söndag 6 juli 2014

The Ballad Of Frankie Lee And Judas Priest, en låt att aldrig bli färdig med

En låt jag aldrig blir färdig med, som ständigt öppnar sig och som inte har en mening, en betydelse. En låt jag lyssnat och lyssnat på igen, som jag vänt och vridit på genom åren är Bob Dylans, The Ballad of Frankie Lee And Judas Priest. Inte så att jag varit besatt av den, eller att jag haft som mål att hitta dess innersta mening. Det har mer handlat om att dess text talat till mig, att jag hör orden och ser bilderna. Annars fungerar jag mer som så, i mitt möte med musiken, att jag sällan kan värja mig från tonerna och harmonierna. Jag hör orden men dess mening försvinner omgående. Ofta får jag lyssna många gånger innan texten tar sig in och fram till medvetandet och jag kan börja reflektera. Vad det beror på och hur det kan förklaras har jag inte funderat så mycket på, det känns inte viktigt. Kanske har det med dyslexi  att göra, för jag känner mig ganska ensam i att fungera på det sättet. Fast det är jag kanske inte, det är bara det att vi sällan talar om dessa saker. Kanske borde vi tala mer om just det, för att lära oss mer om hur olika människor tillägnar sig ord på olika sätt. Fast det är en annan bloggpost. Här ska jag se vad som händer om jag skärskådar texten utan musiken. Vad är det hans sjunger egentligen? Vad är det han vill säga, eller vad är det jag ser och hör när jag lyssnar/läser?
Well, Frankie Lee and Judas Priest
They were the best of friends
So when Frankie Lee needed more money one day
Judas quickly pulled out a roll of tens
And placed them on a footstool
Just above the plotted plain
Sayin', "Take your pick, Frankie Boy
My loss will be your gain".
Två vänner. Ett dilemma. Den ena har pengar och den andra ett behov. En tydlig öppning och en väl beskriven situation. Det är enkelt att se vad som händer när orden träffar en. Två vänner på var sin sida av en pall. Pengarna mellan dem och ett val som inte går att göra ogjort. En vänskap som utmanats av att en ekonomisk aspekt trängt sig mellan dem. En obalans som blottlagts. Ett moraliskt dilemma som driver handlingen framåt. Det är så jag tänker, det är vad jag ser. Om någon annan ser något annat är jag intresserad av den synpunkten.
Well, Frankie Lee, he sat right down
And put his fingers to his chin
But with the cold eyes of Judas on him
His head began to spin
"Would ya please not stare at me like that", he said
"It's just my foolish pride
But sometimes a man must be alone
And this is no place to hide".
Det är tydligt att valet är ett dilemma och att hur Lee än gör så kommer det att få konsekvenser. Han behöver pengarna, men vänskapen är också viktig. Det faktum att det ligger pengar på bordet gör att relationen i ett slag har förändrats. Lee känner sig naken, inträngd i ett hörn. Hans manlighet är hotad av den prekära situation som avsaknaden av pengar försatt honom i och han påverkas av den förändrade maktrelationen till Priest. En trivial fråga, ett blottlagt behov och plötsligt är vänskapen i ett slag förändrad. Två vänner har med hjälp av att pengar kommit mellan dem förvandlats till något annat och det är tydligt att båda i ett slag förändrats.
Well, Judas he just winked and said
"All right, I'll leave you here
But you'd better hurry up and choose
Which of those bills you want
Before they all disappear"
Genom Lees behov har Priests tillgång förvandlats och den förvandlingen påverkar även Priest. Pengarna plockades fram för att hjälpa en vän, men synen på vännen förändrades ögonblickligen. När de skiljs åt är det inte längre två vänner, det är en gäldenär och en borgenär. Nu ser jag det tydligt, när jag tar mig tid att läsa mer på djupet och när jag analyserar texten utan musiken. Det stärker mig i övertygelsen om att kunskap kräver tid och möda, att man ser värdet av att vända och vrida på orden och tankarna. Att man tar informationen ut ur sin kontext och verkligen går på djupet. Kanske finns det fler bottnar? Kanske menade Dylan något helt annat, eller också menade han ingenting. Det är inte det viktiga, det absolut viktigaste är att analysen genomförs och att den som analyserar hittar argument för sin läsning, sin förståelse. För bara då kan ett fördjupat samtal om texters olika meningar komma till stånd, när din läsning möter min kan båda lämna samtalet med fördjupad insikt och vidgad förståelse. Även populärkultur kan användas för att utveckla kunskap, inte per se dock (det är ett allvarligt missförstånd, att det räcker att sätta något i händerna på någon som uppstår det kunskap). Men om man tar sig tid och verkligen jobbar med det man har att analysera. Om man verkligen förhåller sig aktiv och om man bara sätter på pränt och för fram tankar som man står och kan argumentera för. Alla läsningar är inte lika bra, men genom att noga tänka igenom det man tänker på och formulera sig väl, och genom att förstå att det inte finns någon definitiv sanning, vidgas förståelsen och fördjupas kunskapen. Det är en process som ständigt bara kan pågå, där det ena ger det andra och där man ständigt ser nya saker. Analyserande är ingen egenskap som man antingen har eller inte, den kan aldrig mätas eller vägas, men alla kan alltid bli bättre. Därför blir denna bloggpost också en post om kunskap och lärande, om skolan och om värdet av utbildning. Men det är ett annat spår, en annan fråga. Åter till vännerna och deras dilemma.
"I'm gonna start my pickin' right now
Just tell me where you''ll be".
Judas pointed down the road
And said, "Eternity"
"Eternity ?" said Frankie Lee
With a voice as cold as ice
Evigheten bekräftar vänskapens nya status. Härmed är det uppenbart att vännerna aldrig någonsin kommer att kunna vara vänner på samma sätt igen. Inte efter att pengarna lagts på bordet och maktasymmetrin därmed har blottlagts. Evigheten kan också läsas som att inget någonsin kan göras ogjort, allt som sägs och görs får konsekvenser och det går aldrig att räkna ut på förhand exakt vad som kommer att hända och vilket utfallet blir. Även det kan relateras till skolan och synen på kunskap och utbildning. Idag gör vi tvärt om och håller allt hårdare fast vid tanken på att utveckling går att kontrollera. Det gör den inte, framtiden är alltid en fundamentalt öppen fråga. Och pengarnas makt är stor och allomfattande. Pengar har kraft att förändra, det bör man altid vara medveten om. Det är en insikt som ständigt måste hålas aktuell. Annars kan det gå för oss som det går för Lee och Priest.
"That's right", said Judas Priest, "Eternity
Though you might call it Paradise"
För den som lånar ut är framtiden en evighet, men för den som lånat är den ett paradis. En skuldrelation går aldrig att jämna ut, den har för evigt förändrat relationen och förvandlat den till något annat. Men för den som har behov av pengar är det lätt att se det tillfredsställda som en hint om ett paradis i vardande. Men det är så klart inget paradis. Skulder måste betalas tillbaka, med ränta ... Detta är ingen ljus berättelse om vänskapsband, det är en mörk historia om skuld och undergång. Även om Lee och Priest ännu inte inser just det.
"I don't call it anything"
Said Frankie Lee with a smile
"All right", said Judas Priest
"I'll see you after a while".
Den som lånar förnekar och den som lånat ut känner tomhet och saknad över vännen som för evigt gått förlorad. Ingen av dem kunde ana att det var så det skulle bli, men nu är det som det är och båda måste hantera situationen. Leva livet framlänges.
Well, Frankie Lee, he sat back down
Feelin' low and mean
Paradis som söks på artificiell väg, med hjälp av genvägar, ser ut att vara något annat än de är. Det är en bitter kalk som Lee har druckit ur. En ensam grubblare som hur han än gör kommer att vara en förlorare. Situationen är låst och det behövs ett förlösande moment. Och ett sådant uppenbarar sig också.
When just then a passing stranger
Burst upon the scene
Saying, "Are you Frankie Lee, the gambler
Whose father is deceased ?
Well, if you are
There's a fellow callin' you down the road
And they say his name is Priest".
Här lämnas jag förbryllad. Vad betyder det att Lee är en gambler? Är det bara ett sätt att förklara hans behov av pengar? Och varför är han känd som den vars pappa dött? Är detta orsaken till att han hamnat i den prekära situationen? Varför är det med dubbla ombud som Lee åkallas? Många frågor, inga svar. Och jag har svårt att försöka hitta på några fungerande förklaringar. Låter det vara som det är, helt enkelt. Som livet vilket sällan är entydigt, oftast komplext. Fortsätter läsa texten.
"Oh yes, he is my friend"
Said Frankie Lee in fright
"I do recall him very well
In fact, he just left my sight"
Yes, that's the one", said the stranger
As quit as a mouse.
"Well, my message is, he's down the road
Stranded in a house".
Priest har hamnat i onåd. Nu är det han om behöver hjälp. Kanske kan man läsa det som att han i och av situationen fått hybris och att han tagit sig vatten över huvudet? Hur som är det nu han som behöver hjälp och detta att han förmedlar behovet via dubbla ombud kan tolkas som ett uttryck för skam. Vänner står på jämställd fot, tills relationen förändras på något sätt. Men vänskapen, om den är på allvar, är trots allt starkare än några problem. Lee kan inte ignorera ropet på hjälp.
Well, Frankie Lee he panicked
He dropped ev'rythimg and ran
Until he came up to the spot
Where Judas Priest did stand
Han hittar sin vän. Nu är det två vänner igen som står inför ett gemensamt problem, eller kanske snarare en ömsesidig frestelse som båda utsatts för av och genom den uppkomna situationen? Jag inser att tolkningen är svag, men det är det bästa jag kan komma på. För här står de och båda ser ett hus.
"What kind of a house is this", he said
"Where I have come to roam ?"
"It's not a house", said Judas Priest
"It's not a house, it's a home".
Det är inget hus, det är ett hem?! Är det ett hem för den som har pengar, och ett hus för den som är satt i skuld? Ett hus vars syfte att tillfredsställa behöv är det uppenbarligen och för den med pangar kanske ett sådant hus kan kännas som ett hem? Men för den med stora behov och små resurser är det inget hem, det blir snart uppenbart.
Well, Frankie Lee he trembled
He soon lost all control
Over ev'rything which he had made
While the mission bells did toll
He just stood there starring
At that big house as bright as any sun
With four and twenty windows
And a woman's face in ev'ry one.
Well, up the stairs ran Frankie Lee
With a soulful bounding leap
And foaming at the mouth
He began to make his midnight creep
For sixteen nights and days he raved
But on the seventeenth he burst
Into the arms of Judas Priest
Which is where he died of thirst.
Vännerna förlorar sig båda i huset där behov kan tillfredsställas, men Priest gör det med pengar på fickan och Lee gör det med lånat kapital. För Lee finns ingen annan väg ut ur situationen än döden. Om man förbrukar det man lånar växer skulden lika mycket som behoven och det är en ohållbar situation. Det är åtminstone så jag läser dessa rader. Det är vad jag ser när jag försöker tolka budskapet som kanske inte ens är ett budskap, om vi frågan Dylan. Men det bestämmer jag, jag ser vad jag ser och står upp för min läsning. Det är också en viktig aspekt av och poäng med tolkningar, att det inte handlar om vad som finns att se egentligen, utan om hur det man ser och det som finns kan förstås. Och om att inga förståelser någonsin är givna.
No one tried to say a thing
When they carried him out in jest
Except of course, the little neighbor boy
Who carried him to rest
And he just walked along alone
Whit his guilt so well concealed
And muttered underneath his breath
"Nothing is revealed".
Den lilla pojken i huset bredvid är det som bär Lee till sin sista vila. Och han ser, han förstår, att inget är dolt. Allt som finns att se ser vi, om vi bara lär oss att det är så verkligheten ser ut, att det är så kunskapen, kulturen och moralen fungerar. Den är inget fast, inget givet. Den skapas när vi människor försöker bringa reda i och förstå komplexiteten som omger oss. När vi söker svar och hanterar motsägelserna som världen och verkligheten ständigt skapar. Verkligheten kan inte avslöjas, har ingen innersta mening. Och skuld är något oundvikligt, det är inget problem som kan undanröjas. Eftersom ingen kan veta på förhand vad en enskild handling kan ge upphov till kan ingen veta hur någon kommer att reagera. Det måste vi förstå och förstår vi det har vi med ens ökat våra chanser att leva ett bättre och mer hållbart liv. På den insikten kan ett bättre samhälle byggas och en bättre skola. Dylan ger oss ledtrådar i slutet när han avslöjar sin moral, sitt budskap, med sången.
Well, the moral of the story
The moral of the song
Is simply that one should never be
Where ones does not belong
So when you see your neighbor carryin' somethin'
Help him with his load
And don't go mistaking Paradise
For that home across the road.
Hjälp varandra. För ingen vet när just hen behöver något. Och sök dig inte till plaster där du inte hör hemma, det vill säga till platser där du inte har vad som krävs för att överleva just där. Skaffa sig kunskap om hur saker och ting fungerar och kraft att avgöra vad som är vad. Och tro inte att paradiset finns, i alla fall inte på andra sidan gatan. Enkla lösningar är oftast inga lösningar. Kanske är det inte svårare än så, kanske är det så att The Ballad Of Frankie Lee And Judas Priest inte har ett djupare budskap än så? Kanske finns inget mer att avslöja? Kanske, men att försöka tolka och leta på djupet är oavsett hur det står till med den saken värdefullt och givande. Liksom med humaniora ligger värdet med ämnet och verksamheten inte där man i förstone tror. Kanske kan det fungera som en påminnelse om att även kunskap inte går att måttbeställa, planera i detalj eller kontrollera? Kanske, det är upp till oss. Det är vi tillsammans som bygger samhället och framtiden.

Inga kommentarer: