tisdag 11 februari 2014

Först när vi tror på kunskapen och har en vision för skolan kan det vända

Att klättra uppåt på prestigefulla rankinglistor eller att bli bäst, att det är visionen hos ansvariga för den svenska skolan är det kanske största problemet som vårt lands utbildningsväsende har att brottas med. Synen på kunskap som något man kan räkna, väga och mäta. Tron att kunskapens värde ligger i jämförelsen med andra, att den inte har ett värde i sig. Övertygelsen om att utbildning är en tävling. Det är en oroväckande trend, som sprider sig uppåt i systemet. För att göra karriär som forskare krävs ett stort ANTAL artiklar, publicerade i rätt tidskrifter, eller att man visat sig framgångsrik i kampen om forskningsmedel, att man lyckats kamma hem mycket PENGAR. Där ligger fokus idag, inte på vad man skriver, resultatet av forskningen. Innehållet. Ytan är allt och kunskapen betraktas som en formalitet.

Vad ska vi med goda resultat på rankinglistor till? Vad Sverige behöver är en skola värd namnet, det vill säga en organisation som ger alla elever och studenter på högskolan de bästa förutsättningarna att skaffa sig kunskaperna som behövs för att bygga ett hållbart samhälle som överlever och där medborgarna har det bra, där man tar hand om varandra. För att komma dit måste fokus tydligare ligga på innehållet, på kunskapen. Framförallt måste arbetet i och med skolan drivas av visioner. Det som saknas är tron på skolan som institution. Problemet är att vi har en utbildningsminister som söker bekräftelse utifrån. Han visar därmed att han inte tror på det han gör. Björklund bryr sig inte om vad man lär sig i skolan, hans fokus och intresse handlar om placeringen på rankinglistorna. Han vill ha något att visa upp. Yta, yta, yta. Det är problemet med skolan.

Tillit till dem som finns och verkar i skolan saknas och ju sämre resultaten blir desto mer kontrolleras och detaljstyrs skolan, uppifrån, utifrån. Och kritiken är inte nådig. Piskan viner och från ansvarigt håll får lärarna veta att de inte duger. Föräldrarnas valfrihet är viktigare. Och när man gör något för att öka kvaliteten tvingar man lärarna att bli mer intresserade av den egna karriären än av kunskapen och eleverna. Så länge kunskapen betraktas som en formalitet finns ingen ljusning i sikte. Så länge fokus ligger på form och inte på innehåll kommer resultaten att dala och Sverige med dem. Därför blir jag glad när jag läser vad Gustav Fridolin Matz Nilsson skriver idag på Brännpunkt.
Vårt förslag om ett samarbete för skolutveckling tar vid där Skolinspektionen i dag slutar. När Skolinspektionen i dag gör inspektion läggs fokus alltför ofta vid skolans dokumentation och i sin kritik slår inspektionen ofta ner på upplevda brister i denna.

Skolledare och lärare upplever att de blir utsatta för kontroll på detaljnivå som ibland saknar relevans för utbildningens kvalitet. Riksrevisionen har också kritiserat Skolinspektionens uppdrag för att fokus landar på att göra inspektioner som i alltför liten grad rör förutsättningarna för lärandet.
Det är FÖRUTSÄTTNINGARNA för lärandet som är det avgörande, vid sidan av omsorgen om och intresset för kunskapen. Där finns nyckeln till en skola värd namnet. Lärare ska inte göra karriär och forskare ska inte tävla, de ska ger de allra bästa förutsättningarna att söka kunskap. Eleverna behöver inspiration och goda föredömen, inte valfrihet i första hand. Och så länge samhället bryr sig mer om form än innehåll, så länge betyg och examina är viktigare än vetandet i sig (och att det är så bevisas av att män, som presterar sämre i skolan, får bra jobb och hög lön ändå) kommer kunskapsresultaten att gå tillbaka. Där finns problemen i den svenska skola, i ledningens bristande förståelse för KUNSKAPENS värde.
Ensidigt fokus på att granska, kritisera och ställa till svars leder inte svensk skola rätt. En skolpolitik som vilar på uppfattningen att kontroll och kritik är det som alldeles av sig självt ska leda till utveckling kommer att fostra en profession som inte kan, vill eller vågar ta egna initiativ för att utveckla lärandet i landets skolor. Det riskerar bli viktigare att undvika att göra fel än att faktiskt göra rätt. Ska vi vända utvecklingen för svensk skola, handlar det om vilka förutsättningar vi ger våra lärare och skolledare. Vi vet från de bästa skolsystemen i världen att det pedagogiska utvecklingsarbetet kräver skolledare som får tid att vara pedagogiska ledare och finnas i verksamheten. Alltför länge har svensk skoldebatt karaktäriserats av ansvarsflykt och skuldöverskjutande. Utbildningsministrar av skiftande kulör har skyllt sina misslyckanden på kommunerna, kommuner har skyllt sina misslyckanden på staten. Samtidigt har skolledare, elever och lärare lämnats att arbeta med att hantera en alltmer kringskuren vardag.
Kan bara hålla med: Det handlar om vilka förutsättningar vi ger lärarna och skolledarna. Och det avgörande är vilket värde kunskapen har. Utan en vilja att lära och i avsaknad av arenor för samtal och reflektion där innehållet, kunskapen, kan slipas och förädlas, kommer resultaten i den svenska skolan aldrig att bli bättre. Utan tillit till och tro på lärarnas förmåga och vilja att göra gott kan ingen kunskap växa fram, bara rädsla för att göra fel, vilket är förödande för all kunskapsutveckling.

Så länge makt och yta gör före kvalitet och innehåll finns ingen vändning i sikte. Jag lyssnade inte på Jens Spendrup i helgen, ordföranden i Svenskt Näringsliv, men det han sa gör mig mörkrädd, för det visar hur illa det är ställt i vårt land. Att det kom reaktioner är bra, för det visar att det fortfarande finns de som bryr sig. Det lovar gott. Men så länge som Sverige idealiserar och litar på män som Spendrup kommer resultaten i Sveriges skolor att halka efter.

När ska vi se och förstå dessa samband? Innan det är försent hoppas jag!

Inga kommentarer: