torsdag 22 oktober 2015

Hållbarhet och humaniora

Dagens Nyheter har startat en artikelserie som handlar om miljöproblem och humaniora, eller om hållbarhet och bildning som jag väljer att läsa det som. Det är nästan så jag inte tror det är sant, för just den kopplingen ser jag som en försummad men mycket viktig nyckel till långsiktig hållbarhet. För det handlar om en utmaning där det finns få givna svar. Vad som krävs mer än något annat är därför en väl utvecklad och även vida spridd, allmän förmåga i hela samhället, att hantera komplexitet. Vidare behövs det en hög nivå av bildning bland allmänheten för att experternas kunskaper ska bli begripliga och insikterna ska kunna användas konstruktivt. Jag kommer därför att följa arbetet med stort intresse!

En ny humanism för en ny värld

Klimatförändringarna är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas åt klimatexperter.
En ny värld ställer nya krav på nya kunskaper. Och dessa finns. Det är bakgrunden till det unika samarbete som i dag inleds mellan Dagens Nyheter och Avdelningen för historiska studier av ­teknik, vetenskap och miljö vid KTH och dess Environmental Humanities Laboratory. Samarbetet kommer att presenteras fram till det stora – och enligt många bedömare avgörande – klimattoppmötet i Paris som inleds den 30 november.
Jag tänker här på David Ehrenfeld, som redan på 1970-talet påpekade att problemet med ohållbarhet ligger djupt inbäddat i (den västerländska) kulturen och dess hybrisliknande tro på framsteget och på människans enorma möjligheter. Hans bok The Arrogance of Humanism är en viktig bok, för den visar att både problemen och lösningarna ytterst kommer från människan och sättet att tänka kring både utmaningar och hur de ska/kan hanteras. Teknologi och tron på tekniska lösningar är inte lösningen, för det sättet att tänka försvårar arbetet med den omställning som behövs för att mänskligheten och livet på jorden inte ska behöva förlita sig på ett relativt fåtal experter, vilka naturligtvis aldrig kan garantera att de kommer att finna lösningen, och som alla med bara basala kunskaper i historia dessutom vet har ett stort ansvar för att vi befinner oss i den situation vi gör. Vad vi behöver är en ny humaniora och nya sätt att tänka kring klimat, kunskap och den typen av problem som frågan om hållbarhet är. Därför är samarbetet mellan KTH och DN berömvärt och viktigt på så många olika sätt!
Det handlar alltså om ”Environmental Humanities”, som brukar översättas med ”miljöns humaniora”, ”grön humaniora” eller ”humanistisk miljöforskning” – forskningsfältet är så pass nytt att ingen svensk term ännu slagit rot.
Forskningsområdet är spännande på väldigt många olika sätt, just för att det handlar om ett nytt sätt att gripa sig an problemet eller hållbarhetsutmaningen. Humanistisk miljöforskning tycker jag låter mest tilltalande, fast egentligen föredrar jag humaniora kort och gott, för det ligger i sakens natur att en kultur eller mänsklighet som inte intresserar sig för sin egen långsiktiga överlevnad är inte mycket till vetenskap! På nätet, på Wikipedia, lyfts tre axiom fram som utgångspunkt för forskningen och des underliggande tankesätt.
There are three axioms of ecological humanities :  
1. The axiom of submission to ecosystem laws;
2. The axiom of ecological kinship, which situates humanity as participant in a larger living system; and
3. The axiom of the social construction of ecosystems and ecological unity, which states that ecosystems and nature may be merely convenient conceptual entities (Marshall, 2002).

Putting the first and second axioms another way, the connections between and among living things are the basis for how ecosystems are understood to work, and thus constitute laws of existence and guidelines for behaviour (Rose 2004)

The first of these axioms has a tradition in social sciences (see Marx, 1968: 3). From the second axiom the notions of “ecological embodiment/ embededness” and “habitat” have emerged from Political Theory with a fundamental connectivity to rights, democracy and ecologism (Eckersley 1996: 222, 225; Eckersley 1998).

The third axiom comes from the strong 'self-reflective' tradition of all 'humanities' scholarship and it encourages ecological humanities to investigate its own theoretical basis (and without which, ecological humanities is just 'ecology').
Konnektioner, relationer, flöden och en öppen och icke-linjär syn på förändring och framtid är just vad jag också ser som viktiga verktyg i arbetet med att främja både hållbarhet och bildning. Det är som sagt mellanrummen som räknas, det är där det händer. Väldigt många problem som vi brottas med idag hade vi inte behövt hantera om fler tänkte mer på det sättet. Jag ser här även tydliga kopplingar till skolan, som står inför liknande problem som resten av samhället. Fokus på bildning och hållbarhet är naturligtvis ingen lösning på problemen, men en skola som bygger på en sådan grund snarare än valfrihet och ekonomi, har i alla fall större chans att fostra ansvarsfulla, kritiskt skolade och kunniga medborgare.
Själva namnet är dock inte det mest väsentliga. Däremot innehållet. Världen är på väg in i något helt nytt och okänt – och den humanistiska forskningen måste följa med den. Ämnena inom humaniora har länge haft problem att hitta sin roll i samhället, men i Environmental Humanities söker forskare allianser med andra kunskapsfält för att hitta ny relevans: här samarbetar historiker, filosofer, geografer, konstnärer, arkeologer, antropologer och ekologer för att omförhandla gränserna mellan det som vi fram till nu har kallat ”natur” och ”kultur”.
Tvärvetenskap i ordets bästa mening, ser jag öppningar till här. Med fokus på omförhandling av gränser och med uppdraget att HANTERA utmaningar istället för att LÖSA problem. Mitt arbete med samtalets möjligheter som verktyg för tänkande mellan och tillsammans passar som hand i handske här och bidrar så klart till min entusiasm och nyfikenhet. Utmaningen är kulturell och den handlar om tänkande mer än om något annat. Problemen visar sig i naturen, ekonomin och samhället, men det uppstår i kulturen, vardagen och det vi tar för givet.
Utgångspunkten är att det pågår en total omvandling av vår värld och vår världsbild – och att denna kräver helt nya sätt att se på verkligheten. Det är inga små justeringar det handlar om. De utmaningar och risker som klimatförändringarna ställer mänskligheten ­inför kräver att människan lyckas skapa nya relationer mellan vetenskap, kultur, konst, politik, ekonomi och biologi. Världen är på väg i en riktning där disciplinära skillnader hindrar goda lösningar. Att upplösa dessa gränser blir en nödvändig förutsättning för att lösa ett problem vars komplexitet överstiger alla de tidigare som människorna på jorden ställts inför. Vi behöver nya samhällsinstitutioner; de gamla räcker inte längre. På samma sätt måste den humanistiska forskningen lämna sina begränsningar och engagera sig i de grundläggande omvälvningar som pågår, bokstavligen från cellen till atmosfären. Det är snarare motsatsen till reträtt: ett sätt att söka en ny betydelse.
Tänk om detta var regeringsförklaringen. Tänk om vi äntligen, tillsammans, kunde ta oss ur den låsning vi nu kollektivt försatt oss i. Helt nya former av samverkan och utveckling av ömsesidigt ansvar, snarare än individuellt, ser jag som lösningen och det är inget som kan uppstå hos en enskild. Vad vi behöver är SAMPRODUKTION av kunskap, inte genier som löser frågor åt oss. Därför är det inte i första hand kunskap som behövs, utan förmåga att samarbeta och göra rätt saker, på alla plan, överallt alltid. Och min poäng är att det är detta vi gör redan, fast vi ser det bara inte på det sättet. Här har humaniora massor att bidra med! 
Därför handlar ”miljöns humaniora” också om möjligheter. Tanken på ”människans tidsålder” bär ju inte bara på ett hot utan också på ett löfte – en inbjudan till ännu ett stort språng i mänsklighetens tankeutveckling och självförståelse.
Miljöfrågorna har alldeles för länge handlat om problemen, och arbetet har alldeles för mycket förknippats med uppoffringar. Genom att se det som ett bildningsprojekt blir det inte ett arbete mot ett avlägset mål, utan en lustfylld resa som kan påbörjas redan idag. Miljöns humaniora är en bra miljö för bildning och tänker man så blir hållbarheten en värdefull biprodukt istället för ett mål. Och just det är vad mänskligheten saknar: Fokus på rätt saker, på det som främjar långsiktig lycka och hållbarhet, inte bara för människan och vi som lever här och nu, utan för livet på planeten jorden som helhet, som människan är del av.
Med början i dag kommer en rad tongivande forskare att för DN:s läsare och svensk allmänhet introducera denna nya humanism för en ny värld – ett kunskapsområde som i dag utan överdrift kan kallas livsnödvändigt.
Detta kan bli början på något stort och viktigt! Återkommer inom kort.

Inga kommentarer: