torsdag 5 februari 2015

Hur ger man feed-back till 200 studenter?


Klockan halv ett idag ska jag vara hos tandläkaren. Det handlar om en tand som jag haft problem med väldigt länge, och nu ska den rotfyllas. Detta påverkar mig och tänkandet. Tanden är i överkäken, den är svullen och det strålar upp i bihålorna och under ena ögat. Jag har väntat en vecka på tid. Idag är det dags. Får inte riktigt ro i tankarna och vill samtidigt som jag inte vill få det här gjort. Har sökt på nätet. Det kan göra ont, men verkar inte vara ett allt för komplicerat ingrepp. Det tar dock fokus. Och jag måste verkligen jobba. Imorgon har jag en ny föreläsning, om social hållbarhet, som ska hållas för ingenjörsstudenterna på högskolan. Det ser jag fram emot. Det måste bli bra. Att fila på den föreläsningen är dagens beting, men jag vet inte hur jag kommer att känna mig när jag kommer tillbaka från tandläkaren, bedövad och med domnade käkar efter att ha gapat stort, länge. Därför blir det en kort bloggtext idag.

Ämnet är dock aktuellt och angeläget, för det handlar om återkoppling av rättade uppgifter. Hur gör man, när man har över 200 uppgifter som ska bedömas? Om alla ska få personliga kommentarer, skrivna på respektive inlämning, tar det väldigt mycket av min lärartid i anspråk. Och ofta brister det på samma saker, när det nu brister. Jag brukar därför välja att skriva en längre redogörelse för hur jag tänkt och hur jag tycker att man bör tänka och skriva för att det ska bli bra. Jag vänder mig då till alla, och räknar med att studenterna själva kan se vad som rör dem och vad som inte är aktuellt för just deras inlämning. För mig handlar rättning inte om VG, G eller U, utan om en del i lärandeprocessen. Jag vill inte vara någon domare, jag är på högskolan för att lära och för att få vara del av och stötta studenternas lärande.

Därför blir jag besviken när jag får höra, eller får läsa i studenternas utvärderingar, att de inte får feed-back. Även om jag lagt ner tid på att verkligen förklara, och även om jag inte bara lämnat nedanstående text till dem utan dessutom kommit till klassen och presenterat tankarna muntligt och funnits där för frågor. Jag blir ledsen när jag får läsa att jag inte bryr mig, för det är få saker jag bryr mig mindre om än just detta, att studenterna förstår och hänger med. Om inte annat så underlättar det mitt arbete längre fram, när jag ska handleda uppsatser, när och där studenterna verkligen måste förstå själva.

Detta är ett problem, detta att studenterna brister i eget ansvar för sitt eget lärande. För om de lyssnade och tog ansvar skulle de märka att det jag säger är relevant och viktigt, för dem i det långa loppet. Och om de istället för att tänka på vad jag vill ha för att godkänna dem, valde att reflektera över vad de måste skriva för att verkligen visa att och vad de kan, skulle både deras och mitt arbete bli enormt mycket mer givande. Jag är där för deras skull, men om de inte vill ha eller tar emot det jag ger dem har vi båda ett problem.

Eller är det jag som tänker fel? Är det jag som har en trist attityd, eller jag som inte förstår hur lärande främjas? Jag vill veta, för det är en central del av mitt arbete. Är det idag för mycket begärt att studenter på högskolan ska ta ett EGET ansvar, för SINA studier och för att deras inlämningsuppgifter är läsbara? Jag tänker mycket på detta och om någon har tankar, egna erfarenheter eller vill ge råd, tas detta tacksamt emot. Av studenterna får jag i princip ingen feed-back, förutom när jag tittar ut över gruppen när jag föreläser, eller när jag sitter och lyssnar på dem under seminarier. Eller när jag läser deras inlämningsuppgifter. Det är med ledning av deras arbete och resultat jag modifierar mitt arbete, och det är hela tiden med fokus på kunskapen och lärandet. Jag känner att jag famlar i blindo.

Så här skrev jag för något år sedan, som kommentar till programstudenternas första heminlämningsuppgift. Hur många som faktiskt läste denna text har jag ingen aning om, för ingen hörde av sig med frågor eller synpunkter. Ingen ville veta mer eller undrade över något. Det enda jag mins är att det stod i kursvärderingen att studenterna inte fick återkoppling och PERSONLIGA kommentarer.

Tankar och reflektioner, allmänt från rättningen av tentafrågan om Vetenskapsteori.

Tyvärr finns det inte tid att lämna personliga kommentarer annat än i undantagsfall, men det är så klart viktigt att studenter får något slags respons på rättningen. Den kommer här, i form av synpunkter på sådant som många haft problem med och sådant som är principiellt viktigt. Här finns även tips och annat som kan vara nyttigt att ha med sig i de fortsatta studierna, och i kommande uppsatsarbeten.

Först och främst bör det påpekas att vetenskapsteori är grunden för allt som händer inom högre utbildning. Förstår man detta, då har man en stabil grund att stå på inför framtiden både i utbildningen och senare i arbetslivet. Vetenskapsteori handlar om kritiskt tänkande. Och kritiskt tänkande handlar om att aldrig ta något för givet, om att vända och vrida på innehållet i böckerna, och om att ställa olika författare och texter mot varandra. Kritiskt tänkande handlar inte om att kritisera, utan om att värdera innehållet i det man läser. Det handlar om att reflektera över böckers innehåll, och om att inte köpa något bara för att det står skrivet. I ett framtida yrkesliv kommer ni att få ansvara för olika saker, och då är detta en central egenskap att ha med sig, för att man ska kunna ta beslut som håller.

1. Vetenskapsteori är ett ämne som inte går att plugga in, egentligen. Det handlar om att bygga upp en förståelse för hur man samlar in kunskap. Vetenskapsteori handlar också om att förmedla verktyg för att kunna läsa övrig kurslitteratur kritiskt och reflekterande (vilket är A och O inom högre utbildning). Bara för att det står något i en bok betyder inte att det är sant. Det är jätteviktigt att man förstår det. På högskolan måste man kunna värdera allt man läser kritiskt! Hur kan författaren säga det hen säger? Vilken grund vilar påståendena på? Hur vet man det man vet? Om detta handlar vetenskapsteori, och därför är det grunden till allt.

2. Många rangordnar de olika metoderna, eller skriver att positivism är mer sant eller rätt än hermeneutik. Tänk på att det som tas upp i boken är olika metoder att söka sanning och vetenskaplig kunskap. Alla är bra, men till olika saker. Vetenskap handlar om att veta vad som passar till vilket syfte. Viktigt!

3. Hermeneutik är en tolkande ansats/metod, det missar många att skriva ut. Viktigt. Metoden passar om man vill undersöka människors tankar, vilka inte kan förstås på annat sätt. Kvalitativa data måste tolkas och relateras till teori för att bli allmängiltiga. Hermeneutik handlar om metoder att hitta mening, så att säga mellan raderna. Till skillnad från positivism, som bara erkänner sådant som går att mäta och räkna. Båda är lika bra, men till olika syften.

4. Förstå och begripa. Skriver man så, och menar att det självklart är skillnad på dessa ord, då blir det problem. Vad är skillnaden? Förstå och förklara brukar man använda, och det är så man skiljer på det i boken. Man kan skilja mellan ytförståelse och sådant man begriper på djupet. Det är den centrala informationen där, yta och djup, inte orden som ju är synonymer. Detta missar många att skriva fram. Det är olyckligt, för vetenskapsteori handlar om att förstå hantverket bakom vetenskapen. Ordens innebörd och valör är viktig att lägga märke till. Det är vad kritiskt tänkande handlar om.

5. Några (lite för många) förklarar positivism som att det handlar om att man är positiv. Det är fel! Det handlar om att man söker och bygger kunskap på sådant som går att bevisa. Man kan jämföra mellan negativ och positiv frihet (som man talar om inom statsvetenskapen), som heller inte har något med humöret att göra. Viktigt!

6. ”Dra en slutsats” är ord som förekommer i många tentor. Det blir lätt till ett cirkelresonemang, för vetenskapsteori handlar ju om att förstå och förklara hur man gör när man kommer fram till något. Hur drar man en slutsats (vilket är ett ord man aldrig använder inom vetenskapen)? Det är det viktiga, och hur kan man värdera olika metoder? Vad går de ut på, hur gör man? Vad är bra och vad är mindre bra, till vad? Den typen av kunskap är det som eftersöks. Tänk på det så kommer resten av studietiden att gå som en dans.

Under rättningen brukar jag jobba med standardformuleringar, och dessa kan vara bra att reflektera lite över. Ni som fått kommentaren att ni ligger på gränsen, men att jag hellre friar än fäller, ni bör se över er studieteknik. Ni har gett svar som gör det svårt att se vad ni läst, vad ni kan och hur ni har förstått innehållet i boken. Viktigt att tänka på det. Ni som fått OK (och G), ni har skrivit lite mer men det finns ändå tveksamheter, fast här mer på marginalen. Ofta handlar det om att man ligger väldigt nära boken och kanske inte förklarar hur man tänker så noga. Vill egentligen bara vara tydlig med det. Ni som fått Bra (och G), ni har lämnat ett svar som fungerar. Det som skiljer ert svar från ett svar som fått VG är graden av självständigt, kritiskt, reflekterande tänkande. Om man ligger nära innehållet i boken och skriver relevant, men inte så självständigt, då får man G. Skriver man däremot på ett sätt och med hjälp av exempel som visar att man behärskar konsten att säga något eget kring tankarna, då får man VG. Om man inte bara förstår, utan dessutom kan använda tankarna självständigt, då får man det högre betyget.

Hör gärna av er om ni har frågor, för detta är viktigt för hela den fortsatta utbildningen!

Inga kommentarer: