lördag 24 oktober 2015

Hopplöshet och desperation är hatets grogrund

Väldigt många skriver väldigt kloka saker i kölvattnet av hatbrottet i Trollhättan. Tar en paus från tentarättande och läser, tänker och reflekterar över det som Ola Larsmo skriver i DN om känslan av hopplöshet som sprider sig i Sverige och som kan förklara en del av det vi ser hända. Och finner en strimma av hopp, för insikt om problemet är första steget till en lösning. Bara genom vidgad och fördjupad förståelse, hos breda lager av befolkningen kan ett nytt och bättre samhälle byggas, underifrån och med utgångspunkt i kunskap och kollektiv förmåga till analys och kritiskt tänkande. Larsmo skriver följande, om hur svårt det är att dra några slutsatser om orsaken till den som skett.
Men vare sig du själv trodde det ena eller det andra: våga dig för Guds skull dig inte på att andas ut i någon självgod vad var det jag sa-replik. I den utandningen ligger en uppgivenhet som stänger dörrarna mot det samhälle där de flesta av oss vill leva.
Det var väl det jag visste är en vanlig tanke, en utbredd reaktion på dådet, men faktum är att ingen visste något om detta innan det hände. Först o efterhand går det att säga att man visste, aldrig innan. Bara för att det man trodde hände betyder inte att man visste, bara att man gissade rätt. För man kan bara gissa, och jag menar att det knappast går att tala om kvalificerade gissningar, för framtiden finns först när den tiden kommer. Framtiden realiseras i ett ständigt pågående nu. Där fanns ingen som visste, varken det ena eller det andra. Det är en del av det kritiska tänkande att hålla fast vid den insikten, den sanningen. Det är när vi tror att vi vet vad som ska hända som vi är som mest sårbara!
Jag hör nu ofta hur många jämför läget med trettiotalet och nazismens segertåg i Tyskland. Men själv tänker jag inte först på trettiotalet utan på 1990-talet. Också då brann förläggningar. Och människor av fel hudfärg mördades. Också då framhöll man flyktingarnas närvaro som själva orsaken till att de utsattes för våld.

Ett mycket otäckt minne som stiger upp är det av Gerard Gbeyo, som höggs ihjäl av två högerextremister i Klippan 1995. Ett par dagar senare satte någon Klippanbo ut ett svart kålhuvud på platsen med texten ”en knarkhandlare mindre som vi slipper klä och föda”. En bild av Sverige för tjugo år sedan. Men i debatten var det då flyktingen som var problemet.
Det är inte länge sedan, ändå känns det avlägset. Jag mins det tydligt, hur hatet spred sig. Skillnaden mellan då och nu är att då fanns fortfarande en del av de trygghetssystem som byggdes upp under rekordåren kvar. Och Ny demokrati var inte hårdföra eller välorganiserat slipade som Sverigedemokraterna. Likheterna är många, men den skillnaden sticker ut. Tonen i både politiken och samhället har hårdnat betydligt sedan 1990-talet. Hopplösheten och desperationen är värre. Fler är mer otrygga, även om många fått mer pengar i plånboken. Läget är därför allvarligare, men nu som då kan det förändras. Ett nytt och annorlunda, mer öppet och förlåtande samhälle finns hela tiden som en möjlighet i det som görs här och nu. Allt handlar om vad vi vill, tror på och vad vi gör, enskilt och tillsammans. Det är tankarna, orden och handlandet som bygger samhället.
Den fråga så många ställer sig – jag med – handlar om hatkulturens grogrunder. Att vi har en pågående flyktingkris som skapar svåra påfrestningar på Sverige liksom på resten av världen förnekas av ingen. Men hur hänger egentligen enorma människoskaror på flykt ihop med rasistmord på offentlig plats?

Man ska inte sticka under stol med att hatkulturen dels föder sig själv. Det räcker med att besöka någon FB-sida där hat-onani i grupp pågår för att se mekanismen; någon slänger ur sig ett rasistiskt påstående eller ännu ett mordhot mot statsministern. Och genast ska någon överträffa och hata litet till, tills en tredje späder på. Hat som ovana eller last. Det är bara det att någon till sist gör allvar av orden. Så ser alla politiska ”vansinnesdåd” ut: någon vistas tillräckligt länge i sammanhang där våldet mot ”dom” utpekas som lösning, för att tro att man gör en samhällstjänst genom att utföra det. Det är hatpratets yttersta funktion: någon ska dö. Där är alla extremistmiljöer lika, vare sig vi talar vänster- höger- eller religiös extremism. Upp till vansinnesdådet går en ramp av ord, byggd av många tillsammans.
Internet har gjort det lättare att sprida budskap och bilda opinion, fast det är ju en dubbelriktad process för det är ju lättare att sprida kunskap och godhet via nätet, även om det verkar som hatet och rädslan, oresonligheten har lättare att nå spridning, tyvärr. Därför är grogrunden för dessa ord och tankar viktigt att reflektera över. Det är inte Internets fel att någon mördas. Kontroll av utbytet av tankar kan och får aldrig ifrågasättas, för öppenhet är en förutsättning för demokrat och för alla goda krafter att växa och motverka hatet och oresonligheten. Det är vid roten problemen måste angripas. Och vi kan lära oss mycket av historien, men det är viktigt att förstå att historien aldrig upprepar dig. Historien är det vi har bakom oss och framtiden skapas här och nu, som sagt.
Men när man vill jämföra med trettiotalet är det också andra förklaringsmodeller man griper efter. Nazismens genombrott i Tyskland brukar man förknippa med massarbetslöshet, krigsskadestånd, inflation, politiska gängstrider på gatan.

Här hackar det i jämförelsen. Men det jag sett ske sedan nittiotalet är hur allt färre i det svenska samhället tycker sig ha makt över sina egna liv; allt fler har slutat tro att framtiden rymmer nya möjligheter för dem och deras barn.

Här finns en parallell att dra till trettiotalet. För till de länder som då var immuna mot fascismens hatkultur hörde Skandinavien och USA; där pågick olika varianter av The New Deal, enorma satsningar som i demokratins namn byggde om samhället för fler och som fördelade resurserna bredare. Den sortens hopp, om ett samhälle som öppnar sig, är det enda kända motgiftet mot hatkulturen. I dag är det mycket stora grupper i Norden och Europa som inte längre känner denna modernitetens vind i ryggen. Och vips är någon där, påstår att detta beror på ”invandringen” och lockar med sin dockskåpsversion av ett inskränkt folkhem. Enfältsteorier har alltid en hypnotisk lockelse.
Viktiga och hoppfulla insikter som vi behöver nu mer än någonsin. Hatet är den räddes sätt att reagera på hopplösheten som hen känner. Och den måste vi ta på allvar. Rädslan och känslan av att framtiden inte kan bli bättre är grogrunden för hat och brott. Det är rädslan som ger luft och kraft åt rasismen och hoten. Rädda människor ser fiender där vi andra ser medmänniskor. Rädda människor vill bygga murar och skydda det som skyddas kan. Den som är trygg öppnar sina armar och förstår, möter världen med ett leende. Men det krävs trygghet för det, och om den inte finns är kunskapen och sanningen det första offret. Affektioner går för rationalitet, alla dagar i veckan. Därför är det inte information som behövs i första hand, det är trygghet, en allmän grundtrygghet. Saknas den ökar risken för att rädslan sprider sig och då blir alla förlorare.
De som känner fasa inför samhällsutvecklingen och inte bara nickar och mumlar sitt ”vad var det jag sa” har en uppgift. Och det är att tänka utanför sina egna kritcirklar. Vi talar om decemberöverenskommelser och blocköverskridande politik och räknar någonstans med att politikerna nu gör sitt demokratiska hantverk istället för att ägna sig åt partitaktiskt krypskytte. Det är idag nödvändigt med politiskt mod och en samling kring de principer alla bekänner sig till, men som alltför ofta slött tagits för givna i politik och samhällsdebatt – och högt säga vad vi menar att ”Sverige” ska vara.

Jag tror att vi i dag avgör vilka vi kommer att vara de närmaste decennierna. För mig är det inte ”svenskt” att sitta och applådera rasistmord vid ett tangentbord. Jag betraktar det som landsförräderi mot allt det vi från vänster till höger sagt oss stå för sedan trettiotalets katastrofer gått över i efterkrigstid.
Ytterst handlar det om vilket Sverige vi vill ha i framtiden. Vilket SVERGE vi vill ha, inte hur mycket pengar vi vill ha i vår egen plånbok. Sverige bygger vi alla tillsammans, och om de starka, trygga och välmående inte hjälper de svaga ökar rädslan som förr eller senare drabbar även den som har pengar. Därför är det irrationellt att se om sitt eget hus och rösta på den som ger mest klirr i den egna plånboken, för så byggs inte ett LAND. New deal och folkhemsbygget handlade om att SPRIDA välstånd och om att MINSKA klyftorna. Ytterst handlade det om att ge fler ynnesten att känna trygghet. Och det var ur den myllan som den svenska skolan firade sina triumfer och det var på den grunden Amerika byggde sitt välstånd. Idag har dessa tankar, insikten om vikten av solidaritet, övergivits och otryggheten har ökat. Och ur otryggheten och hopplösheten växer desperationen och det finns inte tid för annat än affektiva debatter som förenklar, polariserar och sliter isär samhället.

Det är trygghet vi behöver, en grundtrygghet för alla. Bara så kan hatet och oresonligheten motas i grund, bara så kan grunden för ett hållbart samhälle läggas. Och i ett hållbart samhälle behövs inga murar, där litar man på varandra och försvarar öppenheten och demokratin gemensamt. Den tanken, den drömmen, det sättet att agera är vad vi behöver nu mer än nånsin.

Inga kommentarer: