tisdag 16 december 2014

Etnologins historia 15

Idag har jag läst kursvärderingar. Det fasar jag för, för det är ytterst sällan någon upplyftande läsning. Inte för att jag brukar få kritik, tvärt om, utan för att det där och då står fullkomligt klart hur mycket det brister i förståelse bland studenterna för vad det innebär att studera på högskolan. Det är till exempel inte ett rimligt krav att gränsen för VG måste sänkas, den som uttrycker något sådant har överhuvudtaget inte fattat vad det innebär att läsa på högskolan. Gymnasifieringen går snabbt och det är trist, för alla. Framförallt är det trist för oss lärare, vars uppdrag är att behandla studenterna som vuxna, självständiga och mogna att ta egna beslut. Alla sådana illusioner krossas när man får läsa saker som.
En intressant kurs och ämnen, men som dessvärre inte fångade oss elever eftersom föreläsarna (förrutom NN) inte kunde prata om ämnena eller hålla det på en nivå så vi förstod och blev intresserade. Ni säger att vi ska inte kunna hela boken men det går inte
göra en tenta då vi inte får någon guide av föreläsningarna om vad kapitlet handlar om eller hur vi ska tänka kring kapitlen i boken.
Vems ansvar är det att lära sig och för vem läser man en utbildning på högskolan? För sin egen skull så klart, inte för min eller någon annan lärares skull. På högskolan är man student av en anledning! Visst vet och förstår jag att detta är den första kursen på högskolan, men ändå. Det går inte av den här typen av kommentarer att fatta vad vi lärare kan göra bättre, vilket är hela poängen med att samla in synpunkter och göra utvärderingar. Bra eller dåligt, ris eller ros, utan motivering. Det är ingen allmän klagomur, inget socialt forum för allmänt tyckande. Fast det är så utvärderingarna behandlas av dagens studenter. Visst blir jag glad när jag får läsa saker som detta.
Eddy är en mycket duktig föreläsare som håller ett intensivt tempo. Skulle han kunna tänka sej att spela in klassens föreläsning under föreläsningen och lägga upp på XXX hade det varit fantastiskt. Då hade man chansen att verkligen ta till sig och hinna reflektera över allt.
Men det grumlas av inlägg som detta, som även om det är det enda som riktar specifik kritik mot mig ändå färgar av sig på hela kursen, och på hela upplevelsen av att vara lärare. Jag brukar säga att jag har världens bästa arbete, men när jag får läsa följande saker om mig själv läggs ytterligare en sten på den börda som en dag kommer att leda till att jag slutar undervisa.
Upplägget är bra. Men att kalla att vissa föreläsare använder en metod när dem är lär ut är en överdrift. Herr Nehls har väldigt svårt och hålla en röd tråd genom hela föreläsningen. Bara för att kursen är flummig så behöver inte föreläsaren göra det än mer flummigt. Nehls har även haft svårt och beskriva vad han sj menar när det blir frågor. "Reflekter och diskutera om ämnen". Får vi höra hela tiden. Lättare sagt än gjort när föreläsaren inte fyller sin roll som "bollplank" eller vägledare. Därför har studenterna sällan haft något diskussionsunderlag. Ska det vara meningen att studenter ska "försöka förklara för" studenter varenda gång? Och kom inte å säg att Eddie använder sig av någon slags metod som ska få oss att diskutera...
Vad ska jag göra av detta? Hur blir jag en bättre lärare av att få läsa sådant. Att föreläsa om vetenskapsteori tycker jag är det roligaste, men om den som ska lära inte vill lära är det omöjligt att nå fram. Vad det är för metod studenten svamlar om har jag ingen aning, men jag befarar att det handlar om ett dolt krav från studenten att jag ska gå fler pedagogikkurser än dem jag redan gått. Jag är ödmjuk inför uppdraget och har aldrig gjort något annat än att försöka möta studenterna där de är, och jag har alltid satt en ära i att ge dem vad de behöver. Men en student som denna kan jag aldrig någonsin nå. Den som vill ha kunskapen serverad på ett fat har kommit fel. Jag kommer ALDRIG att tala om exakt vad som kommer på tentan! Och den som säger att vetenskapsteori är flummigt visar att hen inte förstår problemet som ska lösas, även om jag alltid är supertydlig med just det, för att studenterna ska förstå att det inte går att vara tydligare än jag är. Vad det är för fråga jag haft svårt att själv svara på vet jag inte, men det kan mycket väl vara frågan: Vad vill du ha av oss? Den frågan vägrar jag svara på, för den hör inte hemma på högskolan. Och om den dessutom ställs av någon som inte kan stava mitt namn vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men så är det idag, så ser vardagen ut för mig som lärare.

Vardagen för mina lärare såg helt annorlunda ut, för vi som läste på högskolan under det tidiga 1990-talet ville lära och tog fullt ansvar för kunskapsinhämtningen, med eller utan hjälp av lärarna. Vi bestämde själva vad vi ansåg var viktigt och reflekterade inte över att vi efter 5 veckor förväntades tenta av 2500 sidor text. Vi var måna om att kvaliteten hölls på en hög nivå, för det påverkar så klart värdet av ens utbildning. Ja, jag är bitter och jag skriver detta med en kokande känsla av orättvisa inombords. Det var bättre för. Studenterna som läste på högskolan då läste för att lära för livet, inte för att få studiemedel eller för att klara tentan. Jag läste Torsten Thuréns bok Vetenskapsteori för nybörjare, den jag föreläser om på kursen som utvärderats, på egen hand, för att jag ville veta. Det fanns inga föreläsningar om något sådant att ta del av, det var kunskap och förståelse man fick skaffa sig själv och att det skulle kunna vara på något annat sätt var inget som ens föresvävade mig. Fast nog om det nu. Dags att ta D-uppsatsen i hamn.

LÄROBOKSFÖRFATTANDE

Avslutningsvis vill jag titta lite närmare på de två läroböckerna i etnologi som finns i litteraturlistan. Jag vet inte om det finns fler än dessa två i ämnets historia. Det första som slår mig är att båda kommer från etnologen i Lund. Är detta en slump eller är det något där nere som gör att professorerna känner ett behov av att göra sig själva odödliga. Om inte jag har fel så är nutidens mest ambitiösa och av allmänheten mest välkände etnolog, professor i Lund. En fundering kring detta är om förklaringen kan sökas i den vetenskapliga profil som jag tror är ganska unik i Lund, med sin starka strävan till brobyggande mellan folkloristiken och etnologin. Forskare som S. Svensson och B. Egardt, strävade båda efter en fruktbar förening och jag tror man lyckades ganska bra. Om detta är orsaken till att de två läroböckerna, som jag säkert vet finns i ämnet, kommer från Lund vill jag inte svära på, men en fundering byggd på fakta är det.

Vad är då orsaken till att man känner sig manad att skriva en bok av detta slag. Det framgår inte om de är skrivna på uppdrag eller om det är egna idéer från författarna själva. Om det är beställningsverk så kunde det vara naturligt att låta den gå till Lund med sin gamla tradition av förening och sammansmältning av ämnet. Men om det inte är det då blir det svårare att finna möjliga skäl eller orsaker. Odödlighetstanken är en som jag tror mycket relevant orsak och sporre i författande över huvud taget och möjligheten att kunna sätta sin prägel på ett ämne som man ägnat en stor del av sitt liv åt kan heller inte föraktas. En ambitiös och passionerad etnolog, som på ålderns höst känner att han inte orkar lika mycket som förr, har här ett gyllene tillfälle att även efter sin abdikation kunna påverka och inspirera nya studenter till att följa sin väg.

Om jag närmare ska gå in på de två böckerna i detalj, så börjar jag med S. Svenssons bok. Jag har på många ställen i denna text, nämt vilken beundran jag känner inför denne man. Upptäckandet av honom är en av behållningarna med denna kurs. Hans förmåga att hålla sig så gått som obefläckad under hela sin karriär är beundransvärd och unik. Jag upplever honom sällan som förlegad eller ointressant. Boken Introduktion till...., är ytterligare ett tecken på det. Boken kommer i brytningstiden mellan det gamla och det nya och behandlar främst det gamla. Jag anser inte att han hyllar det gamla eller förnekar det nya, utan ser boken mer som en sammanfattning av den etnologi som producerats fram till dess, utan att för den skull göra anspråk på att bestämma hur etnologin ska se ut även i framtiden. För mig fungerar den även idag som en utmärkt sammanfattning av etnologins historia. Han skriver väldigt bra och inlevelsefullt, tycker jag.  
Den kultiverade människan, är lite annorlunda och den har jag ett annat förhållande till. Det var en av de första etnologiska böckerna jag läste. Jag upplever den som mer dogmatisk och befallande. Det känns som Bringéus desperat försöker att styra studenterna in på sin bana. Han gör en mer komplett framställning som mer verkar inrikta sig på att inspirera läsaren än att upplysa honom.

I korthet skulle jag kunna karakterisera de båda böckerna som så: Introduktion till folklivsforskningen, visar hur ämnet sett ut fram till bokens utgivande och stannar där. Den kultiverade människan vill ge dels historiken men även inspirera till en speciell utveckling. Men den karakteristiken kanske säger mer om mig än om böckerna.


Inga kommentarer: