tisdag 11 november 2014

Dagens Nietzsche, om kunskapens och lärandets moral


Jag är en lärare, en som vill lära. Allt mer av min vakna tid ägnar jag åt lärande. Inte för att det alltid är lustfyllt, utan för att livet är kort och kunskapen där ute enormt stor och vid. Jag vill hinna med så mycket som möjligt. Börjar bli gammal, men känner mig ung i sinnet, pigg i tanken och har mycket kvar att ge. Jag är lärare för att jag vill hjälpa andra att lära, vill dela med mig av mina erfarenheter för att fler ska slippa göra de misstag jag tvingats göra, för att det inte fanns någon där som kunde visa mig vägen eller som förstod vad jag behövde. Vill vara i lärande helt enkelt, hela tiden. Överallt finns kunskap, om man bara kan förmå sig att göra vad som krävs för att tillägna sig den.

Det talas ibland om att vi behöver fler pedagoger, fler lärare. Jag blir dock allt mer osäker på om det verkligen är där skon klämmer. Jag menar, vad innebär det att vara lärare, egentligen? Handlar det om att leda och kanalisera krafter som kommer en till mötes? Eller handlar det om att locka, pocka och dra kunskapen ur elever och studenter? Tragiskt nog pekar utvecklingen i den senare riktningen och då blir den logiska slutsatsen så klart att det behövs fler lärare. Men är det vad Sverige behöver för att återupprätta sitt rykte som kunskapsnation? Knappast, för om ansvaret för lärandet vilar på lärarna, då går det ut över kvaliteten. Tänker tillbaka på min studietid, på mina första år på universitetet. Där och då var jag uppfylld av dels tacksamhet, dels frågan om vad som krävdes av mig som student. Vad var mitt ansvar? Vad var min uppgift? Svaren på frågorna, för mig, där och då är de samma som idag: Läs, tänk lär och lägg dig vinn om att kunskaperna kommuniceras på bästa sätt! Där och då, liksom idag, var och är jag en LÄRARE. Jag vill lära! Tyvärr möter jag i min vardag på högskolan allt fler studenter som konfronterar mig med frågan och inställningen: Vad vill DU ha? Vad MÅSTE jag göra för att få godkänt? Att möta den utvecklingen med fler lärare är inte rätt väg att gå!

Igår träffade jag en gammal kompis från gymnasietiden. Han har liksom jag slutat i bageriet, men han lever kvar i den världen, idag som säljare på ett bagerigrossistföretag. Han berättade om hur det idag blivit allt vanligare bland unga företagare i bageribranschen att de inte förstår vad som krävs av dem för att driva företag. När de klagar på honom för att de inte tjänar några pengar på sin verksamhet säger han: Vad använder du för kalkyler? Hur räknar du? Och han möts allt oftare av följande reaktion: Kalkyl? Räkna? Orka! Tragiskt! Samma inställning som jag möter på högskolan. Vad vill du ha av mig? Varför måste jag? Det är så mycket nu! Håller på och rättar tentor. Hemtentor där jag vet att studenterna har tillgång till boken. Vad jag vill läsa är reflektioner kring innehållet i boken. Jag vill ta del av och bedöma studenternas tankar, förmedlade till mig via välskrivna texter, författade av lärande subjekt som lägger sig vinn om att bli förstådda. Fast det är inte det jag får ta del av. Jag tvingas istället traggla mig genom texter som jag vet att ingen annan före mig har LÄST. Inte ens den som skrivit texten har läst den. Jag är lärare, men om jag och mina kollegor är de enda i sammanhanget som vill lära, då är vi alla illa ute.

Vad får vi för samhälle, när ingen vill ta ansvar eller förstår varför det är viktigt? Vi får ett samhälle som faller isär och en skola som fostrar osjälvständiga medborgare som söker enkla lösningar, som följer minsta motståndets lag, även om den drar dem ner i avgrunden. Vi riskerar att få en skola där inte ens lärarna orkar bry sig om kunskap och lärande, för det ligger dem i fatet. Det som krävs av mig som lärare är att jag levererar BETYG, för det är därför studenterna kommer till mig och det är detta som statsmakten kontrollerar att jag gör. Allt annat anses oväsentligt eller i alla fall onödigt, för i jakten på effektivitet och pengar blir allt som utgör hinder på vägen mot det målet problematiskt. Minsta motståndets lag är den väg vi slagit in på. Lagen lyder: Mer pengar fortare, till minsta möjliga kostnad. Klart vi inte utvecklar några kunskaper då! Klart att skolan inte lever upp till förväntningarna under sådana omständigheter. Kunskap kräver hårt arbete, intresse och tid! Vetande är ingen dans på rosor, utan en belöning för väl utfört EGET arbete. Om vi accepterar att studenter kommer till högskolan med inställningen: Vad vill du ha? Om vi låter affekterna styra, kommer lärandet snart att vara ett minne blott.

Påminner än en gång om Nietzsche, som mot slutet av sin akademiska bana formulerade följande tankar om kunskap, lärande, affekter och vetandets moral. Fortsätter söka mig fram längs gårdagens tanketråd om känsla som förnuft. Här handlar det om affekternas roll i lärandet, om känslornas negativa inverkan på kunskapsutveckling. Förnekar vi detta, vilket många pedagogiska teorier gör, spär vi på den negativa utveckling som visar sig allt tydligare i skolan och samhället. 
192.
Den som studerat en enskild vetenskaps historiska utveckling, finner däri en vägvisare till förståelsen till de lästa och mest allmänna förutsättningarna för allt slags "vetande och kunskap": där som här har de förhastade hypoteserna, uppdiktningarna, den goda dumma viljan till "tro", avsaknaden av misstro och tålamod, utvecklats först, -- våra sinnen lär sig inte förrän sent, och lär sig aldrig helt, att bli fina, trogna och försiktiga kunskapsorgan.
Där, i den sista meningen, ryms ett helt universitet. Förstår vi det och om den tanken kunde göras vägledande i skolan igen vore mycket vunnet. Iden som gått förlorad och problemen vi har skulle inte raderas ut, men vi skulle i alla fall dämpa fallet. Det är inte fler eller mer utbildare lärare vi behöver, det är fler lärande människor och större förståelse för lärandets villkor som leder till ökade kunskaper, kollektivt. Det är aldrig bekvämt och luftfyllt att lära. Glädjen i och med lärandet är en uppskjuten känsla, en affekt vars verkan kommer efteråt. Kunskap är belöningen för hårt och hängivet arbete. För att skolan ska fungera krävs att fler som är där lär, tillsammans och av varandra. Om bara en, det vill säga läraren är där för att lära, och allt oftare kanske inte ens hen har tid, lust,ork att lära, då är vi illa ute för ...
Det ter sig bekvämare för vårt öga att på en given anledning reproducera en ofta återgiven bild än att fasthålla det som är nytt och avvikande i ett intryck: det senare fordrar mer kraft, mer "moralitet". Örat finner det svårt och obehagligt att behöva lyssna på något nytt; till främmande musik lyssnar vi ogärna. Då vi lyssnar till ett främmande språk söker vi ovillkorligen omforma de registrerade ljuden till sådana som låter mer bekanta och hemtama: så lade exempelvis tyskarna sig en gång i tiden till med ordet armborst [Armbrust] efter att ha hört arcubalista. Även våra sinnen är fientligt och motvilligt inställda till det nya; och på det hela taget behärskas även de "enklaste" av våra sinnesprocesser av affekter som fruktan, kärlek, hat, liksom av den passiva affekten lättja.
Detta är vad jag möter i min vardag på högskolan och jag känner igen det hos mig själv. Det var när jag fann sätt att övervinna affekterna som lärandet lossnade och kunskaperna kom till mig och det var först då som lärandeprocessen fick egen fart, först så som jag kunde lyfta mig upp ur ignoransens mörker, upp i ljuset. Kunskap och lärande är som träning och kondition, något man måste jobba med på egen hand. Ingen annan kan göra det åt en och går man i det med den inställningen, att jag har rätt att kräva att få, då kommer man att misslyckas. Utan eget ansvar och hårt arbete uppstår inget lärande, finns ingen kunskap!
Lika lite som en läsare idag läser samtliga ord (för att inte tala om alla stavelser) på en sida -- han väljer snarare slumpvis ut omkring fem av tjugo ord och "gissar" sig på ett ungefär till deras mening i sammanhanget --, lika lite ser vi det fullständiga trädet med dess blad, grenar, färger, gestalt; det förefaller oss så mycket enklare att fantisera ihop ett ungefärligt träd. Ställda inför de mest sällsamma upplevelser gör vi på samma sätt: vi uppdiktar större delen av upplevelsen och kan knappast ens tvingas att inte agera "uppfinnare" då vi betraktar ett förlopp. Allt detta vill säga: vi är i grund och botten och sedan gammalt -- vana vid att ljuga. Eller, för att uttrycka det mer sedesamt och hycklande, kort sagt, angenämare: man är mycket mer konstnär än man vet [...].
Är det vad vi lärt oss? Har vi vant oss vid att ljuga? Har vi skapat en moral där det är okej att följa minsta motståndets lag, ett samhälle där känslan allt oftare förväxlas med förnuft? Det må vara så, mycket talat för att det är så, men det är inte vad vi behöver! Det är inte vägen fram! Det parlamentariska läget är rörigare än på mången god dag och mörka krafter hotar demokratin. Det krävs samverkan och kompetens att samverka, kunskap och förståelse och hårt, gemensamt arbete för att lyfta Sverige. Dagens DN-Debatt handlar om just det, om det som är svårt, som kräver arbete och insikter som kanske inte alltid är bekväma att ta till sig. Den artikeln låter lite som ett eko av det jag reflekterat över ovan.
Vad har då hänt med denna samarbetskultur? Om vi blickar tillbaka över de senaste 20 åren kan vi se hur en historisk nedgång sammanfaller i tid med blockpolitikens framväxt. En möjlig förklaring är att partiernas roll av att tydligt tillhöra ett enhetligt politiskt block sker till priset av färre gränsöverskridande motioner som framhäver den mångfald av idéer som finns hos ledamöterna inom varje politiskt parti. Givetvis finns många sätt att analysera denna samarbetsform, men ett tydligt mått är antalet flerpartimotioner som skrivs per år. I vår analys baserad på Riksdagens öppna data samt sammanställningar från Riksdagens utredningstjänst räknar vi antalet skrivna flerpartimotioner under perioden 1993–2013. Dessa samarbeten är nu nere på cirka en tiondel jämfört med på 90-talet: från hundratalet partiöverskridande motioner per år nu nere på under 20 (18 stycken 2012 respektive 2013). Detta visar en dramatisk förändring av samarbetsklimatet i riksdagen.

Inga kommentarer: