söndag 30 augusti 2015

Bifurkationer, emergens och dynamiska mellanrum

Vi letar efter yttersta orsaker. Vad var det som hänge egentligen? Vem bär skulden? Vad är det bästa sättet att lösa problemet på? Hur kunde det bli som det blev, vad vad den utlösande orsaken? Och så vidare. Vardagen fylls allt mer av sådan och liknande funderingar och allt mer tid och resurser läggs på att besvara frågorna, så exakt och ackurat som möjligt. Fokus riktas alltså mot historien, mot det som varit. Vi rör oss med andra ord in i framtiden allt mer fixerade på backspegeln. Ett sådant beteende är inte acceptabelt i trafiken och borde inte vara det i politiken eller samhället heller. Vi borde leva mer i nuet och fokusera blivande istället för historien, och vi borde söka svar och uppslag till innovationer i mellanrummen istället för på en bestämd plats.

Det är enkelt att se problemet, lätt att förstå det är det också. Men det är fruktansvärt svårt att göra något åt det, för vad vi har att göra med här är konsekvenser av hur människan fungerar. Det är inte viljan det är fel på, problemet sitter i "hårdvaran". Den mänskliga kognitionsförmågan är inte perfekt. Den har emellertid tjänat mänskligheten väl, för annars skulle vi inte befinna oss där vi är. Vill vi komma vidare krävs dock nytänkande och förståelse för intellektets begränsningar. Sjukdomsinsikt kanske man skulle kunna tala om? Eller bättre förståelse för rådande förutsättningar. Mod att inse, förstå och acceptera att människan må vara fantastisk, men att det också finns problem.

Varifrån kommer tanken om att det finns en yttersta orsak, ett enda svar, en sanning? Från Platon och Aristoteles, som förklarade saken på lite olika sätt men som båda var överens om att det fanns en yttersta punkt till vilken allt kan hänföras. Resten är som man brukar säga historia. Den tanken har firat enorma triumfer. Övertygelsen om att det finns en yttersta orsak, att sanningen är nedlagd i världen och att den kan hittas och avgöras objektivt, har med andra visat sig fungera. Fast vill vi verkligen förstå världen vi lever i kan och får vi aldrig slå oss till ro med vad vi har, eller blint acceptera något bara för att det har ansetts vara sant i tusentals år. Mänskligheten står idag inför enorma utmaningar, som bara kan lösas med gemensamma ansträngningar. Därför måste vi våga undersöka även det allra mest för givet tagna, som till exempel att det alltid finns en yttersta orsak.

För att peka på ett trivialt exempel, som ändå enkelt kan överföras till andra fenomen, vill jag berätta om en undersökning jag gjorde för många år sedan, om män och maskulinitet i Västerbottens inland. Jag intervjuade runt sekelskiftet män i tre generationer, födda och uppväxta i Västerbottens inland. Jag besökte bland annat Ammarnäs och där intervjuade jag både samer och "nybyggare". Båda grupperna vittnade om problem med att samverka. Och båda presenterade sin förklaring, sina argument, som handlade om hur det var EGENTLIGEN. Samerna pekade på sin historia, på att de "alltid" levt där och på det sätt de fortfarande gör. Och nybyggarna pekade på dokument utfärdade av Gustav Wasa. Historien och samtiden är fylld av liknande konflikter, där allt fokus och all energi handlar om det som en gång utlöste konflikten och hur det gick till egentligen. Sådana konflikter lever vidare genom seklen för att båda sidor har rätt. Det är därför man aldrig kan finna en lösning med hjälp av att söka svaret i historien, för faktum är att det finns ingen lösning där. Övertygelsen om att det finns en yttersta orsak spelar oss här ett spratt. Vi söker gång, på gång, på gång, efter svar(et) där vi kan leta efter det, inte där vi "vet" att det finns. Och vi skjuter på budbäraren när denna sanning förmedlas. Sanningen om den yttersta orsaken handlar till stor del om psykologi. Som en väl till mig sa en gång: Man kan ju inte kasta 15 år tillsammans på sophögen. Hen menade att hen höll ihop med sin partner för att de varit ihop så länge. Att bryta upp vore att erkänna att man hade fel från början, och därför var det bättre att fortsätta tillsammans än att söker verklig lycka någon annanstans. Samma psykologi finns i vetenskapen. Nu när har så fina maskiner, verktyg och teorier som visat sig vara så oerhört framgångsrika måste vi ju använda dem. Det kan ju inte vara fel på dem, felet måste ligga hos oss som inte förstår hur det ligger till egentligen.

Det var just det. Hur ligger det till egentligen. Sanningen är att det är högst osäkert om det överallt och alltid finns en enda yttersta orsak. Titta på sökandet efter elementarpartiklarna till exempel. Ju längre in i materien vi tar oss, desto mindre blir partiklarna. Just nu är vi nere på svängande strängar, som är en enormt komplex teori som ännu inte bevisats experimentellt. Svaren vi har har arbetats fram med hjälp av en enorm maskin: Partikelacceleratorn nere i Cern. Det är inget fel, varken på forskningen eller på kunskapen som forskningen resulterat i. Felet ligger inbyggt i frågan, för hur långt bort och in i materiens allra innersta ska vi söka oss och hur mycket tid och resurser är vettigt att lägga på sökandet, efter den yttersta och allra mest grundläggande beståndsdelen? Livet levs inte bland galaxer och svarta hål, och även om människan består av svängande strängar är det inte dessa som samhällen byggs av. Livet levs någonstans emellan, och det är där svaren på de verkligt brännande och aktuella frågorna finns. Hur ska flyktingfrågan lösas? Hur skapas fred mellan Palestina och Israel? Hur löser vi klimatproblemen? Och så vidare. Det är frågor som visserligen kan besvaras bättre med hjälp av konventionella forskningsresultat, men svaren finns inte där, i någon yttersta princip och det är heller aldrig entydigt. Däri ligger själva problemet!

Vad som behövs är nya sätt att se på kunskap. En som tidigt påpekade detta var Friedrich Nietzsche, i sin bok Tragedins födelse, där han gör upp med Platon och Aristoteles för givet tagande om kunskapens ursprung och sanningens karaktär. Andra filosofer har sedan följt i hans fotspår, och jag har hämtat massor av inspiration från Deleuze och Guattari. Samtliga har övergett tanken om en entydig sanning och på att det finns en yttersta princip, en best practice eller ett enda svar. Filosoferna jag jobbar med söker svar i mellanrummen, i tillblivelseprocesserna och i arbetet med visioner att sträva efter men aldrig nå.

Begreppen som nämns i titeln, bifurkationer och emergens handlar om just det. Begreppen visar hur saker kan bli utan att det finns en enda, yttersta orsak. Bifurkationer är flöden utan egen källa. Emergens är saker och fenomen som bara existerar på en skalnivå ovanför delarna som sakerna och fenomenen består av. Begreppen är verktyg att tänka med för att lära sig se och studera livet så som det faktiskt levs. Vetenskapen som bygger på tanken om en yttersta princip och som letar efter yttersta orsaker utförs i laboratorier. Vetenskapen jag har i åtanke och försöker vidareutveckla är nomadologisk, den följer med och försöker förstå interaktionen mellan. Accepterar man tanken på bifurkationer (som finns överallt, om man bara letar efter dem) och emergens kommer fokus i arbetet att ligga på det som är här och nu, och på det som kan komma att bli. Inte på historien, inte på det som varit. Ett slags vetenskaplig KBT-terapi kanske man skulle kunna säga.

Det är inte ens fel att två träter brukar man säga, och det är en mänsklig vishet som är värd att ta på allvar. Den är sprungen ur mänsklig erfarenhet, inte ur intellektuella auktoriteters arbete med abstraktioner. Vishet handlar om livet så som det levs och fungerar, i vardagen här och nu. Kunskap måste överföras mellan människor och den förändras genom interaktion. Det är ett sätt att tänka bifurkation. Vetande uppstår mellan och kan aldrig kokas ner till en eller ett. Autonoma genier finns bara i teorin, aldrig i praktiken. Ingen människa är en ö. Vi blir till genom samverkan med andra människor. Jag är resultatet av mina föräldrars gener, liksom du är det av dina, men vi är alla del av samma mänsklighet, som är del av livet på jorden. Någonstans började allt, men svaret på våra frågor om vilka vi är och vart vi är på väg står inte att finna i någon ursoppa eller i benrester från Afrika. Svaren måste vi uppfinna själva och arbetet att bygga en bättre värls kan bara utföras gemensamt. Det nyttar föga att strida om hur det är egentligen, vems felet var eller vad som är den bästa lösningen. Utan handling, modifikation av handlingar, utvärdering av resultatet och interaktion. Utan acceptans av existensen av dynamiska mellanrum, en öppen framtid och bejakande av samverkan, samtal och medmänsklig förståelse. Utan fokus på det som är här och nu och på det som skulle kunna bli, finns inget hopp för mänskligheten. Det spelar ingen roll hur fantastisk historiens framsteg än varit, hur bra kunskaper och maskiner vi än har, om vi inte kan göra något vettigt av alla dessa fantastiska förutsättningar.

Vetenskap har kommit att bli mitt liv, och akademin mitt hem. Hur ser det ut där? Hur organiseras verksamheten? Akademin är en del av samhället, av samtiden. Akademin är inte autonom. Därför är det inte att förvåna att även akademin, mot bättre vetande, kommit att organiseras i enlighet med en bland politiker och makthavare allmänt accepterad "sanning" om att New Public Managment är den best practice, den yttersta princip för framgång som även ska genomsyra verksamheten på landets högskolor och universitet. Det går sådär, men eftersom kultur och förändring har med makt att göra tvingas nyordningen på högskolorna trots att all forskning visar att det strider mot hela iden med akademin och vetenskapliga metoder att nå fördjupad kunskap. Instämmer därför till fullo i det som står att läsa på dagens Brännpunkt.
Företagskulturen är resultatinriktad, i huvudsak hierarkisk, och bygger på att beslut fattas centralt. Den har varit utgångspunkt för ”New Public Management” (NPM), en organisationsmodell som införts i den offentliga verksamheten under de senaste decen­nierna. Cheferna har fått mer makt i hopp om ett enklare beslutsfattande. I universitetens fall har man infört en linjeorganisation där institutions­chefen, prefekten, lyder under fakultetsdekanus som i sin tur lyder under rektor.

Men innovationer låter sig inte organiseras fram. Stora, hierarkiska och målstyrda organisationer har ofta ett dåligt innovationsklimat, något de stora läkemedelsföretagen fått erfara. Allt eftersom företagen växt har det visat sig omöjligt att få fram tillräckligt många nya produkter. Därför rustar man nu ner sin tidigare omfattande forskningsverksamhet för att i stället köpa upp nya idéer från små innovations­företag.

För universitetens del sammanfaller föränd­ringen i ledningssystem med en utveckling där forskare via forskningsanslagen styrs allt striktare, och där utrymmet för fri forskning håller på att försvinna. I dag är i princip alla medel öronmärkta för ett visst ändamål.

Paradoxalt nog möter alltså universiteten förväntningarna på innovationskraft med åtgärder man redan vet minskar kreativiteten: ökad styrning. Inom industrin har man kommit längre. Först ut var 3M Company som redan 1948 lät sina ingenjörer disponera 15 procent av sin arbetstid till projekt de själva fick välja. Resultaten – med Post-it-lapparna som mest känt exempel – blev så goda att den fria tiden i dag är central i företagets innovationsstrategi. Andra företag har följt efter med liknande program, helt i linje med psykologisk forskning som visar att frihet är en viktig förutsättning för innovativt tänkande.
Vi säger att vi vill ha innovationer, men vi förmår inte släppa taget om tanken på hur det är, hur det ska vara, vad som är bäst och vem vi ska lyssna på. Och vi vägrar överge tanken om att effektivitet och lönsamhet samt kontroll och målstyrning är kungsvägen dit. Innovationer uppstår mellan, är ett slags bifurkation och förstås bäst som emergens. Inser vi det och låter vi dessa tankar vara styrande i omorganisationen, om vi vågar lyfta blicken mot framtiden och formulera drömmar om en bättre värld på jorden, istället för ett förlorat paradis någon annanstans, kanske vi kan hitta nya lösningar och bättre svar. Det finns dock aldrig några garantier! Det är sanningen om innovationer, det är själva grundprincipen, och så länge vi lever i förnekelse om detta kommer kunskapen att utarmas, skolresultaten att fortsätta rasa och flyktingfrågan aldrig att finns en lösning som fungerar.

Inga kommentarer: