onsdag 9 juli 2014

Det är synen på kunskap som är problemet, inte lärarna


Läser att studenter väljer bort läraryrket. En helt vanlig artikel ... Var finns krigsrubrikerna? Var finns politikerna, som borde inkallats till krismöten? Var finns oron och alla förslagen på lösningar? Vem bryr sig? Ingen utom de närmast sörjande reagerar. Det är problemet! Att ingen litar på någon och att läraryrket är ett av de mest genomreglerade och kontrollerade yrkena. Jag befarar att utvecklingen leder till fler kontroller och mindre tillit, men det är helt fel väg att gå. Ser en tydlig parallell här, till hur det ser ut i humaniora, vars nedmontering nära följer läraryrkets sjunkande status. Så det jag skriver här är på många sätt giltigt även för läraryrket.

Samhället behöver kunskapen som finns inom humaniora, lika mycket som kunskapen som utvecklas och förvaltas inom andra vetenskaper. Kunskapen som produceras inom humaniora behövs för att öka förståelsen för vad det innebär att leva i världen som människa, enskilt såväl som i grupp. Kunskapen som arbetet inom humaniora resulterar i behövs också för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle som står väl rustat inför en öppen och oviss framtid. Det räcker aldrig att veta att och att veta hur, det krävs handling också och förståelse för den kontext där det nödvändiga förändringsarbetet ska utföras. Om det handlar kulturvetenskap, om vardagen, om det som är här och nu och som utspelar sig mellan.

Vill vi (och detta är ett vi som inkluderar alla som vill vara en del av den helhet som samhället utgör) ha en humanistisk vetenskap även fortsättningsvis måste samhället vårda och värna humanistisk kunskap mer, och humanisterna måste bli bättre på att förklara varför humanister behövs och till vad ämnesområdets kunskaper och analytiska verktyg kan användas. Det räcker inte att tala om betydelsen av humaniora och det räcker inte att klaga på bristande förståelse. Humaniora är allas angelägenhet och den blir vad vi tillsammans gör den till.

Kultur är inget i sig, den skapas av oss. Här finns en tydlig paradox som inte går att lösa och som just därför måste uppmärksammas och reflekteras kring. Kulturen är fylld av sådana paradoxer och kulturvetenskap handlar om att definiera dem och om att skapa verktyg för att reflektera kring, förstå och lära sig hantera dem. Samtalet (som det finns massor av texter om de denna blogg) är ett sådant verktyg. Inom humaniora arbetar man mer med frågor än med svar. Exempel på frågor som är vanliga inom humaniora är: Hur ska dessa data tolkas och förstås? Vilka är förutsättningarna för förändring? Den typen av frågor, analytiska ingångar och kunskapsintressen går inte att avgöra en gång för alla med hjälp av evidens och kan heller inte sammanfattas i ett abstract. Det finns helt enkelt inga genvägar till kunskap om och förståelse för kultur. Anledningen till det är att kultur till sin natur är vag, komplex och ofta motsägelsefull. Förståelse är dessutom alltid i sig själv dynamiskt föränderlig, kontextuell och kollektivt upprätthållen. Kulturens karaktär är det som ger upphov till osäkerhet och den blir inte mindre av att det finns förväntningar i samhället och bland allmänheten på att få veta något säkert, entydigt och ovedersägligt om kultur. Osäkerheten i sig är inget problem, inte för värdet av kunskapen. Osäkerhet och kulturens relativitet och föränderlighet är i själva verket en central humanvetenskaplig insikt som måste tas på allvar. Osäkerhet är det närmaste kulturen kommer något slags konstant, förändringen är kulturens enda bestående egenskap.

Att kunskapen som humanisternas vetenskapliga arbete resulterar i inte är exakt eller absolut betyder inte att vetandet är problematiskt eller mindre värdefullt än statistiskt säkerställda resultat. Allt handlar om och måste ställas i relation till vad det är man söker kunskap om. Vill man veta något om kultur måste man lära sig ställa frågor som går att besvara. Den insikten behöver göras mer allmänt känd. Det är skillnad på kunskap och kunskap. Ett plus ett blir två, överallt alltid. Men resultatet av ett möte mellan två människor går aldrig att räkna på. Däri ligger kulturens vaghet och den insikten visar på behovet av en diversifierad syn på kunskap och på en uppvärdering av den analytiska förmågan samt insikt om betydelsen av kritiskt tänkande.

Humaniora kan inte lösa problemet med kulturens inneboende vaghet, för det är inget problem, det är en egenskap och en förutsättning. Om man förstår den kulturella föränderligheten och den inneboende vaghet som följer av detta förstår man också att det behövs en annan inställning till kunskap om kultur och en annan förståelse för den typ av problem som undersöks. Vill man på allvar förstå kultur kan man inte skjuta budbäraren och man måste sluta anklaga kulturvetare för att vara flummiga. Kulturvetenskap är lika mycket en vetenskap som fysik, fast dess kunskapsmål och undersökningsföremål ser helt annorlunda ut och ställer helt andra krav på frågorna och den som söker efter svar. Här finns en olycklig paradox som jag tror förklarar en del av humanioras dilemma; för att kunna lösa problemen behövs dels insikt om och förståelse för kulturens karaktär, dels kunskaper och verktyg för att klara uppgiften. Men insikten, förståelsen, kunskaperna och verktygen finns inom kulturen och kan bara undersökas, förstås och förmedlas kulturellt.

Detta är en text om humanioras kunskapssyn och de problem som humaniora kan lösa, men jag ser massor av paralleller till läraryrket och till synen på kunskap generellt i samhället. Förstår vi det och ser vi dessa samband är första steget mot en annan syn på läraryrket taget och vi kan tillsammans börja det viktiga men mödosamma arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle där vi litar på lärarna och på varandra och där kontroll är något som tas till när problemen visar sig, inte i förebyggande syfte!

Inga kommentarer: