måndag 17 november 2014

Interstellar, Noah och Exodus: Gods and Kings



Fantasin, vår kollektiva föreställningsförmåga, blir aldrig rikare (i betydelsen, vidare, djupare, mer komplex) än vi låter den bli. Människans förmåga att föreställa sig saker, att skapa fantasivärldar och att ge livet mening är kollektiv och kulturellt upprätthållen. Enskilda kan, men får inte alltid ge utlopp för sin fantasi, i alla fall inte offentligt. Kulturen är den enda sanna demokratin på det sättet. Ingen kan kontrollera kulturen, ingen kan styra den. Kulturen blir vad vi gör den till, tillsammans. Fantasin blir därigenom är vår gemensamma tillgång. Fantasin är vidare ett slags kulturens barometer. Är kulturen rik, eller fattig? Det går att mäta genom att studera utbudet av berättelser, genom att analysera dem avseende dess variationsbredd, dess djup och graden av komplexitet.

Detta är ingen vetenskaplig analys av kulturen av idag, det är ett infall, ett försök att väcka tankar och peka på tendenser, en reflektion. Uppslaget kommer från filmen Interstellar som jag var och såg igår. En bra film som jag verkligen kan rekommendera. En amerikansk storfilm, med allt vad det innebär, men en tänkvärd sådan. Filmer som inte riktigt släpper taget, historier som dröjer sig kvar i medvetandet under natten och även nästa dag, är per definition bra filmer, även om de är fyllda av klichéer och även om de är enögt amerikanska. Filmer som ger bränsle åt fantasin är viktiga.

Jag ser ett mönster. Det är detta jag vill skriva om. Interstellar utspelar sig i rymden, men dess grundstory är klassisk och väl förankrad på jorden och i den västerländska kulturen. Innan filmen började visades en trailer för en annan film, Exodus: Gods and Kings, som handlar om Moses. Och för inte så länge sedan hade filmen Noah premiär. Vad har två filmer med bibliskt tema och rymdfilm gemensamt, vad är det i nutid som binder samman historien och framtiden? Fantasin, den kollektiva föreställningsförmågan, efterfrågan på en viss typ av berättelser och berättare. Filmerna är regisserade av tre eftertraktade regissörer: Christopher Nolan (Interstellar), Ridley Scott (Exodus: Gods and Kings) och Darren Aronofsky (Noah). Tre män som i kraft av sin popularitet tilldelats makt över samtidens föreställningsförmåga och kulturella utbud. 

Tre västerländska män har makt över tanken och fantasin på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Efterfrågan på storfilmer, på påkostade produktioner där den senaste tekniken används och där de bästa skådespelarna får ikläda sig de bärande rollerna. Regissörerna är på inget sätt envåldshärskare och deras makt utgår från folket, vilket filmen Noah illustrerar på ett tydligt sätt, för den blev lite av en flopp. Produktionen är lika påkostad som de andra, men den lockade ingen storpublik. I en värld där pengar är allt blir makten flytande. Bara så länge regissörerna kan slå nya kassarekord eller i alla fall locka tillräckligt många besökare till biograferna för att filmprojekten ska gå ihop sig ekonomisk, kan de utöva makt över kulturen. Makten är dock indirekt, den kanaliseras genom biobesökarna och deras berättelser om filmerna. Publikens efterfrågan är lika viktig som regissören och producentens fantasi. Det är i mötet mellan som kulturen händer och makten finns. Just nu är det dessa tre män som befinner sig högst upp och utövar mest makt. Därför är det intressant att reflektera över vilka teman de väljer, vilka berättelser de satsar sin kreativa energi och sitt ekonomiska kapital på. Analysen handlar dock lika mycket om dig och mig, som den gör om Aronofsky, Scott och Nolan. Analysen handlar om vår gemensamma kultur.

Tre filmer, som sagt, men en och samma grundstory. En man utför, på uppdrag av en annan, en mission, för mänskligheten (fast egentligen handlar det om det utvalda folket). Han offrar sig för sina närmaste och för oss alla. Även om jag tycker att Interstellar var en riktigt bra film, blir jag ändå lite beklämd av att den inte har ett större djup, att den inte bjuder på mer nytänkande, och att den inte är mer komplex än så. Har vi skapat en kultur som är så pass torftig att vi inte klarar av att hantera annat än upprepningar? 

Samma gäller ju inom musiken, där vägen till framgång handlar om att upprepa något gammalt och välkänt på ett nytt sätt. DJ som mixar andras hitlåtar på ett eget sätt. Eller reemakes av gamla låtar och överföringar från film till musikal eller TV-serier, från serietidningar till film, och så vidare. Kulturell inavel och upprepningar. En kollektiv fantasi på dekis, är det vad vi håller på att skapa? Vad kommer detta att göra med oss, på kort och lång sikt? Kommer det att växa fram en kollektiv längtan efter något annat, en ny och skön värld, någon annanstans, som i storfilmerna som just nu drar in pengar på biograferna? Vem ska ta oss ut ur den här världen, och vart ska vi? I vems händer lägger vi våra liv? Kulturvetarens, som irriterar oss och pekar på vårt ansvar och vad vi kan göra själva med och av det vi har tillgång till? Som ständigt upprepar att vi har ett ansvar och att det enda vi har att jobba med är livet här och nu och oss själva? Eller lyssnar vi på naturvetenskapen och naturvetarna, som ser lösningen bortom horisonten? Tar vi makten över våra liv, eller sätter vi vår tillit till modiga män som för oss till en annan planet när vi förött den vi har?

Är det här, på jorden vi har vår framtid, eller är det ute i rymden? Vi har ett val här, antingen väljer vi jorden och satsar all vår energi, vår fantasi och resurserna vi har tillgång till, på det som är här och nu och försöker skapa en hållbar framtid för oss och våra barn här på jorden. Eller också satsar vi allt på att söka efter en annan plats att bygga ett nytt liv på. Jag tror på och satsar allt på det förra, för jag tycker drömmen om ett bättre liv på andra sidan är allt för torftig. Jag kräver mer av den som vill få mig att följa hen, än hotet om en nära förestående katastrof. För det är vi som föröder vår jord och tanken på en annan planet att kolonisera är samma andas barn som den som hotar att försätta mänskligheten i en situation där exodus är en tänkbar "lösning". Tänk om säger jag. Betänk att exodus är en mans vision om evigt liv, för egen del. Det finns andra fantasier, andra drömmar, om vi bara öppnar ögonen och våra sinnen för det. Om vi bara vågar ta oss lite utanför det invanda och tänka utanför de snäva ramar som vi sätter upp för oss.

Vi är inge utvalt folk, vi behöver ingen ledare. Det enda vi har är det som är här och nu och det vi skapar gemensamt. Låt oss ägna kulturen en tanke, låt oss se förbi den glättiga ytan och de bländade effekterna. Vi har inte utvecklats speciellt mycket sedan kulturens födelse. Att fly huvudstupa från en relation som inte fungerar, in i en annan, brukar sällan bli bra. Och vad är exodus om inte en dröm om ett bättre liv på andra sidan; bygränsen, landsgränsen, Atlanten, Mars, Andromedagalaxen? Samma dröm, samma karismatiske ledare. Håll med om att det är torftigt och att vi borde kunna komma upp med något bättre. Innan vi lämnar jorden borde vi kunna bevisa för oss själva att vi kan hantera det vi har, annars är vi snart i samma läge igen. För vilken gång i ordningen i så fall?

Allt avgörs här, och nu. Framtiden avgörs och skapas av oss, idag. Ett biobesök är ingen flykt från vardagens bekymmer och ansvar, det är där som kultur skapas och där som förutsättningarna för framtiden tar form. Det spelar roll vad vi efterfrågar, långt större roll än någon kan ana.

Inga kommentarer: