Återvänder i tanken till våren 1996. Till vändningen. Till ett år som började i besvikelse, men som sedan hämtade upp sig betydligt. För andra gången hade jag misslyckats med att antas som doktorand i etnologi vid Göteborgs universitet. Jag läste kulturvetenskap och författade en essä om Ulf Lundell (som jag med skämskudden i beredskap har publicerat här, här, här och här). Den texten kom att få en stor betydelse för mig och mitt liv. Först nu när jag blickar bakåt inser jag hur stor betydelse just den texten har spelat. Inte på grund av dess akademiska kvaliteter, för sådana saknas. Jag skrev den för att jag kunde och för att jag lyssnade en massa på hans musik då. Min lärare peppade mig, men jag förstod längre fram i processen att hon var besviken, för hon såg framför sig en analys av Lundells kvinnosyn. Där var jag dock inte då i tanken. Visst förstod jag vad hon menade, men jag skrev om en artist jag beundrade och var alldeles för upptagen av det för att tänka kritiskt. Det var med andra ord inte därför den kom att bli betydelsefull.
Essän om Lundell skrev jag under den tredje delkursen, i början av maj. Den sista delkursen handlade om Kultursociologi, och där skrev jag som bekant (se tidigare poster i denna serie) om Karel Kosik, som jag tänk skulle utgöra den teoretiska stommen i min avhandling, den som jag allt mer tappade tron på. Kursen hölls av sociologerna Thomas Johansson och Håkan Thörn. Sista tillfället på kursen, i början av juni, tittade vi på film. Vi höll till i en gammal stenvilla ovanför Näckrosdammen, vid Humanisten. Det var en varm dag. Vi tittade på film, Blue Velvet, av David Lynch. Vill minnas att den presenterade som en postmodern film, och att vi efteråt skulle samtala om den analytiska ingången över ett glas vin och lite ost och kex. Det var trevligt, lärarna bjöd på sig själva. Kvällen var ljum och innan vi bröt upp för att dra vidare till restaurang Krakov för att äta kallade Thomas Johansson mig till sig. Han frågade om jag skrivit om Ulf Lundell och om jag inte hade lust att komma med till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU), i Arendal i Norge i slutet av sommaren? Johansson var en av ledarna för en krets (arbetsgrupperna heter så): Mellan män och maskuliniteter. Jag överrumplades. Skulle jag kunna det? Skulle jag våga presentera något, för akademiker, utomlands? Det är väldigt prestiglöst och en blandning av folk, studenter och forskare. Kom med, sa han. Tänk på det så kan vi höras.
Vi fortsatte sedan till restaurangen, men jag var någon annanstans i tanken. Jag åt och satt sedan tyst och lyssnade. Njöt av umgänget och den fina kvällen. Dröjde mig kvar i känslan av att vara student. Höll bageriet på armlängds avstånd. Till hösten skulle jag läsa Idé- och Lärdomshistoria. Sista året som jag kunde ta studiemedel. Lyssnade dock inte på vad de andra talade om. Tänkte på NSU, på om jag vågade. För jag visste redan att detta var chansen jag väntat på. Det var nu eller aldrig. När jag gick sa jag till Thomas att jag skulle höra av mig när jag tänkt färdigt, vilket jag gjorde redan dagen efter. Självklart skulle jag vara med.
Sommaren rann iväg och snart var det dags att köpa biljett till Norge, till Arendal. Minns tydligt hur jag stod på centralstationen i Göteborg och vägde olika alternativ som jag fick presenterade för mig, av kvinnan i kassan. Även om jag jobbat en hel sommar var jag student och vi hade det inte så fett. Bagerijobbet gav inte så mycket, så jag tyckte det lät som en god idé att övernatta i Oslo, på centralstationen där. Det gick nämligen inget tåg till Göteborg förrän på morgonen efter. Dit bokade jag tåg till Oslo och sedan nattåg till Arendal. Det kändes som en lysande idé, där och då. Jag var fokuserad på det jag skulle göra då, under veckan, på mitt anförande om Ulf Lundell och nordisk maskulinitet, som titeln lyser i det första programmet. Jag skulle tala den första dagen och det skrämde mig lite.
Det var med oro i kroppen, men också med förväntan, jag satte mig på tåget mot Oslo, fredagen den 26 juli. När jag kom fram var det mörkt och sent, men jag hittade mig sovvagn och insåg när tåget rullade att jag var ensam i kupén. Ganska tidigt på natten kom tåget fram till Arendal och där kopplades vagnen av, så jag sov gott i en tyst och stillastående tågvagn, fortfarande ensam i kupén. På morgonen väcktes jag av konduktören som kackade på dörren och ställde en frukostbricka utanför. Jag tog med mig maten och satte mig på klipporna vid hamnen. Solen strålade och jag bubblade över av känslor. Glädje, oro, spänning. Nu var jag här och från och med nu överlämnar jag mig i ödets händer, det var vad som fick mig att våga ta ett steg till, så ett till. Och ytterligare ett.
Än var det många timmar kvar till bussen mot ön Tromöy där NSUs sommarsession skulle hållas, gick. Jag satte sikte på första bästa café. Där kände jag mig hemma. Där kunde jag landa och samla ihop mig och där kunde jag förbereda mig för vecka som skulle komma och på mitt anförande. Jag köpte en norsk dagstidning, för det vad som sagt ett nordiskt möte med deltagare från alla nordiska länder. Kroppen var i olag, men detta var min chans och jag tänkte inte låta ett sviktande självförtroende stoppa mig. Det var nu eller aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar