lärande. En lärare som själv inte lär är som jag ser det ingen lärare. Och att få jobba med kunskap, lärande och undervisning är ett privilegium. Varje dag är ett äventyr. En kurs är aldrig den samma och även om vissa föreläsningar på pappret ser ut att vara den samma år från år så är det inte så det fungerar i praktiken.

Lärare är på väg, ständigt på väg. Lärare uppfinner sin väg så att säga på resan och gör det bästa av det som finns för handen, för att möta eleverna och studenterna där de är. Att vara lärare är att spela i ett lag. Lärande förutsätter samverkan och alla som deltar i processen är lika viktiga. När jag öppnar dörren till klassrummet vet jag aldrig vad som möter mig. Vet aldrig vem som sitter där eller vilka förutsättningar som gäller där och då. Tillsammans med intresserade studenter som utmanar mig och som vill lyssna och lära blir jag en bättre lärare. Där, då och tillsammans med sådana studenter lär jag mig lika mycket som dem. Att möta ointresserade studenter med en pragmatiskt inställning till studier och lärande kan också vara utmanande, intressant och lärorikt. Ett visst inslag av sådant i vardagen gör mig till en bättre lärare, helt klart.

Några saker eller inslag i vardagen klarar jag inte. Studenter som dundrar in sen och nonchalant släntrar genom salen till en ledig plats, som om det vore den självklaraste sak i världen. Eller studenter som tisslar och tasslar eller kanske skrattar åt mig och mina gester. När jag är engagerad använder jag händerna. Om min person i sig lockar studenternas uppmärksamhet mer än det jag talar om blir jag ledsen. Och om jag tror att jag ska få en fråga om det jag just talat om, men istället får frågan om detta kommer på tentan, eller vilken sal vi ska vara i efter lunch, då blir jag fruktansvärt besviken. När det händer har jag svårt att ladda om och hitta tillbaka till inspirationen.

Än så länge överväger utan tvekan det som är positivt. Jag oroas dock över att tendensen inte ser lovande ut. Det blir vanligare att lektionerna störs av oengagerade studenter, av ovidkommande frågor eller ett slags växande fientlighet gentemot mig som lärare. Allt mer och allt oftare på senare tid har jag tvingats inse att jag betraktas som ett hinder mellan studenterna och deras betyg. Ett nytt fenomen som blir allt vanligare är att man som lärare lockas in i förhandlingar om betygen. Det finns det tid för och inspiration till. Lärandet hamnar allt mer i skymundan. Fokus riktas allt mer på formen och allt mindre på innehållet. Utrymmet för lärande och kunskapsutveckling krymper. Det oroar mig.

Allt mer av arbetstiden ägnas dessutom åt administration, dokumentation och olika typer av inrapporteringar. Eftersom en tjänst inte kan innehålla mer än 100 procent krymper tiden som kan läggas på lärande och kunskapsutveckling betänkligt. Detta oroar mig. Lägg till allt detta det faktum att dagens studenter har allt sämre förkunskaper och läget blir snart ohållbart. Trots det överväger fördelarna. Fast till dels beror det på att det inte finns någon annanstans på arbetsmarknaden där det går att ägna sig åt lärande och kunskap. Någonstans finns det så klart en gräns, men där är vi inte än. Vi närmar oss, men gränsen är inte nådd. Inte än. Å andra sidan. Den dagen då den gränsen tangeras, då går botten ur hela skolsystemet och det blir det svårt och dyrt att återupprätta förtroendet för akademin. Det är ett högt spel Björklund spelar och det som oroar mig mest är bristen på krismedvetande. Jag menar, det är Sveriges framtid vi bollar med. Skolan är inget särintresse, det är grunden för allt annat. Släpper den tråden. Detta var inte tänkt som en klagosång. Min tanke var att skriva om arbetet som sådant. Börjar nämligen längta tillbaka. Behöver som sagt vara ledig, men efter en dryg vecka börjar känslan krypa sig på. Längtan att lära är stark.

Det talas om katederundervisning. Eller det har kommit att bli ett slagord i skoldebatten, vid sidan av flumskolan (som det råder delade meningar om när den fanns, om det var under socialdemokraternas styre, eller de borgerligas). Flumskolan är meningslös att orda om, för det handlar inte om något konkret, det är bara ett slagträ i (den föga konstruktiva) debatten som skolan. Katederundervisning finner jag dock intressant som begrepp. För det verkar råda koncensus om att det är förkastligt. Förstår inte det, för jag undervisar mestadels från en kateder eller ett podium. När jag undervisar gör jag det framför en white board. Jag talar, skriver, förklarar och försöker skapa intresse med hjälp av ord och pedagogiska exempel.

Tycker om att stå framför klassen och vill gärna tala ostörd. Har inga problem med att de ställs frågor, men det ska handla om föreläsningens innehåll. När det är så, när vi som befinner oss i klassrummet tillsammans rör oss mot samma mål: Fördjupad kunskap. När ansvaret för kunskapsinhämtningen ligger på och tas av studenterna och när jag är den som vet och förstår och främjar lärande och kunskapsutvecklingen. När frågorna utmanar mig och svaren hjälper studenterna framåt i sin intellektuella utveckling, då har jag verkligen världens bästa arbete. Om jag bara stod där framför klassen och förväntade mig att de skulle vara tysta, då håller jag med om att katederundervisning är förkastligt. Men det är bara ett inslag i den mix av pedagogiska verktyg som undervisningen byggs upp med hjälp av. Seminariet är studenternas ansvar. Där styr de och jag svarar på frågor, hjälper och stöttar. Det är blandningen som är viktig. Och att den som har erfarenhet och kunskap får lägga upp undervisningen på det som passar hen och det sätt där hen kommer till sin rätt och trivs. Bara så kan det bli bra. Om jag inte får vara jag i lärarrollen blir det inte bra. Om jag inte får använda mina kunskaper och erfarenheter, vad är det då för mening med att utbilda sig på bekostnad av det allmänna?

Lärande och kunskap är två sidor av samma mynt. När jag undervisar lär jag mig och när jag lär mig blir jag en bättre undervisare. Samma gäller studenterna. Om de hjälper varandra lär de sig bättre. Tyvärr håller skolan på att individualiseras. Jaglojaliteten växer och kraven på valfrihet och individuellt utformad undervisning ökar. Ekonomisering och effektivisering dominerar allt mer och med allt detta följer administration och krav på utvärderingar och annat som tar fokus från kunskapen.

Kunskapen och lärandet längtar jag efter. Det är inget jag tar ledigt från, någonsin. Ledig måste jag vara, men bara från jobbet. Lärande och kunskap är inte arbete, det är allt det där andra som är jobb. Kunskap och lärande är livet. Därför har jag världens bästa yrke. Jag har privilegiet att få arbeta med det som är mitt största intresse. Den dagen då läraryrket handlar mer om annat än om kunskap och lärande, då är jag långt borta. Där är vi inte. Inte än. Nästa vecka börjar det på allvar igen. Längtar efter nya utmaningar. Nya kunskaper. Lärande och att få vara lärare igen. Längtar efter att få stå inför en grupp intresserade studenter. Längtar tillbaka till arbetet, till kunskapen.

Först ska det gamla året firas ut och det nya firas in.

Inga kommentarer: