onsdag 9 september 2015

Kort om: Kontroll, styrning, säkerhet och kritiskt tänkande

En dag, två seminarier. Liknande teman, betraktade från olika perspektiv, med olika kunskapssyn och metoder. Det ena handlade om risk och det andra om upplevelser av styrning. Oerhört intressant och lärorikt på olika sätt. 

Det framgår allt mer att vi lever i ett samhälle och en kultur där begäret efter kontroll och säkerhet bara blir starkare och starkare, och där styrningen av snart sagt alla verksamheter bara ökar. Skälen till att införa kontroll och styrning handlar dels om att man vill garantera att medlen som läggs på verksamheten används effektivt, dels att man vill minimera riskerna. Lovvärda mål, men leder ökad kontroll och styrning till det vi önskar?

Att kontrollen och styrningen i sig kan ge upphov till risker eller oväntade, oönskade effekter är något som behöver uppmärksammas mycket mer, det är slutsatsen jag drar av dagen. Inom säkerhetsforskningen finns en inbyggd medvetenhet om detta som man kan lära sig mycket av inom andra områden, där riskerna och sambanden mellan styrning och kontroll inte är lika uppenbara, som i skolan till exempel. Kunskapsras och bristande förmåga att tänka kritiskt, analytiskt och abstrakt syns inte direkt. Dessa egenskaper försvinner och upplöses sakta och saknas därför först när läget är akut och inte sällan när det är försent eller förenat med stora kostnader för att åtgärda problemen, som alla kanske inte ens är överens om är några problem.

Det jag funderar på, och ständigt återkommer till, är frågan om vi kommit dithän att vi nu har skapat en kultur där kontroll och styrning blivit normalt och att vi inte längre reagerar på införandet av nya och fler styrsystem och kontrollåtgärder?! Det är i så fall skrämmande, för alla försök hittills i världshistorien att kontrollera kulturella processer har ändat i katastrof. Ett helt genomkontrollerat och fullkomligt övervakat samhälle är inget samhälle någon vill leva i, för där finns inget utrymme för liv. Det är en död stat, en totalitär fascistisk mardröm.

Hållbarhet kan bara finnas någonstans mellan total frihet och absolut kontroll. Men för att uppnå det och för att kunna försvara den relativa frihet som måste finnas krävs medvetenhet och insikt, analytisk förmåga och kritiskt tänkande, inte bara hos några få, det krävs att kollektivet inser och värnar insikten och håller riskmedvetenheten vid liv.

Tyvärr satsas inte på humaniora, som är ett ämne vars kunskapsmål är svårt att styra mot och där metoden är svår att kontrollera, för kunskapen är abstrakt och går bara att nå via hermeneutiska, tolkande ansatser. Så när vi behöver humanioraspecifika kompetenser mer än någonsin tvingas vi, förhoppningsvis innan det är försent, inse att dessa håller på att monteras ner. 

Hur står det till med insikten i samhället dels om dessa risker, dels om behovet av kritiskt tänkande och analytisk förmåga?

2 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Vad händer om man kombinerar en kvävande kontroll'kultur' uppifrån med en sort 'kultur' i vissa kretsar/skolor/områden som säger att det är ballt att inte lära sig något i skolan? Skolungar som bestämt sig för att inte lära sig något i skolan, i den mån de ens är där? Kommer de här 'kulturerna' att krascha mot varandra, eller kan de löpa parallellt?

Eddy sa...

Intressant reflektion Björn, som manar till eftertanke och som visar på frågans komplexitet. Varför och hur uppstår kulturella preferenser, och hur förändras de? Hur fungerar och samverkar kulturer? Kanske är elevernas antipluggkultur en raktion på styrningen och kontrollen? Kanske är det fullt logiskt. Vi tar för givet att alla vill lära, och att vägen fram är kontroll, men vet vi att det är så? Vet vi att alla verkligen vill lära sig det som skolan lär ut, det som betygssätts? Kanske lär vi istället barnen att acceptera regler och styrning och kanske är enti-pluggkulturen en sista, desperat reaktion av motstånd. Som bryts ner med mer kontroll, fler regler, tydligare pedagogik och betyg allt längre ner i åldrarna.

Det är inga enkla frågor, inte på något sätt, men just därför oerhört viktigt att tänka mycket mer på detta än på enkla lösningar, som kanske visar sig förvärra problemet. Betänk att vi ännu inte sett några tecken på att kunskapsrasen avtagit ... Är det då mer av samma som vi SJÄLVKLART behöver?

Jag har inga svar, men frågorna är å andra sidan minst lika viktiga. Ibland till och med viktigare, men idag är det svar vi söker, svar på frågor som kanske inte ens är några frågor, svar på felställda frågor och lösningar på problem som ibland är orsakade av svaren och lösningarna.