Evidens är ordet för dagen. Med evidens löser vi alla problem. Evidens ger oss bevis för att det finns forskningsstöd för metoderna vi anammar och implementerar, i skolan, vården och andra organisationer vars verksamheter är svåra att kontrollera och utvärdera. För det är främst där det talas om evidens. Inom medicinen är det vardag och ingen vill ha det på något annat sätt. Men betyder det automatiskt, självklart att lärande, omvårdnad eller personlalpolitik kan evidensbaserad?
Önskan om att det går finns där, och förhoppningen är lovvärd, men den avgörande frågan är om det går och vad vi menar med evidens. Och det är här problemen uppstår, för parametrarna man har att göra med är många, icke-kompatibla, föränderliga, kontextbundna och inte sällan omedvetna.
Fanns det en universalmetod för att främja motivation, hade alla använt den vid det här laget. Om alla var identiska, såväl lärare som elev, kontext, historia och omgivning, skulle vi kunna evidensbasera metoder för motivation. Men detta är en så pass komplex fråga att det inte går, och då kommer den evidens som forskarna presenterar alltid att missa målet, oavsett hur solida bevisen än är.
Samma gäller lärande, kunskap, hälsa, kultur och så vidare, som är komlexa fenomen som till stor del uppstår och existerar mellan människor och som därför kommer att förändras från sammanhang till sammanhang och över tid. Det som är individuellt kan evidensbaseras men inte det som är relationellt, dynamiskt, komplext och föränderligt.
Evidens är viktigt, och ska användas där det går, ingen tvekan om det! Men där det inte går eller fungerar, för att det strider mot hur verkligheten fungerar, gör man bäst i att låta bli att försöka, för används det fel kommer resultatet att utebli. I bästa fall. Det finns också en uppenbar risk att problemen som de evidensbaserade åtgärderna ska lösa förvärras.
Sensmoral: pressa inte in det som är komplext och dynamiskt i en rigid form. Vissa saker och företeelser mår bäst av att få växa i frihet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar