Metod handlar det mycket om inom vetenskapen. Faktum är att det allt mer handlar om det, speciellt som kraven på evidens blir större och större och när det bara är publikationer i referee-granskade tidskrifter som räknas. Inget fel i det, i sak! Ska man säga något bör man ha på fötterna. Man måste kunna redogöra för hur man har samlat in sitt material, och man måste kunna visa vad det står för och kan användas till. Tyvärr blir dock detta med metod lite för ofta en omständlig redogörelse för något som hade kunnat sägas med färre ord. Metod blir, om det läggs för mycket vikt vid formen, ett utanpåverk som signalerar vetenskap, men som långt ifrån alltid är det. Det är en tanke jag ofta återkommer till. Speciellt i dessa tider, när studenterna ska dra igång sina uppsatsprojekt.
Strikt metodologi antas garantera vetenskaplighet och att man kan lita på resultaten. Lika ofta kan det emellertid vara precis tvärt om, att metoden döljer det faktum att resultaten mer är en produkt av studiens upplägg än av faktiska samband. Tron på att bara den som följer strikta regler och på förhand konstruerade modeller kan säga något viktigt om världen är farlig. Det blir till ett slags exercis som har lika lite mer verkligheten som marschövningar på kaserngården har med lösningen av uppgifter ute i fält, för soldater.
Faran ligger i att den som granskar arbetet allt för lätt kan bli förförd av resonemanget kring metodologin, eller att den som granskar resultatet bara fokuserar på hur metoden beskrivits. Förlorar man sig i diskussionen om den semistrukturerade intervjuns intrikata detaljer glömmer man kanske att det i grund och botten handlar om möten mellan en forskare som vill ha svar, och en informant som lovat berätta. Varken mer eller mindre.
Även om manualen följs till punkt och pricka är det heller ingen garanti för att det som blev sagt inom ramen för mötena är sant eller relevant. När man har att göra med människor är det svårt att veta det, och åsikter, minnen, tankar och preferenser är dessutom per definition föränderliga. Det kanske stämmer där och då, men eftersom resultatet av undersökningen inte publiceras förrän långt senare kan mycket ha förändrats. Och metod är aldrig samma sak över hela linjen. Kvalitativa studier (som jag har i åtanke här) och kvalitativa, skiljer sig enormt mycket i metodhänseende. Ska man göra en enkät eller använda en annan statistisk metod, krävs det en väl utvecklad och tydligt beskriven, metod.
Ovanstående tankar är ingen kritik mot metoderna som används inom vetenskapen, utan en kritik mot tron på att metodologi är en garanti för sanning. Det är den inte. Metoden ger bara kraft och stöd till det som hävdas i vetenskapens namn. Och underlättar så klart för den som ska granska att förstå vägen fram till resultatet. Fast jag kan och vill inte slå mig till ro med det. Jag ser att det finns andra vägar att gå, andra sätt att förhålla sig till och tänka kring metod. Sätt och vägar som leder till bättre kunskap, snabbare kommunikation mellan vetenskapen och samhället. Här talar jag om hum-sam-området, det bör nog påpekas, om kvalitativa studier.
Kulturvetaren har sitt fält överallt. Vi lever mitt i och genom det vi studerar och är en del av det vi undersöker. Vårt material kan hämtas i princip varifrån som helst. Vi är själva en del av vårt material. Och att då begränsa sig till några få, på förhand utformade metoder är galet. Det är att på lösa grunder binda ris för sin egen rygg. Att först låta kollegor granska metoden ingående, för att överhuvudtaget få medel att forska, för att sedan kunna sprida tankarna som arbetet genererar obeaktat av dem det berör, allmänheten. Det är att skapa ett slags prästerskap som tolkar världen efter för allmänheten dolda principer, vilket är som upplagt för maktutövning och interna stridigheter som tar fokus från det övergripande uppdraget: Kunskap och förståelse för levt, levande liv.
Vetenskapens uppgift är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Så ser jag på saken, vetenskapen tillhandahåller underlaget, och övriga samhällsaktörer agerar i enlighet med kunskapen och insikterna som kommer från akademin. Vetenskapen bevisar inte hur det är, den undersöker verkligheten och lämnar förslag på förklaringar.
Kulturvetenskap behöver av ovan anförda skäl inte bry sig om Metoden, med stort M. Kulturvetenskap kan bedrivas på andra sätt, och efter andra principer. Kulturvetenskapliga rön behöver inte granskas av kulturvetare, de kan och bör också granskas av dem de angår: allmänheten. Men då krävs att allmänheten äger en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Därför är det olyckligt att utbildningsplatserna inom humaniora minskar, för där förmedlas kunskap och förståelse för hur man kan tänka och agera kritiskt, även i relation till vetenskap. Satsningar på kulturvetenskap är alltså satsningar som betalar sig, för de ökar kompetensen i samhället. En allmänhet som är bra på kritiskt tänkande blir vaccinerade för den farliga auktoritetsbundenhet och det expertberoende som finns inbyggd i metodologitänkandet.
Kulturvetenskaplig forskning ger inte svar, den ställer frågor, pekar på problem och levererar verktyg. Arbetet med kunskaperna, omställningen av resultatet i handling (själva samhällsbyggandet) måste överlåtas till allmänheten. Experter på kultur finns inga, och om någon hävdar att han eller hon är det far de med osanning. Alla kan och vet något om sin egen värld och vardag, och den kunskapen kan förfinas med hjälp av kritiskt tänkande. Och det kan kulturvetaren vara expert på, men aldrig på kultur.
Kulturvetaren har med andra ord ett mycket speciellt förhållande till sitt studieområde. Vi är inbegripna i ett slags never endig fieldwork. Var vi ser finns uppslag att jobba med. Vart vi vänder oss finns problem att upplösa. Den enda metod vi behöver är förmågan att beskriva premisserna för vårt arbete. Transparens är som jag ser det vad metod handlar om i kulturvetenskaplig forskning, och det kan man förmedlas på olika sätt. Poängen är att om man bara gör det, beskriver sitt forskningsproblem och vägen till (upp)lösningen av det samma, på ett väl genomlyst sätt, då har man all metod man behöver.
Granskningen av arbetet görs bäst av dem det berör. Om dem man skriver om inte känner igen sig, eller om de inte ställer upp på premisserna spelar det ingen roll vilka metoder man har använt, då ger resultatet inte upphov till de effekter som kanske hade behövts för att göra samhället bättre, vilket all hum-sam-forskning syftar till. Bättre då att förmedla sina resultat i form av en strid ström av iakttagelser som kan granskas så att säga i realtid av dem man vänder sig till och vill påverka. Det är mer effektivt (både ifråga om tid och ekonomi) än att satsa de högst begräsade resurserna på att låta kollegor granska rönen först, vilket allt för lätt leder till inomvetenskapliga stridigheter som petitesser.
Inte bara kulturvetaren är inbegripen i ett never ending field work, alla är det. Kulturen är det vatten vi lever i och som vi just för att vi tar det för givet inte ser, för att hitta en liknelse som gör det enkelt att förstå hur lätt det är att missa viktig kunskap. Kulturen är som skogen vi inte ser, för alla träden. Därför är förmågan till kritiskt tänkande den viktigaste samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande egenskapen. Utan den inget modernt samhälle. Utan den är vi tillbaka till feodalsamhället där några få hade all makt, och där den stora massan styrdes efter för dem dolda principer.
Kritiskt tänkande är vad man får om man läser kulturvetenskap eller studerar humaniora. Och med hjälp av kritiskt tänkande kan man lära sig att se kulturen och förstå principerna bakom den. Kritiskt tänkande är det enda man behöver för att starta ett eget aldrig avslutat fältarbete. När det väl rullat igång handlar det bara om uppmärksamhet och tydlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar