Ansvar, eller snarare bristen på ansvar

Som medborgare i ett land har man ett ansvar, och än mer ansvar har man som ledamot av landets riksdag. Tyvärr har det ordet helt förlorat sin betydelse idag, det har urvattnats genom att felanvändas och upprepas. Under gårdagen var det enskilt mest använda ordet ANSVAR, men det ekade tomt, för ingen av dem som tog det i sin mun menar något. Det är inte ansvarsfullt att tvinga fram ett nyval och lika oansvarigt är det att utlysa nyval. Vi gör det för våra väljares skull?! Ni gör det för er egen skull och ingen av er tänker ta något ansvar. Det bevisar ni genom att blotta er totala historielöshet, er demokratiska okunskap och er oförmåga att tänka själva. Som riksdagsledamot representerar ni SVERIGE och inget annat!

Ansvaret för den uppkomna situationen vilar tungt på alla som tagit plats i parlamentet, även om de, som alla andra med makt, försöker svära sig fria från makt genom att TALA om ansvar, genom att peka på andras ansvar och genom att undvika eget ansvar i praktiken. Nu ska svenska folket gå till val igen alltså, i en av SD utlysta "folkomröstning om massinvandring". Alla politiska partier säger sig värna Sverige, antingen genom att vara för eller mot en generös asylpolitik. Men i praktiken spelar allt som görs i parlamentet just nu SD och främlingsfientligheten i händerna. Hoppas, hoppas, hoppas att jag har fel i min analys, men jag befarar att så inte är fallet. Majoriteten i Sverige röstar inte på SD, och de flesta vill att Sverige ska vara ett öppet och generöst land där man visar solidaritet med varandra, i såväl tanke, ord som handling. Jag hoppas att vi alla skakats om och att DET visar sig i det stundande valet! Hoppas!

Grundproblemet är att vi sedan 1970-talet har misshandlat skolan, och att vi inte sätter kunskapen i första rummet, att makten och ekonomin ogenerat tillåts spela fritt. Vi säger ansvar, solidaritet och allas lika värde, men vi ser i praktiken bara om våra egna hus. Vi sänker skatter och utarmar demokratin genom att ekonomisera allt fler sektorer av samhället. Pengar har aldrig tagit något ansvar, det kan bara människor göra. Men det räcker inte att kunna, man måste vilja också och omsätta tankarna och orden i handling. Alla måste göra det, i vardagen, annars kommer förfallet att fortsätta.

Orkar inte läsa mer om krisen och vill inte höra ett ord till från Mats Knutson som skedmatar oss med sina åsikter, förklädda till analys av läget. Mår illa av att lyssna på reportrar och programledare som i ledande nyhetsprogram gör sig själva till idioter genom att ställa frågor som: "Hur dramatisk är krisen?". Där finns problemet, hos medierna som bara ser till sin impact factor, sitt kassaflöde och som bara bryr sig om hur många likes de får. Sverige är utsatt för en massiv fördumningskampanj, från alla håll. Där finns grundproblemet, att kunskap inte värderas högre. Och när vi inte ens förstår det är det så klart svårt att göra något åt saken, för det kräver kunskap och förståelse. Ett klassiskt exempel på ett hopplöst moment 22.

Läser en analys som tangerar detta i DN och känner ett visst hopp i alla fall. Det är Susanna Birgersson som skriver om lärarnas utsatta ensamhet. Det blir en talande bild, över allas vår utsatta ensamhet, vilket är en dålig grund att bygga en fungerande demokrati och kunskapsnation på. Skolan var en av de viktigaste frågorna i valet 2014. Den frågan riskerar nu att överskuggas av allt annat. Det oroar mig mer än något annat, för det gör att problemen förvärras ytterligare och att det tar ännu längre tid att reparera skadorna. Birgersson skriver.

Globalisering och en arbetsmarknad med allt högre krav på utbildning gör att skolan i dag är det enskilt viktigaste medlet för jämlikhet. Men i takt med att skolan har blivit allt viktigare har den i  Sverige blivit allt sämre. De lågpresterande blir allt fler, de högpresterande allt färre.

På tisdagen gästades regeringen av några forskare från OECD som presenterade en delrapport över vad som behöver göras för att vända utvecklingen. Förutsättningarna finns, bland annat konsensus om vikten av utbildning och att den är jämlik. I jämförelse med andra länder satsar vi också mycket stora resurser. Som Beatriz Pont från OECD sa: den svenska skolan borde vara mycket bättre än den är.

Det finns konsensus om att skolan är viktig, men det är som med ansvaret, något av en läpparnas bekännelse, i alla fall så länge inget konkret görs åt saken. Och ökade resurser räcker inte, fler lärare är en alldeles för enkel lösning. Kunskapens värde måste öka, liksom förståelsen för att det är en komplex fråga som inte går att lösa genom att införa en best practice och fler utvärderingar. Det finns inte en modell som fungerar, bara enskilt engagemang från lärare som känner stöd, tillit och som får ta de ansvar de längtar efter att få ta. Eget ansvar, utan att någon hänger över och bevakar dem. Och, jag håller med Birgersson om följande.

Arbetet för ökad jämlikhet måste skruvas upp. Fritt skolval utan kompensatoriska åtgärder höjer inte genomsnittsresultatet. Det skapar dessutom en nedåtgående spiral för de sämsta skolorna som dräneras på de mest motiverade eleverna.

Här är ”fler vuxna” huvudsakligen ett stickspår. I stället behöver det utvecklas en nationell strategi för att locka de allra bästa lärarna till problemskolorna. Det kostar visserligen, men det vore väl använda pengar. Mer resurser i största allmänhet riskerar däremot bara att göra de dåliga skolorna extra dyra, utan att de blir bättre.

Men mest alarmerande av det Beatriz Pont påtalade är att lärarna faktiskt inte vet vad de ska göra, vad de ska undervisa om och hur de ska förklara så att eleverna förstår.

Under många decennier har strukturerna kring själva kunskapsförmedlingen monterats ned. Visst finns det läroplaner som i allmänna ordalag förklarar vad eleverna ska lära sig. Men på många håll är lärarna lämnade åt sig själva, att efter eget huvud sätta ihop undervisningsmaterial, avgöra vad som är viktigt och hur det ska förmedlas.

En del klarar det bra. Många gör det inte.

Problemet som jag ser det är inte att lärarna tvingas till detta, eller att de inte skulle klara det. Problemet är att de inte får ta eget ansvar för vad som händer i klassrummet. Problemet är att någon annan bestämmer både agendan, målen samt innehållet, och sedan överlåter ansvaret för resultatet på lärarna. Ansvar igen alltså, eller bristande ansvar. Dagens skolpolitiker talar om skolan och säger sig ta ansvar, men i praktiken skyller de bara på andra. Alla som borde ta ansvar skyller på andra, utom lärarna som sitter med Svarte Petter på hand. Klart att ingen vill bli lärare då. Klart att söktrycket till lärarutbildningarna sjunker. När hur man än gör som lärare kommer man att få problem. Går det dåligt för eleverna är det lärarens ansvar, om betygen och resultaten sjunker är det lärarnas ansvar. Går det däremot bra är det eleven och hens föräldrar som tar åt sig äran och om skolresultaten ökar är det politikerna som slår sig för bröstet. Det är problemet, allt går att föras tillbaka på hur vi kollektivt ser på och agerar i ANSVARSFRÅGAN.

Den kommission som regeringen ska tillsätta bör fokusera på hur strukturen kring själva lärandet kan återuppbyggas. I dag finns tekniska möjligheter som aldrig förr, till utbyte av idéer och upplägg, till att gemensamt utveckla och förfina undervisningen.

Vi ska inte tillbaka till forna tiders auktoritära fyrkantighet. Men det kunskapsfokus som gårdagens skola var uppbyggd kring, det måste återupp­livas och ligga som grund även i  morgondagens skola.

Med kunskapsfokus och framförallt en kollektiv uppvärdering av kunskap, i praktiken och inte bara på pappret i from av betyg och examina, är halva arbetet gjort. Och kan vi sedan använda kunskaperna klokt kommer resten fortfarande inte att vara en dans på rosor, för mycket och hårt arbete återstår innan Sveriges rykte som kunskapsnation återupprättats. Det arbetet skulle underlättas betydligt om medierna tog sitt ansvar och gav oss verkliga analyser och kritiska granskningar av vad som faktiskt sker i vårt land och i och av politiken.