Kunskap, eller synen på kunskap, handlar idag om kvantitet. Kunskap är något man bara intresserar sig för indirekt, via indikatorer som går att mäta, väga och jämföra. Kunskap håller därigenom på att bli en formalitet. Det talas därför allt mindre om bildning, om man inte med bildning tänker sig en kanon, en lisa med saker som kan prickas av och jämföras. Fast då blir bildningen en tävling, liksom akademisk meritering är idag. Ett antal böcker som lästs, poäng som tagits, artiklar i speciella tidskrifter, citeringar eller storleken på de forskningsanslag man lyckas landa. Inget av detta har per automatik med KUNSKAP att göra, för kunskap är inte kvantitet. Kunskap är kvalitet och intensitet.
Kunskap växer aldrig linjärt eller kumulativt, den går inte att jämföra eller tävla om. Ändå är det precis detta vi gör och allt fler och med förfinade system för mätning av kunskap införs, accepteras och dikterar vardagen och villkoren inom akademin och skolan. Utbildningssystemet bygger på en stabil grund av bibliometriska data som läggs på hög och som räknas, mäts och jämförs när akademisk kompetens ska jämföras. Det presenteras rankinglistor och samlas poäng som med tiden kan växlas in i högre lön och mer ansvar och inflytande. Systemet är överblickbart, processerna kan kvalitetssäkras och det går att formulera mål som kan brytas ner i delmål. Allt mer fokus riktas mot dessa siffror, listor och jämförelser. Allt mer fokus riktas inåt, mot det egna systemet och dess kvalitet och måluppfyllelse. Systemet blir allt mer perfekt och trimmat, vilket gör att det reses krav på effektivitet och ekonomistyrning. Det finns bara ett enda fel. Detta sätt att tänka, den syn på kunskap som idag implementeras över hela linjen i det svenska (och även i andra länders) utbildningssystem, bygger på en felaktig premiss. Konsekvensen blir att ju bättre vi blir på att uppfylla systemets krav, desto mindre KUNSKAP får vi och desto svårare får vi att hantera livets oöverblickbara risker och problem.
Tänker på ett av Sveriges alla stolta industriföretag. Bruksortens och hela Sveriges stolthet, Facit. Världens bästa tillverkare av mekaniska räkneapparater. Ett välskött företag som gjorde allt rätt, utom en enda liten detalj. Man glömde omvärlden och såg inte hotet från öst, i form av elektroniska kalkylatorer, som ett hot. Vi är ju bäst, enligt alla kända parametrar, vad har vi att frukta? Resten är historia och Facit är bara ett i raden av företag som resonerat på samma sätt och agerat med samma självsäkerhet, vilken hämtar stöd från framgångarna. Hybris heter fenomenet och det finns beskrivet i all världens mytologier. Den som är stor och stark blir lätt arrogant och får så vara, så länge hen är störst, bäst och vackrast. Alla vill bli det och strävar efter det, att bli som sina hjältar. Sverige har slagit in på samma väg och när det visar sig att skolans reella kunskapsresultat halkar efter visavi andra länder, då är det inte den inslagna vägen som uppmärksammas som problemet, då är det mer av samma som förs fram som förslag till lösning. Mer kontroll, tätare uppföljningar och tydligare fokus på det som går att mäta, väga och räkna. Målen ställs högre och kvalitetssäkringen blir hårdare.
Världens bästa skola ska vi ha, det är alla överens om. Detta att alla har sin egen definition av vad som är den bästa skolan, det löses med hjälp av valfrihet. På det sättet kan vi baka en kaka som både går att äta och behålla, vilket också är en mytologisk dröm som människan närt i alla tider. En omöjlig dröm, ska tilläggas och måste poängteras. Världens bästa skola är ett meningslöst om den inte relateras till vem och för vad. Världens bästa, i jämförelse med andra länders skolor? Om det är vad vi vill ha då måste vi hitta parametrar som gör att det går att jämföra skolorna. Bologna-processen för harmoniering av högre utbildning är en realitet i Utbildningssverige, för att det anses viktigare att kunna jämföras med andra än att bygga en skola som är anpassad efter svenska förhållanden. Bäst kan man bara bli i jämförelse, alltså ser det ut som det gör. Blir det bra? Allt fler tecken på att det inte blir det visar sig, men eftersom vi sitter fast i en tankeloop, eftersom vi är låsta vid de enda vägen, finns inget annat att göra än mer av samma. Lösningen är en kur av det som gjorde patienten sjuk. Tanken likar skrämmande mycket homeopatisk logik.
Ett annat sätt att se på kunskap är av nöden om den svenska skolan, men inte bara den utan andra länders utbildningssystem också, ska kunna åtgärda de problem som vi brottas med, som är misstänkt lik den inavel som drabbar människor och kulturer som är sig själva nog och som isolerar sig från omvärlden. Kunskap utan kontakt mer verkligheten, livet och den jord vi alla nu och i framtiden är hänvisade till, är ingen KUNSKAP, det är bara siffror och parametrar som visserligen går att väga och mäta som saknar annat värde. Vi gör miljardinvesteringar i något som i bästa fall, men det är osannolikt, gör vår skola till den bästa. Vad ska vi med den utmärkelsen till? Vad kan det hedersomnämnandet användas till? På vilket sätt hjälper det dig och mig att Sverige är bäst i klassen om det vi är bra på är meningslöst eller till och med problematiskt, om kunskaperna vi har leder till ökad segregation och miljöförstöring?
En annan syn på kunskap är nödvändig om vi vill bygga en skola som är bra, om forskningens resultat ska komma mänskligheten till gagn och om vetandet i sig ska kunna bli målet. Kunskap handlar om kvaliteter och intensiteter som inte går att mäta, det går bara att känna igen dem när man snuddar vid dem. Vetande är glädjen över ett problem som efter mycken möda hittar sin lösning. Kunskap är känslan av svindel som kommer med insikten om hur lite man vet, i förhållande till allt som är möjligt att veta. Kunskap är sökandet efter nya insikter. Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Och så vidare. Kunskap inget i sig och går därför inte att mäta och väga.
Kunskap finns mellan oss och världen. Kunskap är något komplext, föränderligt och den förändras likt prismorna i ett kalejdoskop. Kunskap är inget man har, den finns bara i handling, när och där den används. Kunskap kan inte ägas, den är överalt och alltid gemensam. Förstår vi det har vi tagit första steget på väg mot en skola som är bra och som ständigt kan bli bättre. Världens bästa skola är en skola som aldrig blir färdig, en skola där misslyckande ses som en framgång och där varje problem och motgång betraktas som spännande utmaningar. En skola där man tar hand om varandra, där man litar på varandra, för det är en annan av kunskapens inneboende egenskaper, att den aldrig går att fejka, antingen har man den eller också inte och det visar sig i relation till andra i vardaglig praktik. Därför är världens bästa skola en skola utan kontroll, utan betyg. Fokus och allt intresse riktas mot kunskapen, utbytet och sökande efter kvaliteten och intensiteten i vetandeprocessen.
Det är ingen nidbild och ingen utopisk dröm jag skrivit om här, det är en reflektion över det som är och det som skulle kunna bli. Om tillräckligt många vill och agerar i enlighet med sin välgrundade övertygelse om vad som är bra och vad som fungerar. En sak kan vi vara ense om, det är att det är inte bra som det är och något måste göras. Frågan är om vi ska göra mer av samma eller om vi ska slå in på en annan väg. Jag jag anser att vi borde göra torde vara fullkomligt klart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar