En ny humanism, innan det är för sent!

Vad innebär det att vara människa? Det är en fråga som under senare tid blivit allt viktigare. Innebörder i vardagliga begrepp förändras hela tiden och ibland, särskilt om uppmärksamheten riktas åt annat håll, kan olyckliga betydelseglidningar göra att ordet visserligen är det samma, men att betydelsen är en annan. Så är det inte med ordet eller begreppet humanism, men det är en viktig påminnelse. Kultur är inte statisk, kultur är förändring kanske mer än någonting annat. Det är en av anledningarna till att jag följer arbetet med artikelserien om humanism i DN med stort intresse. Vad är det för humanism som lanseras, eller som undersöks? I den första artikeln handlar det om migration, och författarna är: Marco Armiero, Andrew Baldwin och Ethemcan Turhan. Utgångspunkten är att migration är en universell mänsklig egenskap, inte att problem. Det är särskilt viktigt att påminna sig om eftersom de oundvikliga klimatförändringarna kommer att skapa fler och större migrationsvågor framöver.

Medan de flesta människor tror att klimatförändringarna kommer att leda till massmigration och, i sin tur, krig, våld och humanitära katastrofer, betraktar ett ökande antal experter migration som ett legitimt sätt för människor att anpassa sig till klimatförändringarna. Detta är ett mycket sakligare sätt att tänka kring migration och klimatförändringar. Människor är trots allt både rörliga och mycket anpassningsbara. Följaktligen förväntar vi oss att åtminstone en del av diskussionen i Paris ägnas åt hur riktlinjerna för migrationen kan utvecklas eller reformeras för att garantera att migrationen bidrar till anpassningen till klimatförändringarna.

Hållbarhet handlar inte bara om klimatet, utan om ekonomiska och sociala aspekter också. Därför uppskattar jag väldigt mycket att DN samarbetar med humanioraforskare, för det ger perspektiv och nya ingångar till frågan. Klimatet är passivt och det förändras oavsett och enligt sin egen inneboende logik. Människan är dock anpassningsbar och kulturen är som sagt förändring mer än något annat. Om det bara är ekonomer och ingenjörer som anses äga frågan får dessa forskare tolkningsföreträde och risken är att det mänskliga perspektivet underkommuniceras. Människan är inte bara en följare, människan är en förändrare också och ytterst är det ju mänskliga handlingar som tvingat världens ledare att mötas för att försöka komma överens. Och det är dessutom tekniska lösningar och ekonomiska modeller som bidragit till klimatförändringarna. Det behövs samverkan och tvärvetenskap för att lyckas, och politisk och mellanmänsklig kompromissvilja. 

För vår del betraktar vi inte migration i samband med klimatförändringar som ett fenomen som kräver expertstyrning, utan som en möjlighet till förändring som kan verka livgivande på den transnationella solidariteten för migranter och asylsökare över hela världen. Vi varnar också för att reducera migration till klimatförändring. Forskning visar tydligt hur krig, fattigdom, politisk instabilitet och våld går hand i hand med klimatförändringar, och vi vet att motsättningen mellan natur och samhälle är falsk. Att skilja mellan människor som flyr från krig, svält eller miljökatastrofer kan fungera på papperet, men aldrig fånga migrationens mångdimensionella natur, så som den framstår i migranternas berättelser av kött och blod.

Frågan är komplex, och det är den viktigaste insikten. Vad som behövs för att hantera utmaningen är kompetens att hantera komplexitet, inga tekniska, ekonomiska eller sociala universallösningar. Därför är det viktigt att humanioraforskare engagerar sig och bjuds in i samtalen, och det som behövs är verkligen SAMTAL, inte debatt. Kommer man inte överens finns inga vinnare, bara förlorare! Och det räcker inte att komma överens i Paris, överens är ett verb, en kontinuerlig handling som måste följa med i förändringen. Överens blir man inte en gång för alla och sedan är allt frid och fröjd. Överens är en process, ett kontinuerligt, kollektivt arbete.

Vi tror inte att migration är ett problem som väntar på en lösning. I stället tror vi att migration är något som definierar vad det innebär att vara människa. Allt startade när våra förfäder började gå på två ben och under åtskilliga årtusenden därefter då de började ströva runt planeten alltmedan politiska, sociala och miljömässiga omständig­heter förändrades.

Människan är en nomad och därför behövs även nomadologiska begrepp och analysverktyg. Deleuze och Guattari menar att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” Detta har jag tagit fasta på i min humanvetenskapliga forskning. För att förstå förändring och migration måste forskaren ständigt befinna sig i rörelse. Kulturforskaren får aldrig stå stilla, han eller hon måste följa sitt objekt. Och att kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med strömmen av händelser. Det är vad nomadologisk vetenskap handlar om. Tänkande enligt nomadologin är något som uppstår och förändras i ett slags oscillation mellan mänskliga hjärnor och kontexten där dessa finns och verkar, med andra ord i och genom självorganiserande system bestående av såväl mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Och alla delarna som bygger helheten måste undersökas förutsättningslöst och med samma utgångspunkt.

Arbetar med sådana utgångspunkter utgår man från att den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att resultatet är överordnat vägen dit. Budskapet är att vetenskapen i högre grad än idag måste inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet, kommunikation och kritiskt förhållningssätt. Vad det handlar om i grund och botten är att betona vikten av att göra sig uppmärksam på att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som bör undersökas och vad som kan lämnas obeaktat. Det handlar om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns.

Men i och med moderniseringen hände tre saker. För det första började europeiska institutioner definiera migration som undantaget snarare än normen. Hädanefter ansågs migranter vara annorlunda och därmed ett hot mot i övrigt bofasta populationer. För det andra började européerna själva migrera i stor omfattning till den så kallade ”Nya världen”. Detta skulle fortsätta en god bit in på 1900-talets andra hälft. Och för det tredje började européer köpa och sälja andra människor som en förutsättning för moderniteten själv.

Kulturen är inte ett öde som man bara kan förhålla sig passivt till eller måste följa. Kultur är resultatet av förhandlingar i vardagen, på olika ställen parallellt. Kultur är resultatet av det människor tar för givet, och därför både kan och bör just detta uppmärksammas. Och det är vad humanvetenskaplig forskning handlar om, att skapa förståelse för förändringsmöjligheter. Synen på migration som ett undantag eller som en regel är ett resultat av kultur, inte någon naturgiven evig sanning. Migrationspolitiken är kontingent, det vill säga möjlig men aldrig nödvändig. Det lär oss humaniora och det är detta som många humanioraforskare undersöker: tillvarons kontingenser.

I dag lever vi med arvet från dessa historiska skeenden. Från att ha varit en egenskap som definierade människan, uppfattas numera migrationen annorlunda beroende på om man är rik eller fattig, svart eller vit, man eller kvinna, gay eller straight, eller om man bor på norra eller södra halvklotet. Hur och vart vi flyttar är det omedelbara resultat­et av vår sociala ställning. Om man vill förstå hur makt och privilegier fungerar i världen i dag, behöver man bara betrakta migrationspolitiken för att få svar. Kolonialismen, makthierarkierna och de vitas privilegier är inskrivna i ditt pass. Rika och högutbildade migranter kan få tillgång till världens mest åtråvärda arbetsmarknader med en vanlig flygbiljett. Outbildad arbetskraft och asylsökande anländer med båt och bemöts vanligen som om de vore en invaderande armé.

Det är skillnad på människor och människor, men den skillnaden är skapad och den kan omskapas. Om tillräckligt många vill och inser vilka konsekvenser nuvarande syn på människan får. Genom historien har synen på vad en människa är förändrats många gånger. Slaveri och folkmord handlar om kultur och det är en påminnelse om hur viktigt det är att vårda kulturen och delta i arbetet med att förändra synen på människan. Idag håller 1930-talets människosyn på att vinna insteg och det påverkar politiken i en obehaglig riktning. Vi behöver insikt om detta och förståelse för vilka risker vi utsätter oss för när vi inte motar ÅSIKTERNA i grind. Samtalsklimatet och kulturen kan förändras, måste förändras. Mänsklighetens kognitiva kartor handlar det om, om vilka förgivettaganden som styr synen på vad som önskvärda och problematiska handlingar.

Ett förbluffande uttryck för av den moderna inställningen till migration har varit den sentida utbredningen av murar och stängsel längs nationsgränserna. Staketet på gränsen mellan USA och Mexiko är det mest slående exemplet. Men murar och stängsel hittar man över hela världen: skiljeväggarna som delar Palestina och de ockuperade territorierna, stängslet som rests av den indiska regeringen längs gränserna mot Bangladesh och Pakistan, muren som separerar Thailand och Malaysia, och flera andra murar. Deras syfte är att hindra gränsöverskridande migration, men murarna misslyckas med att göra det de är byggda för.

Kultur kan aldrig kontrolleras, den kan bara hanteras på marginalen. Det är detta som nomadologi handlar om, att lära sig följa med i rörelser och påverka riktningen. Mer än så kan ingen enskild göra. Det handlar om dig och mig och alla andra, i samverkan. 

Den tidigare chefen för USA:s Homeland security, Janet Napolitano, sade en gång: ”Visa mig ett 15 meter högt stängsel och jag skall visa dig en 16-meters stege vid gränsen”. Eller för att parafrasera den amerikanska samhällsforskaren Wendy Brown: murar symboliserar den moderna statens maktlöshet mot de oreglerbara rörelserna hos människor, idéer, kapital, varor, smuggelgods och religiös tillhörighet. Vi menar att murarnas uppgift bara är att försäkra ”hederliga medborgare” om deras privilegier och är lönlösa när det gäller att stoppa migranter vid gränsen. De utgör en xenofobisk arkitektur som ristats in i landskapet och alstrar rädsla samtidigt som den skapar illegala migranter för ekonomiska och politiska syften.

Exakt min syn på saken. Därför vill jag verka för att skolan ska vara en öppen mötesplats där kunskapen är i centrum. Skolan och hela utbildningssystemet borde vara allas angelägenhet. Idag är det inte så det ser ut eller fungerar, och därför börjar det höjas röster för att kontrollera tillträdet till skolan. Förståeligt med tanke på veckans händelser, men förödande på sikt. Trygghet är inget som kan tvingas fram, den växer ur djupet av mänskligheten och vi har alla ett ansvar för den. Otryggheten bottar i vår syn på varandra och andra och den får oss att glömma hur lika vi alla är, i grund och botten. Det är vår syn på människan, det vill säga vilken syn vi väljer, som skapar trygghet eller ger upphov till känslor av otrygghet. Tillit är inget någon ska behöva förtjäna, det borde vara utgångspunkten för alla mellanmänskliga möten. Bara så kan ett öppet och inbjudande samhälle skapas, och det är bara så som klimatfrågan kan hanteras. Demokratin är en komplex fråga och därför blir den bräcklig och behöver värnas. Och humaniora utvecklar kompetens att hantera just den typen av arrangemang.

De beslutsfattare som träffas i Paris senare i år har chansen att utforma nästa generations världsmigration på en allt varmare planet. Den bör emellertid inte handla om siffror, kvoter eller politiska ryggmärgsreaktioner. Den bör heller inte handla om att världens rika nationer delar upp världen i stående reserver av arbetskraft som kan användas vid behov, eller om att bygga upp exil-ekonomier (som Oxford-ekonomen Paul Collier har föreslagit) för att hålla migranter utom synhåll. Inte heller bör vi bara låta marknaden avgöra när och hur migration får förekomma. Varje försök att definiera migration för 2000-talet måste börja med en mycket mer grundläggande fråga: vad innebär det att vara människa i klimatförändringarnas tidevarv? Det finns starka skäl att bekymra sig för klimatförändring, men migration borde inte vara ett av dem.

Kulturalisering, det vill säga ett tydligare fokus på kultur, ser jag som en motkraft till samhällets allt mer utbredda ekonomisering som leder oss och kulturen i en oroande kall och instrumentell riktning. Det är som är ekonomiskt och tekniskt rationellt är sällan humanistiskt rationellt. Där finns en viktig del av förklaringen till problemen vi nu står inför och har att hantera. Mer av samma eller varianter på det som försatt oss i det prekära läge vi befinner oss i, alla vi som lever på jorden just nu, löser inte frågan, tvärtom.

I stället bör vi diskutera migration som en universell mänsklig egenskap. Hur vi definierar migration för det kommande århundradet och hur vi definierar vad det innebär att vara människa, måste utan tvekan vara en kollektiv uppgift som inte kan lämnas till experter och policyskapare i Paris. Om dessa vill försäkra sig om att migration bidrar till klimatanpassningen, kan de inte göra det genom att reducera migrationen till en fråga om vinst eller förlust. De bör erkänna att migrationen överskrider deras expertis och plocka bort migrationen ur ”klimatlådan”. De måste överge ”livbåtsetiken” för de förmögna och garantera en säker, beboelig planet för alla, oavsett nationalitet, pass och hudfärg. Visioner, öppenhet och mod kommer att hålla mänskligheten både flytande och vid liv. Rädsla, passivitet och murar kommer inte att göra det.

Om människor skall kunna leva väl under det kommande århundradet trots snabba klimatförändringar, måste vi bejaka migrationen som en grundläggande mänsklig egenskap. Kanske kan vi då börja inse de transformativa, rentav omvälvande möjligheter som migrationen innebär.

Ett annat kulturellt klimat, en annan grogrund för andra tankar och idéer är vad som behövs för att kunna hantera situationen. En annan syn på människan, på kunskap, teknik och ekonomi är vad världen behöver för att den enda plats i Universum där människor kan leva inte ska förödas. En ny humanism, en posthumanism som inte ser människan som en separat del av livet på jorden. En mer ödmjuk humaniora som inte strävar efter kontroll, makt och mänskligt herravälde. En humanism som bjuder in till samtal om livets verkligt viktiga frågor.