torsdag 4 december 2014

Etnologins historia 6

Jag började läsa etnologi 1991 på hösten. Det var min första kontakt med akademin, och redan där, alldeles i början kände jag att det fanns något där för mig. Det handlade om människors liv och vardag, om det som vanligtvis inte anses betyda så mycket. Etnologi är vetenskapen om det triviala, men det är en allt annat än trivial vetenskap. Etnologi analyserar det som andra vetenskaper ratar, det som andra vetenskaper inte förstår eller förkastar som meningslöst och oviktigt. Därför är etnologi viktigt, för att det ger oss alla en bättre förståelse för oss själva och våra liv och vår vardag. Etnologi handlar om det TILLSYNES triviala, allt det som betyder något utan att vi lägger märke till det. Så ser jag på mitt ämne i dag, efter år av forskning om kultur på olika sätt. Ju mer jag forskar och ju mer jag förstår, desto mer inser jag att jag inte vet. Och det är den kanske viktigaste insikten av alla, insikten om hur lite som går att veta om ett så pass komplext och föränderligt ämne som kultur.

Jag skriver dessa bloggposter som docent i etnologi. Uppsatsen renderade mig titeln magister. Där och då ville jag lära och lyssna, men som docent förväntas jag ta ansvar för mitt ämne. Jag gör det genom att skriva böcker, för där finns platsen och tiden som krävs för att presentera tankar som kan förändra ett ämnes kunskapsområde. Jag vill se en rörelse mot mer teori, med fokus på teoriers användning som tankeredskap. Den första boken av två där dessa tankar förklaras har antagits på ett bokförlag och den andra boken bör bli klar i vår. Vi får se om tankarna kommer att spridas. Jag hoppas det, för de två böckerna känns som mitt akademiska testamente. Mitt bidrag till det ämne som jag varit trogen sedan den allra första tiden.

Hur kommer tankarna att tas emot, undrar jag ibland? Men jag är inte orolig, för etnologi är ett erkänt eklektiskt ämne där frågan, vad är etnologi, alltid hållits levande. Vad är etnologi? Det hör till den etnologiska identiteten att reflektera över den frågan. Och förslagen har avlöst varandra, utan att rubba kärnan i ämnet: Kultur (oavsett hur det begreppet definieras) och människors levda liv. Om det handlar även mina böcker, men jag ser mig mindre som expert än som medskapare. Vi är alla medskapare av kultur. Den tanken vill jag lansera och begreppen, tankeverktygen är därför inte en exklusiv angelägenhet för akademiker och forskare, tankeverktygen bör spridas i samhället, ut till dem som skapar kulturen, i vardagen och det liv som levs. Kulturen är levande och föränderlig, komplex och fylld av paradoxer. Idag vet jag det med stöd i egen forskning. Där och då lärde jag mig förstå det via ämnets gamla klassiker, som jag under 10 veckor umgicks intensivt och brottades med.

INNOVATIONER

Så har jag kallat detta avsnitt av min exposé över etnologiämnets historia. Jag kommer här att ta upp och reflektera över några metodologiska, teoretiska och presentationsmässiga (finns det ett sådant ord? jag tänker i alla fall på sättet att presentera vetenskap på) innovationer som jag finner värda att ta upp. S. Svensson var banbrytare med sin innovationsforskning, som var ett helt nytt sätt att se på gammal kunskap. En annan som jag kommer att tänka på är Åke Campbell. Boken Från vildmark till bygd kan fortfarande idag gälla som föredömlig litteratur, tycker jag. Fältarbetet är utomordentligt välgjort, han har koncentrerat sig på ett område och ger en livfull och målande beskrivning som fortfarande idag förmår engagera läsaren. Han kallar det inte deltagande observation men det är väl det det är. Han har följt människorna nära och lärt känna dem och beskrivningarna av förhållandena som nybyggarna och samerna lever i tecknar han men stor empati. Det verkar tyvärr inte som denna bok har inspirerat till efterföljd. Ty det dröjer ju till 1968 och Åke Daun innan man kan hitta något liknande, vad gäller metod. Dessa båda går dock inte att jämföra eftersom Daun knappast kan sägas presentera en bok av samma kaliber som Campbells text. C.s fältarbete är gediget på ett sätt som idag knappast är möjligt, tror jag. Det utfördes under en tid då synen på vetenskaplighet var något annat, på gott och ont. C. har utnyttjat den gamla tidens krav på ett positivt sätt och höjer sig över mängden, tycker jag.

Att använda sig av vetenskapen som ett sätt att förändra samhället, kan man väl kalla en slags innovation. Det är något som -68 generationen på allvar inför. Om denna inställning och förhållningssätt till vetenskap är bra eller dålig vet jag inte om jag är den rätte att bedöma, men det finns nog både risker och förtjänster med det. Frågan är vilket syfte och mål man vill ge vetenskapen. Etnologin har ju i åtminstone Tyskland förknippats med rashygien och stärkandet av den egna nationens överlägsenhet. Om vetenskapen används i andra syften än kunskapsinhämtning finns det många risker och det gäller att vara medveten om detta. Billy Ehn nämner i förordet till sin avhandling att hans ambition är att skaffa fram kunskap som kan bidraga till att förbättra villkoren för en eftersatt kategori människor i Sverige. Ambitionen är väl i högsta grad lovvärd och använd på det sätt som Ehn gör tycker jag nog att det är positivt, men metoden ställer höga krav på författaren och texten för att inte kunna utnyttjas i tvivelaktiga syften.

Nämnde Ehn har fått kritik för sin metod och även för sitt sätt att skriva som närmar sig det skönlitterära. Här känner jag mig en aning kluven då jag å ena sidan uppskattar en läsvänlig text, men å andra sidan kan hålla med om att det finns en fara i att bli allt för litterär. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska anse i denna fråga, men jag upplever det som något positivt att det debatteras och hoppas att man kan nå en lösning där alla är nöjda. Varken läsligheten eller vetenskapligheten borde behöva stryka på foten.

En innovation som visade sig mindre lyckosam är väl Romulo Enmarks avhandling som inte riktigt föll den annars så liberale Ehn i smaken. Orsakerna till det kanske går att finna på många plan, att det skulle vara en hämnd för den kritik han själv fått är kanske en myt. Debatten kring båda dessa herrar visar åtminstone hur svårt det kan vara att införa något nytt, det är så mycket som spelar in och för att lyckas krävs det att fler än en omständighet spelar en i händerna. Man måste inte bara ha väl underbyggda argument och högklassigt material. Samtidigt som tiden måste vara mogen bör man förmodligen ha bra kontakter och inflytelserika vänner. Alla försök till förändring är dock värda att uppmärksammas, även de som visar sig tokiga i efterhand. Det går ju alltid att krama någon kunskap ur dessa försök, antingen positiva som kan mana till efterföljd, eller negativa som visar hur man inte ska göra. Ett försök som ej slår väl ut kan ju även i en annan tid visa sig fruktbart.

Vi har nu kommit fram till den punkten i programmet då det är dags att våga sig på en utnämning av den störste innovatören i etnologin. Motiveringen: Denne forskare är, även om det är vanskligt och kanske orättvist och fel att utnämna en person, den som betytt mest för etnologins utformning idag. Om jag bara ska nämna ett namn så har jag efter många vägningar fram och tillbaka, fortfarande med viss tvekan kommit fram till att det var denne mans gärningar och inställning till vetenskap som gav etnologin den injektion den så väl behövde för att komma vidare. Priset går till Börje Hanssen, men kunde kanske lika gärna gått till Sigfrid Svensson, som också var en förnyare men spelade mindre roll för den nyaste etnologin. Även Brita Egardt kunde kommit på tal, men jag har efter noga vägande av argument valt Hanssen. Att han kommer utifrån och handplockas in i etnologin av John Granlund, är säkert en viktig anledning till dessa nya ideer, han är inte tyngt av ett gammalt arv utan kan komma med nya ögon. Det faktum att han på äldre dar blir kritisk till det nya skulle kanske tala mot honom, men jag ser saken som så att då var snöbollen redan i rullning och svår att hejda.

Det är kanske dags att stänga denna avdelning nu innan jag får hybris och gå vidare. Nästa stycke har mycket med detta att göra och handlar i grunden om samma saker även om perspektivet vidgats en aning. Jag tänker försöka mig på att göra en idéhistorisk översikt och kommer att titta på hur samhället i stort har påverkat etnologiämnet. Utifrån min begränsade kunskapshorisont.

Inga kommentarer: