onsdag 29 oktober 2014

Samverkan är så mycket mer än ett ord

Ska tala idag, på en konferens. Sex, unga och skolans roll heter den och den arrangeras av Närhälsan Kunskapscentrum för sexuell hälsa i Västra Götaland och Pedagogiskt Centrum, GR Utbildning. Ett ansvarsfullt uppdrag på många olika sätt. Jag ska tala innan lunch och avslutar föreläsningspasset på förmiddagen med att sätta igång tankar som deltagarna på konferensen sedan kan använda på eftermiddagen när de ska delta på seminarier och workshops på följande teman: Sex eller juridik, hur hänger det ihop? Prata säkrare sex, Att skapa samtal genom spel, Omvärldskoll från ungas skärmar -- hur möter vi dem? En skola för alla -- är det möjligt? "Det spelar ingen roll vem som håller i det, bara det inte är en dryg jävla typ". Publiken består av lärare, och detta är som jag förstår saken ett led i deras fortbildning. Överväldigas lite när jag, min vana trogen, sitter på ett café och laddar här innan, för jag kommer att möta runt 300 lärare, som var och en av dem träffar runt 25 barn och unga. Det jag säger kan alltså teoretiskt påverka uppåt 10000 (med reservationer för felräkning) människor. Det förpliktigar och jag tar uppdraget på största allvar!

Samverkan ska jag tala om, begreppet samverkan och den bortglömda kraften i samtalen som det finns allt mindre tid för i dagens samhälle. Utgångspunkten för anförandet är boken som nu har lämnats iväg till fem förlag och som jag lite ser som mitt livsverk. Samtal är något jag sysslat med, på mitt, kulturvetenskapligt, teoretiska sätt, under många år nu. Min ingång till alkohol och droger är samtal, liksom till arbetsintegrerat lärande och boken handlar om kultur som samtal. Ämnena kan tyckas disparata, men alla förenas av strävan efter hållbarhet. Sex och samlevnad har jag inte forskat om, men jag kan enkelt se att det är en viktig aspekt av hållbarhet det med. Samverkan, hur är det möjligt, skulle titeln på anförandet kunna vara. Min förhoppning är att jag ska kunna väcka tankar som kan leda till handling, till möten och till samtal över gränser.

Publiken består av lärare och annan personal som möter unga, av människor med olika utbildning, bakgrund och position. Den samlade kompetensen på konferensen är med andra ord stor. Om deltagarna inte kan samtala med varandra, om erfarenheter och tankar inte kan utbytas mellan dem är kunskapen dock liten, jämfört med vad som händer om man lyssnar på varandra och tänker tillsammans. Det är kanske ett omöjligt uppdrag, men det är detta boken handlar om och det är detta jag fått förtroendet att tala om, samtalets möjligheter. Hur skapas kunskap, i möten, mellan människor? Uppdraget är en utmaning eftersom vi lever i ett samhälle där evidens är den allenarådande (kunskaps)valutan. Fakta, fakta, fakta är det enda vi är intresserade av. Har vi problem efterlyser vi information. Jag hävdar dock att vi redan vet tillräckligt. Det som behövs för att lösa den typen av problem som konferensen handlar om är samverkan och ömsesidiga utbyten. Vi behöver lyssna mer på varandra, för det är nyckeln till ett hållbart samhälle och hälsa.

När det inte finns tid, när allt och alla kontrolleras, när kraven på PRESTATION och EFFEKTIVITET läggs på allt fler aspekter av levt liv och nästlar sig in i och påverkar allt fler verksamheter minskar möjligheten till möten och utbyte av kunskap och erfarenhet. Detta gör att vi oftare och lättare går in i roller. Det är så vi möter varandra allt mer och allt tydligare idag. När det inte finns utrymme för misstag, när allt fler kontrolleras allt mer, kommer samverkan mellan oss människor att allt mindre att handla om mänskliga möten. Det är särskilt olyckligt om man arbetar med sex och ungas hälsa, men det är lika illa inom mitt område, vetenskapen. Där samtalas det allt mindre och debatteras det allt mer. Och det ser jag som en konsekvens av att roller allt mer möts, istället för människor. När kvaliteten ska höjas i den högre utbildningen efterlyser man fler disputerade lärare, istället för att ge lärarna som finns och verkar på högskolan uppmuntran och ökade möjligheter att göra ett bra jobb. Formella meriter ges företräde framför mänskliga kompetenser. Det som går att mäta och utvärdera är viktigare än det som faktiskt händer i mötet mellan människor, i klassrummen och vardagen.

Det debatteras allt mer, för det är ett effektivt sätt att avgöra snart sagt alla typer av frågor. Och visst kan det finnas en poäng att låta partiledare mötas i en polariserad debatt, för att enkelt kunna avgöra vad som skiljer dem åt. Men när det handlar om komplexa frågor som sexualitet, eller kultur som är mitt forskningsområde, är debatten kontraproduktiv. Debatten är ekonomiskt effektiv, visst är det det. Men är formen verkligen viktigare än innehållet? Jag vägrar tro att det är så vi tänker. Därför har jag skrivit min bok om samtal och därför är jag tacksam för att jag fått förtroendet att tala på konferensen, för jag tror på kraften i samtalet, i möten mellan människor.

Att tala om samtal kan lätt uppfattas som ett frälsningsbudskap, det är en fälla som man måste undvika. Samtalet jag har i åtanke är ett verktyg, ett sätt att samverka. Inte ett småtrevligt, puttrande sätt att bara fördriva tid tillsammans. Samtalet är heller inte ett sätt att uppnå på förhand definierade mål. Samtalet är en gemensam resurs, och bara om alla som deltar i samtalet inser detta och ömsesidigt värnar ett lyssnande klimat kan dess värde förlösas. Vilka är farorna man bör se upp med? Att man slutar lyssna och blir ivrig och fyller tystnaden med ord, mina ord. Att man går in i och förvarar sin roll. För att samtalet ska bli den resurs jag menar att det kan vara måste alla vara vaksamma på dessa faror och man måste inse att det är kompetenser som ska mötas och att bara genom att lyssna kan man lära. Att samtala är att röra sig tillsammans, inte mot ett bestämt mål men, mot ökad insikt och fördjupad kunskap. Då kommer den samlade kompetensen att växa. Börjar man debattera, försvarar man sig och sin roll, vill man uppnå ett mål som inte tydligt kommunicerats med övriga i samtalsgruppen, då kommer man att misslyckas. Det förrädiska här, det som gör samtalet så svårt att försvara, är att man i efterhand kan säga; Vad var det jag sa, vilket man inte kan eller gör i en debatt där en vinnare ska utses och där förloraren får skylla sig själv. Frågan vi måste ställa oss är vad vi vill uppnå egentligen. Vill vi vinna ära för egen del, eller vill vi bygga ett mer hållbart samhälle för alla? I en debatt finns bara plats för en vinnare, men i ett samtal är alla förlorare om inte alla får med sig något genom att samverka.

Samhället är fyllt av människor med goda intentioner, av människor som brinner för olika saker. Eldsjälar brukar vi kalla dem. Säkert finns det eldsjälar i publiken. Det är värdefulla människor, är engagerade människor. Eldsjälar är en underskattad samhällsresurs som borde värnas mer. Det är dock lätt att man blir för ivrig och att man allt för mycket önskar att just jag ska bli lyssnad på, att just mina tankar ska vara dem som slår an en ton i gruppen, organisationen man arbetar i eller i samhället. Är man som eldsjäl inte vaksam på vad som händer inom en och i det sammanhang man finns och verkar, om man fokuserar mer på sig själv och sina visioner, då missionerar man mer än samtalar. Detta är lätt hänt när problemen är många, när det inte finns tid och när resurserna krymper och ingen ska behöva ha dåligt samvete för att hen blir otålig. Men alla kan alltid bli bättre och lära sig mer, även eldsjälar och engagerade människor. Och lära sig gör man genom att lyssna och låta sig och sina tankar utmanas. Fokus måste flyttas, från jag och den roll jag har, till vi och problemen vi gemensamt har att hantera. Ingen människa är en ö. Människa är ett kollektivt fenomen. Jag är ingen utan ett vi. Därför måste vi samtala mer, för att lära av varandra.

Vilka kompetenser behövs för att samtalen ska bli konstruktiva och för att utfallet ska bli bra och komma alla till gagn? Det är kompetenser som håller på att falla i glömska i dagens samhälle: Ödmjukhet, prestigelöshet och förmågan att lyssna. På det måste man fokusera först, sist, alltid. Alla som deltar i samtalet har ett gemensamt ansvar för att bevaka att det är dessa egenskaper som står i fokus och att det är i en sådan anda man möts. Gör man det kommer man att märka att det händer något med kunskaperna och kompetenserna man har. Är mötet prestigelöst och om man lyssnar mer än man talar kommer allas kunskaper och kompetenser att växa. Betänk att det är inte på möten eller i styrelserum som ett hållbart samhälle växer fram, utan i vardagen. Det är det som händer efter mötet, efter samtalet som är det avgörande.

Handlingarna är viktigare än handlingsplanerna. Det är det vi gör som räknas, inte vad vi kan. Kunskap kan och får aldrig förväxlas med betyg och examina. Det är du och jag och det vi gör tillsammans som skapar samhället som vi båda är beroende av och behöver för att utvecklas. Därför måste vi börja samtala mer, debattera mindre och lyssna på varandra och världen där ute. Utan samverkan kommer vi aldrig att kunna värna ungas sexuella hälsa, kommer vi aldrig att få ett inkluderande samhälle präglat av mångfald. Utan samverkan blir vi alla förlorare, och vi blir det helt i onödan.

Samtal är ingen enkel lösning, det är svårt. Men till skillnad från alla enkla lösningar som cirkulerar där ute och som olika typer av konsulter tjänar miljoner på att sälja på oss, är samtal en metod som inte kostar ett öre och som ger avkastning på insatt kapital oavsett om problemet löses eller ej. Vi har med andra ord inget att förlora på att samtala, men vi har däremot allt att vinna.

Hinner kanske inte säga allt, men i stora drag är det dessa tankar som jag vill förmedla till publiken. Och nu har det blivit dags att röra på sig. Exakt vad jag kommer att säga vet jag först när jag står där framför publiken. Jag planerar aldrig den här typen av framföranden i detalj, för jag vill vara konsekvent med samtalet, jag vill vara öppen för det som händer i mötet, vill kunna vara flexibel. Jag vill helt enkelt samtala, även när jag har ordet. Därför lägger jag all min vakna tid på att förbereda mig, på att lyssna och lära. Och även om jag inte har planerat vad jag ska säga har jag förberett mig på just detta anförande i över 20 år.

Inga kommentarer: