Utan att jag ville eller kunde göra något åt saken var det plötsligt fredag. Även om jag suttit på rummet ett par timmar kvällen innan hade jag inte lyckats få ihop annat än lite stolpar till ett manus. Problemet var att jag inte riktigt kunde bestämma mig för vad jag ville och att jag inte riktigt visste vart tankarna var på väg eller om de höll. Det enda jag visste var att jag ville. Mer än någonting annat just då ville och längtade jag efter mer av den vara jag fått smaka på under veckan på Tromöy i Nordiska Sommaruniversitetets regi. Jag stod just utanför dörren till akademin och hade gläntat på den och sett vad som fanns där på andra sidan. Nu ville jag in, men förlamades av osäkerhet och dåligt självförtroende.
I programmet stod det: 14.00-15.15 Eddy Nehls: Manligt Umgänge som terapeutisk metod. En diskussion om AA och Länken. Herre Gud, tänkte jag. En timme och femton minuter ska jag fylla med innehåll. Detta var första gången jag talade för akademiker som inte var mina lärare. Första gången jag var på konferens. Det kändes som hjärnan kortslöts och det enda jag kunde få ner på pappret framför mig var fragment. Allt jag lärt under veckan var som bortblåst och C-uppsatsen och Genuskursens innehåll fick jag ingen riktig kontakt med. Jag svettades under armarna och kände ett växande obehag. Hela kroppen gjorde motstånd. Den ville inte, men jag ville och tvingade mig vidare. Tog en dusch, klädde mig och gick en kort promenad i skogen bakom huset. Lite bättre kändes det, men inte mycket.
Dagen började med att Christian Cullberg talade om Fäder och skilsmässan. Om familjerättssekreterares föreställningar. Jag minns inget av den, för jag satt bara och tänkte på mitt anförande, som kröp närmare och närmare. På rasten sökte jag ensamhet. Ville vara för mig själv, för då gick det lättare att bära känslan av att leva i en bubbla, utan riktig kontakt med vännerna och omvärlden. Sedan var det dags för Lars-Erik Berg att tala, utifrån rubriken: Klyvningar. Om frånskilda fäders bearbetning av sin familjesituation. Den presentationen minns jag faktiskt, delar av den i alla fall. Eller om det är någon annan som talat om detta, jag blir osäker. Jag mins i alla fall en berättelse om fäders hopplösa situation i kontakten med myndigheter. Hur de där hamnade i en hopplös situation, när en vårdnadstvist dragits igång. Hur de hade ögonen på sig och hur frustrationen växte när de möttes av noll förståelse. Jag mins berättelsen om vad som hände när fäderna brusade upp för att de inte kände sig förstådda och hur detta vändes mot dem. Den hopplösheten kände jag igen och jag kände med fäderna. Dömda oavsett, på förhand. Kanske minns jag detta för att jag själv något år senare hamnade i en liknande situation. Hur hjälplös en pappa som vill ta ansvar för sina barn är och hur myndigheterna, i alla fall då, självklart ta mammans parti. Fast det kan också handla om min egen hjälplöshet, där och då. Jag satt fast och snart var det bara en lunch mellan mig och mitt anförande. Vad skulle jag säga? Hjälp!
Jag petade i maten. Var torr i munnen och kände svetten komma. Jag darrade i hela kroppen och frös och blev varm om vartannat. Men jag tvingade mig vidare. En stund och ett steg i taget. Så vad det dags. Det var min tur. Det blev tyst och allas blickar vändes mot mig. Paniken drabbade mig. Det var svart, totalt svart. Jag mumlade något om hur fantastiskt veckan varit. Påbörjade ett resonemang om att detta var tankar kring en eventuell avhandling, att jag var tacksam för respons. Det var fortfarande svart och jag tittade ner i mina papper. Jag trasslade in mig i ett resonemang om Ulf Lundell, om hans relation till och berättelser om alkohol och missbruk. Jag tittade hela tiden ner i papprena och när jag tittade upp såg medlidande och något plågat i ansiktena på åhörarna. De led med mig och jag kände en viss otålighet. Stressades av det och tappade tråden. Tystnade. Hörde hjärtat som bultade. Började om. Gick vilse och kämpade för min överlevnad. Jag ville bort. Tänkte att jag klarar inte detta. Jag fick min chans men håller inte måttet, fast jag så innerligt hjärna vill. Hummade lite och talade en stund om klass, om hur jag kom från en studieovan miljö. Ville be om ursäkt. Kände mig patetisk och led mig på det sättet igenom, hur många minuter vet jag inte, men plötslig kunde jag inte få ur mig mer. Jag skämdes, kände mig totalt misslyckad. Jag bad om respons och hoppades på barmhärtighet. Och det tror jag faktiskt att jag fick. Fast det jag minns tydligast är hur en av deltagarna (som jag väljer att inte nämna vid namn, för vi är goda vänner idag och orden var inte riktade mot mig) sa: Typiskt Göteborgsetnologi. Fast det gjorde varken från eller till för min känsla, och jag var nog inte värd mer. För mitt första anförande i den akademiska världen var verkligen URUSELT!
Trots att jag kände mig bortgjord och totalt tom vad det ändå med lättnad jag tog mig till rummet. Jag hade överlevt. Jag klarade det. Och vinet lindrade trots allt känslan. Sedan var det film: Midnight Run, med Robert DiNero. Action. Efter det var det avslutningsmiddag och disco. Jag blev full. Gjorde bort mig på dansgolvet när jag missbedömde promillehalten. Fast alla andra var också fulla. Stämningen var på topp och även om jag kände mig utanför var det ändå med en känsla av lättnad jag rörde mig i lokalen.
Jag satte mig utanför på trappan för att vila och hämta luft. Plötsligt satte sig någon bredvid mig. Det var Astrid. Hon la armen på min axel och sa: Det var inte så himla bra, sitt anförande idag. Men så där kan det bli. Och jag tror du har något där. Deppa inte ihop över detta nu. Jag är säker på att du kommer att bli doktorand. Och så hoppas jag att vi ses nästa sommar på NSU, på maskulinitetskretsens sista möte. (kretsarbetet löpte på tre år. Arbetet hade inletts på Island året innan). Jag fick en kram. Sedan var hon borta. Tack, tänkte jag. Jag behövde få höra de orden. Sedan tid jag en promenad ner till vattnet, till stranden med stenarna. Där satt jag en bra stund och lyssnade på vågorna. Det var ljummet ute. Det började så smått ljusna och jag uppfylldes av positiva känslor av tillförsikt. Sakta drog jag mig mot huset, gick och la mig och vaknade med separationsångest dagen efter, den sista dagen. Hemresedagen.
Efter frukost städade jag ur rummet. Det var uppbrottsstämning i lägret. Några hade redan åkt. Jag sökte med blicken efter Astrid. Ville tacka henne, men jag såg henne inte. Talade lite med några av de nyfunna vännerna. Men det enda jag tänkte på var att jag ville vara ensam. Jag tog första bästa buss till Arendal, även om det var många timmar kvar innan tåget till Oslo skulle gå frampå eftermiddagen. Sedan satt jag på en klippa i solen och samlade ihop alla intryck. Jag bestämde mig för att göra ett allvarligt försök att komma in på forskarutbildningen, fast inte i Göteborg. Jag hade hört att en av mina gamla lärare hade en tjänst i Umeå. Bestämde mig för att kontakta honom så fort jag kom hem.
På stationen höll jag mig för mig själv. Allt akademiskt självförtroende var som bortblåst. Nu var jag en bagare igen, som skulle åka hem till familjen och till ett år med studier i Idé- och lärdomshistoria. Det längtade jag efter och även om jag inte visste vad som skulle hända sedan hade jag åtminstone ett år på mig att bestämma mig.
Jag satt för mig själv på tåget. Och väl framme i Oslo undvek jag de andra. Jag skulle sova på stationen för mitt tåg gick först klockan åtta på morgonen. Hur hade jag tänkt där, när jag beställde biljett. Att det skulle ordna nig. Nu kändes det inte alls lockande, snarare som en galen idé. Nåväl, jag la mig till rätta på en bänk. Det fanns andra som gjorde likadant. Tänkte att det är bara att härda ut. Blundade och höll precis på att somna när någon stötte till mig i sidan. Två vakter böjde sig över mig. "Här kan du inte sova", sa de. "Stationen stänger om en stund och hålls låst hela natten". Det hade jag inte räknat med. Hur skulle jag göra nu? Väl ute på trappan tittade jag längtansfullt bort mot hotellet, men jag hade inga pengar så det kunde lika gärna vara månen jag stirrade på.
Resten av natten vandrade jag upp och ner längs Karl-Johan. Först var det med nyfikna ögon, men allt eftersom timmarna segade sig fram och leden av festande och glada människor glesnade förbyttes känslan allt mer i trött förtvivlan. När det slutligen började ljusna var det bara jag och några prostituerade kvar och jag längtade hem som jag aldrig längtat hem förut. Den sista timmen satt jag i solen utanför stationen och väntade. Sedan, när tåget öppnats, sökte jag omgående upp min plats. La biljetten på bordet framför mig och somnade. Vaknade till vid några av stationerna, men mestadels sov jag. Trött och tom inombords, men ändå med ett litet, litet för av hopp som grodde djupt där inne.
På stationen möttes jag av två strålande glada barn och en leende fru. Hemma, äntligen. Vi åkte till Nolhagaparken, barnen lekte med djuren när de inte satt i mitt knä. Och jag försökte berätta om veckan ock allt jag varit med om, försökte sätta ord på förändringen som jag genomgått. Det gick sådär, men just då spelade det ingen roll. En boll hade satts i rullning och jag var lycklig och trodde på framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar