onsdag 16 september 2015

Sorry, men det räcker inte att drömma om en bättre skola

Jobbar hemma idag för en gångs skull. Det blir allt mer sällan. När år läggs till år och kunskapen och kompetensen ökar, när man lär känna fler människor och tackar ja till fler uppdrag, samtidigt som administrationen ökar och studenterna blir allt mer osjälvständiga finns det sällan tid att kunna sitta hemma en hel dag och bara skriva. Känns ovant, men lyxigt. Ibland överväldigas jag av känslan och förväntningarna. Det kan knyta sig, så får jag ingenting alls gjort, för att jag har för mycket tid och för få krav. Aldrig blir det som man tänker sig, och det finns inga genvägar, men livet går vidare än då och det finns ingenting man kan göra. Att klaga nyttar föga. Kanske är det den viktigaste lärdomen jag gör i livet. Insikten om att det inte finns några genvägar och att det gäller att ta vara på och göra det man kan av det man har, när man har det. Och den insikten är inte bara viktig för mig som individ, det är en samhällsbärande insikt också.

Dagens samhälle är på många sätt som en tonåring. Alla vill vara tjugo-nånting. Och visst längtar även jag tillbaka ibland. Jag kan också bli nostalgisk. Men att agera i livet med den känslan som ledstjärna vore förödande, för faktum är att jag snabbt rör mig bort i en helt annan riktning. Jag har fyllt femtio, och att leva som en tjugoåring går inte, för jag är en annan idag. Att bevara ungdomen innebär att man blundar för alla lärdomar som livets skola ger. Att leva som en tjugoåring är att sticka huvudet i sanden och förneka världen omkring och allt man lärt sig. Och visst kan jag förstå lockelsen i att leva i en evig ansvarslös, dag-för-dag-tillvaro där man följer minsta motståndets lag. Längtan efter frihet från ansvar, efter att slippa jobba och bry sig, önskan att bara vara, den bär även jag på. Men det är en omöjlig dröm! Dessutom en farlig och ohållbar dröm som om den slår rot i samhället hotar att förgöra allt som tidigare generationer byggt upp och överlämnat till oss som lever nu att förvalta.

Skolan till exempel, är en institution, en samhällsbärande institution som med stor möda byggts upp av människor som levt i Sverige tidigare men som är döda nu. Det är på deras axlar vi står. Utan dem hade vi inte varit där vi är idag. Utan deras slit hade drömmen om att se ut och leva som en tjugoåring kvävts i sin linda. Tyvärr, kanske man inte ska säga egentligen, men faktiskt, det är synd och skam att den svenska skolan inte fungerar, för det behövs inget geni för att räkna ut vad som saknas och vad som behövs. Det krävs inte några egentliga resurser, inget material eller dyrbar utrustning. Det enda som krävs för att den svenska skolans rykte ska kunna återupprättas är att vi slutar tänka och uppföra oss som bortskämda barn. Eftersom problemet i grund och botten är enklare än vad man kan ana om man reagerar känslomässigt, kortsiktigt och oreflexivt (vilket man lätt gör när man är tjugo), så är även lösningen enkel. Lösningen är dock inte enkel på det sätt som en omogen människa menar. Det går inte att kalla in expert som löser problemen, eller köpa fler datorer eller andra verktyg. Den vägen har prövats ända sedan 1970-talet, men stadigt sämre resultat i takt med att den idealiserade åldern i samhället sjunkit. Den vägen är stängd. Några sådana enkla lösningar finns inte, ändå är det på inget sätt svårt. Att lösa problemen i skolan är hur enkelt som helst, vilket följande citat visar (hämtat från en äldre krönika i SvD, av Anders Q Björkman).
I Daniel Kehlmanns kritikerhyllade roman ”Världens mått” (som filmatiserades i Tyskland 2012 – varför fick svensk biopublik aldrig se den?) möter vi matematikern Carl Friedrich Gauss och vetenskapsmannen Alexander von Humboldt. Den sistnämnde reste jorden runt för att med liv och lust bokstavligen talat mäta världen. Han kände glädje i att få fram ny empirisk kunskap, helt enkelt. Därför upplevde han ett lyckorus vid en ceremoni i Paris 1792, då man mätte det sista avsnittet av den longitud som löpte genom den franska huvudstaden. En tiomiljondel av sträckan mellan ekvatorn och Nordpolen skulle i form av en metallstav bli likare för alla framtida längdmätningar – en meter. ”Humboldt uppfylldes alltid av hänförelse när något mättes upp; denna gång var han berusad av entusiasm. Sinnesrörelsen gjorde att han inte kunde sova på flera nätter”, skriver Kehlmann, som alltså tänker sig att von Humboldt inte alls upplevde kunskapssökandet som betungande – för honom var det snarare frågan om hänryckning.

Hur kan vi få skolelever att känna sådan lust? För vi vet ju alla att det kan vara en ren njutning att ta in kunskap, att lära sig något nytt – att inse matematikens skönhet, förstå historiska sammanhang eller kunna rabbla de tyska prepositioner som styr dativ och ackusativ. Inget av detta lär nämnvärt öka vår anställningsbarhet – något skolpolitiker annars gärna fokuserar på – men det kan faktiskt vara förenat med lustkänslor att veta. Kunskap för kunskapens egen skull.

Om vi kan förmedla sådan kunskapstörst, till våra barn – och här måste naturligtvis också föräldrar bidra – så kommer nog det hårda arbetet, disciplinen och anställningsbarheten av sig själv. Fägringen må vara slut vid höstens skolstart, men om vi kan få lusten att hänga kvar så finns möjligheten att vi med tiden skapar en riktigt bra skola. Som en sidoeffekt höjer vi kanske resultaten i Pisa-mätningarna.
I ett samhälle där kunskap och lärande inte är berusande kan en väl fungerande skola aldrig växa och utvecklas. Det är som att odla blommor i öknen utan tillgång till vatten. Och när vuxenvärlden bara vill veta hur det är, eller egentligen bara vill få stöd för det men redan vet, reduceras kunskap till googlingsbara fakta. Vetenskap blir till korta, enkla svar och lärande handlar om betyg, poäng och examen, eller pengar. Utbildning blir en transportsträcka på vägen till drömjobbet, i bästa fall. För en omogen människa kan skolan också upplevas som ett hinder för drömmen att bli som Zlatan. I ett sådant samhälle berusas ingen av kunskap och där blir lärande något jobbigt, något man helst vill slippa. Utbildning ersätts med datorer, böcker ersätts med datafiler som man kan scrolla sig genom på läsplattan som främst är ett underhållningsverktyg som ger förströelse. Och i ett samhälle där graden av omogenhet är stor lever drömmen om att bli fotbollsproffs fortfarande, och jakten på enkla, naiva lösningar och förströelse betraktas inte som ett problem. För det krävs perspektiv på tillvaron för att inse vad som är fåfängt och omöjligt. När jag betraktar den svenska skolan är det precis detta jag ser, en fåfäng jakt på enkla lösningar. Kunskap är ett hinder som står i vägen för drömmen om evig tillväxt. Klart att resultaten i skolan uteblir då. Allt annat än sjuknade kunskaper vore ett mirakel. Anders Q Björkman skriver klokt om liknande saker, igen, i dagens krönika. Han skriver.
Svenska skolelever använder datorer långt över OECD-ländernas genomsnitt. Dessutom har vi den högsta andelen extrema internetanvändare bland våra unga – drygt 30 procent av svenska elever anger att de är minst fyra timmar på internet en vanlig veckodag utanför skoltid. Motsvarande andel i OECD är omkring 18 procent.

Sedan tidigare vet vi också att svenska elever har rasat i Pisa-mätningar. Nu visar en ny studie från Skolverket att det finns ett tydligt samband mellan den höga datoranvändningen och de låga resultaten: elever med den högsta internet- och datoranvändningen i och utanför skolan är de som presterar sämst i Pisa-proven.

Skolverkets fördjupade analys av Pisa-resultaten visar att det är dags att omvärdera betoningen på att lära unga att själva söka kunskap. Kanske behöver vi flytta fokus till att i större utsträckning låta lärare förmedla kunskap – kalla det katederundervisning om du vill – men också att hjälpa elever att hitta glädjen i att ta till sig den nya kunskapen.

Kort sagt: det är lätt att googla, men det går inte att googla sig till en utbildning. Att ta till sig kunskap och förvärva sig bildning innebär hårt arbete – men är också i högsta grad något lustfyllt. Det är denna insikt – att det finns en lust i att lära, men att det också krävs en viss strävsamhet – som vi behöver förmedla till våra barn och unga.

Kunskap är heller aldrig någon börda, den väger ingenting och är inte tung. Definitivt mycket lättare att bära än den lättaste laptop.
När unga och omogna människor själva får söka kunskap så kommer de att söka den kunskap de själva intresserar sig för, och det handlar sällan om sådant som människan av erfarenhet, reflexivitet och verklig insikt förstår är viktigt. Och det är bara om sådan kunskap och sådana, mogna värderingar och insikter, utgör grunden för skolan som kunskapen och lärandet kommer att blomstra. Att leva är inte enkelt, och att skaffa sig erfarenhet kostar på, men det finns ingen annan möjlighet. Hur mycket man än vill att det skulle vara annorlunda så fungerar inte livet så. Vi kan drömma om ungdom, evig tillväxt och en skola som enkelt, billigt och utan ansträngning effektivt leder till ökade kunskaper, men det är och förblir en omogen dröm som det inte går att bygga något varaktigt på. Vi får helt enkelt den skola vi förtjänar. Vi får inte det vi drömmer om, men våra drömmar påverkar utfallet.

Detta har sagts av många, och upprepats av fler. Alla vet att det är så, att både problemet och lösningen på skolkrisen är enkel men att det tar tid och kräver hårt arbete. Därför skräms jag av bristen på insikt. För varje ny analys av den senaste Pisaundersökningen har man fortsatt hålla fast vid synen på att det inte finns några problem, eller hävdat att det är fel på mätningarna, att Sverige är unikt och att det är resten av världen som har fel. Naivt och omoget har man därför prioriterat drömmarna och agerat som en förnekande rättshaverist. Det är tragiskt. Och när jag läser artikelserien i SvD (här finns länk), om föräldrar som ångrar att det skaffat barn växer rädslan. För om det är okej att tänka så om barn, finns det ingen gräns för vad man kan tänka och drömma om. Ett citat från en mamma får illustrera vad jag menar.
... jag ångrar att jag skaffade barn. Priset fysiskt och psykiskt har varit alldeles för stort. Livet ger smällar för alla men den anspänning och det ansvar det innebär att ha barn varje dag i 25 år är för stort att och för krävande. Det finns inte att chans att mina barn någon gång kommer att kunna ge tillbaka till mig vad jag har gett dem. Ska jag vara lycklig och tacksam för att mina barn älskar mig? Sorry, men det räcker inte.
För mig rymmer dessa ord svaret på gåtan om vad som är fel med och i dagens samhälle. Om det är så man ser på sina barn, eller på utbildning, politik, skatter och annat som krävs för att att bygga ett hållbart samhälle för en befolkning, blir det omöjligt. Visst är det både vacker och viktigt att drömma, men om man gör drömmen till norm och förvandlar verkligheten till ett problem, ja då får inte bara enskilda, omogna och naiva människor problem. Då raseras grunden för hela samhället.

Sorry, men livet (och kunskap) fungerar inte så!

Inga kommentarer: