måndag 2 mars 2015

Pisa är inget mål, det är en mödosam resa



Rubriken i tidningen lyder: Omvärlden kan visa vägen. Det handlar om Pisa och den nya omgång tester som drar igång idag. Gustav Fridolin, som intervjuats, befarar att resultaten inte kommer att bli bättre än förra gången. Skolsverige står handfallet. Olika metoder testas. Friskolornas vara och eventuella orsak till raset debatteras. Politikerna för fram sina förslag på vad som måste göras. Och blickarna riktas alltså även utomlands. Forskningsresultat rannsakas. Kort sagt, det söks med ljus och lykta efter SVARET.

Problemet är att lösningen finns mitt framför oss. Vi har den i vår hand. Och den är enkel, kanske alldeles för enkel? Lösningen finns inte i någon forskarrapport (särskilt inte om den publicerades på 1930-talet), lika lite som den finns utomlands. Faktum är att någon lösning inte står att FINNA, någonstans. Lösningen på problemen i den svenska skolan kan bara skapas, av oss, alla med intresse för kunskapsfrågan. Resultaten sjunker för att uppmärksamheten riktas bort från vardagen i landets skolor. För att kunskap ska kunna växa måste det finnas ett kollektivt intresse för vetande. Idag är vi fixerade vid mätning, resultat, evidens och vad andra gör. Vi debatterar betygens pro och contra, friskolornas vara eller personalens numerär. Vi söker efter LÖSNINGEN för att den är enkel, effektiv och för att den gör att vi sedan slipper bry oss. Där finns problemet, i den kombinationen av bristande och missriktat intresse för skolan.

Skolan kan aldrig förändra samhället, för den är en integrerad del av helheten. Problemen visar sig i skolan, men det handlar inte om ett skolproblem. Kunskap är idag en produkt, en valuta utan egenvärde. Och vurmandet för goda resultat i Pisa handlar mer om politikernas rykte än om en verklig och djupt känd oro för framtiden. Barn och unga är inte dumma, de är liksom du och jag ett resultat av helheten och de agerar i enlighet med rådande kultur, som skapas i handling, av det vi alla gör, inte av det vi drömmer om eller finner politiskt korrekt att säga. Det med stöd i den insikten, som är ett resultat av forskning om kultur, som jag hävdar det jag hävdar om skolan, vilket är följande.

Först när kunskapen får ett egenvärde, först när innehållet blir viktigare än betygen, examina, helårsprestationerna och resultaten i Pisa, kan vi hoppas på en vändning. Först när det vi verkligen kan är det enda som betyder något, där och när det inte spelar någon roll vilka titlar eller hur mycket pengar någon tjänar. Först när kunskapen blir det överordnade målet, finns det en grogrund för ett verkligt kunskapssamhälle.

Hur ser det ut idag? Bokrean pågår för fullt. Premiären var en högtidsdag för inte särskilt länge sedan. Idag passerar den relativt obemärkt, och det är inte att undra på. Böcker har inget värde längre, de krängs som vilka andra varor som helt. Böcker som kom i höstas reas i februari året efter, slumpas bort tillsammans med nytryckta kokböcker och restlager av engelska folianter. Vi får vad vi betalar för, och det går ut över kvaliteten. Nya deckare pumpas ut på marknaden, för att de säljer och för att alla hoppas på att hitta nästa internationella storsäljare. Författare uppskattas efter försäljning, inte efter innehåll och kvalitet. Få orkar och vill läsa essäer, filosofi eller böcker som är lite mer krävande, om det nu inte är årets Nobelpristagare, som säljer oavsett vem det är, för att hen fått det där priset. Vad hette förra årets pristagare? Titta bland högarna på bokrean, där ligger de, Patrick Modianos böcker. Kommer någon att minnas honom efter att restlaget gått till återvinningen? Hur många av dagens storsäljare kommer att läsas om tio år? Där, mellan raderna i dessa funderingar finns en del av svaret på varför det gör utför med skolan. Allt för få bryr sig om kulturen, språket och kunskap. Ingen hinner, orkar eller har något för det. För andra saker än beläsenhet och visdom betyder något idag.

Forskning har reducerats till iögonenfallande notiser på Aktuellt och Rapport (och vem tittar på det idag, när allt som är värt att veta och det som händer finns en musklick bort, i realtid), eller utgör slagträn i debatterna i Riksdagen. Det viktiga är inte vad forskare skriver eller gör, utan om det finns evidens för än det ena, än det andra. TV-programmet, Fråga Lund, som finns bevarat på Öppet arkiv, är en relikt från en annan tid. Den tid då Sverige låg i topp och betraktades som ett föredöme. Det var en tid när kunskapen var helig, boken vårdades och klokheten dyrkades. En tid när saker och ting fick ta tid, när det samtalets och tystnaderna inte omgående fylldes med ljud och brus och pockande på uppmärksamhet.

Vi i femman är ett annat tecken i tiden. Idag är det ett barnprogram, fyllt av frågor om populärkultur och annat som inte hör hemma i skolan. Annat var det på 1970-talet. Då var det ett program som sändes på bästa sändningstid, ett spännande och allvarligt program där kunskapen hade ett egenvärde. Det var kanske tråkigare, och det gick inte lika fort. Men kanske det är precis det som är problemet idag, att allt ska vara roligt och inget får ta tid. Jag vet inte om det är så, men jag har mina misstankar. Och om det är så är det där skon klämmer, på oss alla. För om vi vuxna inte har tid eller ork att bry oss, hur ska vi då kunna begära att våra barn ska göra det? Om vi inte uppskattar och vårdar kunskapen eller idealiserar vishet, hur ska våra barn kunna uppskatta dessa värden och hur ska de finna tiden och motivationen att anstränga sig? 

Problemet är vårat, alla vi som lever och verkar i samhället idag. Vi kan drömma om kunskapssamhället och framgångar på olika håll, i olika mätningar hur mycket vi vill, men faktum är att om vi varken orkar, kan eller förstår vad som verkligen leder till kunskap och vishet, kommer resultaten i Pisa att fortsätta sjunka. Och för varje förlorat år vi tillåter flyta iväg utan att inställningen till kunskap och bildning ändras, desto längre tid tar det att återställa ordningen.

Kunskap och vishet växer underifrån och är resultatet av hårt gemensamt arbete. Lösningen finns inte utomlands eller i någon förbisedd vetenskaplig artikel, den finns inom oss och kan aktiveras redan idag. Om vi verkligen vill och tar oss den tid som krävs. Och när vi agerar kommer barnen att få andra föredömen än dem dagens "vuxna" utgör idag. Kunskapen i centrum är inte en enkel lösning, det är en mödosam resa, i okänd terräng utan tydligt mål.

Inga kommentarer: