Lärare, demokrati och kunskap

Fick en länk av en vän, till en text publicerad på Göteborgs Universitet, skriven av satsvetaren Lennart Lundquist som gick ur tiden förra året. Texten handlar om lärarens roll och om problemen eller riskerna med New Public Management. Titeln är: "Läraren som demokratins väktare." En kort, klok och kärnfull text som får bilda underlag till flera bloggposter, för dess innehåll är oerhört viktigt. Texten bildar här utgångspunkt för mina tankar kring lärarrollen och skolans uppdrag, vilket efter förra veckans tragiska händelse idag framstår som viktigare än någonsin. I små steg och ofta med goda eller i alla fall förståeliga intentioner har läraryrket under en lång rad av år förändrats. Det är allvarligt och hotar idag själva det fundament som kunskapen och demokratin ytterst vilar på. Lundquist inleder med följande ord.

Skolans lärare är dels pedagoger med uppgifter att förmedla kunskaper och insikter till eleverna, dels offentliga ämbetsmän med speciella relationer till lagen, överordnade och medborgarna (inte minst brukarna: föräldrar och elever). I ämbetsmannarollen är lärarna demokratins tjänare, inte makthavarnas pigor eller drängar.

Att vara lärare är att inneha ett ämbete. Lärarens ansvar går långt utanför mötet med enskilda elever och studenter. Läraren tjänar demokratin! Den tanken har lite försvunnit i debatten som istället handlar om hur man ska kunna höja anseendet för yrket, med fokus på lönen och eventuellt lite mindre administration. Ser vi istället läraren som en ämbetsman med uppdrag att försvara kunskapen och demokratin blir utgångspunkten en annan. Ansvaret hamnar då på politikerna, som tvingas försvara lärarnas usla arbetsförhållanden och långa löner. Alternativet är att fortsätta på den inslagna vägen, med de enorma risker som det innebär i form av utarmad kunskap och försvagad demokrati. Eleverna och studenterna är de som ska ta över Sverige och förvalta kunskaperna från tidigare generationer, det är dagens unga som avgör demokratins framtid. Alla inser allvaret när saken presenteras på detta sätt.

Läroplanen räknar upp värden som skolan ska verka för. Åtskilliga av dessa värden refererar mer eller mindre tydligt till ämbetsmannarollen. Den demokratiska grunden betonas, rätten att säga ifrån tas upp särskilt, elevernas demokratiska position understryks, och föräldrars och elevers rätt till inflytande på skolans verksamhet framhålls. Skolans regler, liksom det mesta av svensk lagstiftning, är förträffliga i demokratihänseende. Men det är en sak vad som står i lagar och förordningar. Avgörande är ändå om den enskilde läraren kan, vill eller förstår att implementera styrningen på ett korrekt sätt. Det är nämligen vad den enskilde läraren (polisen, sjuksköterskan, socialassistenten osv.) konkret gör som är policyn. Inte det som beslutas av riksdag och regering. Det är i förvaltningen (t.ex. skolan) som merparten av politiken försiggår.

Om lärarna inte får möjlighet att i sin yrkesvardag efterfölja lagens bokstav spelar det ingen roll hur goda intentionerna som stadfästs än är. Det är inte i riksdagen Sveriges framtid avgörs, utan i landets klassrum och föreläsningssalar. Det när policyn omsätts i handling som framtiden skapas. Därför är skolan så viktig, och därför är det olyckligt att skolan betraktas som en transportsträcka som kan och bör kortas för att eleverna/studenterna så snabbt som möjligt ska få ett jobb. Problemet med skolan är inte dess intentioner eller styrdokument, utan hur dessa implementeras i praktiken ute på skolorna.

I ett samhälle finns olika styrsystem som det politiska, ekonomiska och sociala (civilsamhället). Styrsystemen bör styras av olika logiker. Figur 1 [som visade sig vara svår att överföra] exemplifierar hur de tre systemen har olika, icke förenliga logiker i en västdemokrati med en kapitalistisk marknadsekonomi och ett civilsamhälle med familjer, föreningar osv.

Modellen visar tre styrsystem som beskrivs med förklarande ord. POLITISKT SYSTEM: allmänintresse, samverkan, öppenhet, behov och medborgare. SOCIALT SYSTEM: gruppintresse, gemenskap, privatlivets helgd, behov och medlem. EKONOMISKT SYSTEM: egenintresse, konkurrens, sekretess, efterfrågan och kund. Allmänintresse är något annat än gruppintresse och egenintresse, och det är framförallt här som jag ser problem, för under åren som skolan utsatts för experiment och reformer har det samtidigt skett en uppluckring av gränserna mellan dessa olika intressen. Det håller på att växa fram en inställning om att demokrati inte längre handlar om tre olika samverkande system, utan om ett enda system, vilket drivs av en enda logik, längs den enda vägen. Idag ska allt drivas enligt principer hämtade från det ekonomiska systemet, utifrån egenintresse, konkurrens, sekretess, efterfrågan och kund. Den skola jag började i, under det tidiga 1970-talet, byggde på och främjade allmänintresset, samverkan och öppenhet, och den styrdes av behov och inriktades på medborgerlig fostran. Idag styrs skolan av egenintresse och kundtänk, och kvalitet har blivit liktydigt med konkurrens. Friskolornas sekretess talas det inte om, bara om (näringslivets) efterfrågan, som ska reglera utbudet. Betraktad med lite perspektiv blir skillnaden slående!

Ett problem är att styrsystemen lappar över och påverkar varandra i en ständigt pågående process. Det är därför inte självklart att normerna för styrningen få önskat genomslag i praktiken. I Sovjet tog det politiska systemet över det ekonomiska och sociala systemet. I många stater idag har det sociala systemet med religionen som instrument tagit över det politiska systemet. Hur ser det ut hos oss? Sedan decennier har ni haft en kraftig påverkan från ekonomin till övriga system. Den aktuella kraften kan kallas ekonomismen. Med tanken att allt ska värderas i pengar tränger den in i samhällets alla relationer. En effekt av detta är egoism och ojämlikhet som den kallar individualism. Bland dem som reagerar mot ekonomismens härjningar i västdemokratin finns också personer som knappast kan placeras till vänster på den politiska skalan. Högerideologen Hans L Zetterberg manar oss: ”För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet.” Storkapitalisten, och idag demokratiförkämpen, George Soros hävdar att ”marknadsfundamentalismen idag är ett större hot mot det öppna samhället än någon totalitär ideologi.” 

Det handlar inte om höger eller vänster, utan om kunskap och demokrati! Vad ska vi ha skolan till, ska den tillgodose människors önskan att välja och vraka, eller ska den utgöra den fundament som allt annat vilar på? Kan man ens välja, innan man har kunskap och förståelse för demokratins elementa? Jag menar att så inte är fallet och instämmer i Lundqvists kritik och oro, som delas av många framstående tänkare och som spänner över hela det politiska spektret. Ekonomismen fungerar utmärkt i det privata näringslivet, men för att samhället ska bli hållbart är det avgörande att de olika systemen balanseras mot varandra. Den enda vägen är vägen mot undergång, oavsett vilket av de tre systemen som överordnas! Balans mellan är vad som behövs för att samhället som helhet ska bli hållbart. Kunskap och demokrati är liksom livet inget något som går att värdera i pengar, det är allmänintressen som måste skyddas från individuella och gruppers intressen, annars har vi snart ingen skola värd namnet.

Värdegrund talas det om ibland i skolan, men det mynnar ofta ut i en tunn soppa av plattityder och självklarheter. Vi ska vara snälla mot varandra, vad betyder det egentligen, och behöver det verkligen stadfästas? En individs eller ett samhälles GRUNDåskådningar går inte att påverka med dokument, det handlar om och växer fram ur praktiken. Det är på allvar. Och skolan är grunden för allt, därför är frågan om vilka värden som styr verksamheten i PRAKTIKEN viktig.

Normerna för det politiska systemet kan utvecklas till vårt offentliga etos. Detta utgörs av de värden som bör styra all offentlig verksamhet. Utifrån källor som förarbeten till lagstiftningen, lagstiftningen, tillämpningspraxis och beslut av kontrollinstanser kan vårt etos rekonstrueras enligt figur 2 [som också var svår att överföra, men som går ut på följande]

Modellen är en uppställning i två kolumner där den ena har rubriken DEMOKRATIVÄRDEN (vilka illustreras med följande ord: folkmakt, konstitutionalism och offentlig etik) och den andra EKONOMIVÄRDEN (som illustreras med orden: rationalitet, kostnadseffektivitet och produktivitet). Även här krävs balans. Det handlar inte om för eller mot, svart eller vitt, utan om just balans mellan. Samhället behöver båda uppsättningarna värden för att bli hållbart, inte det ena eller det andra: BÅDA!

Värdeuppsättningen är likadan i alla västdemokratier. Det finns två huvudtyper av värden: demokrativärden (som bara finns i den offentliga sektorn) och ekonomivärden som finns i både offentlig och privat sektor). Av demokrativärdena bildar folkmakt och konstitutionalism (rättigheter, maktdelning och rättsäkerhet) den politiska demokratin. Den offentliga etiken är speciellt utformad för offentlig verksamhet. Av ekonomivärdena är funktionell rationalitet ungefär detsamma som yrkesskicklighet.

Balans är svårt, för det krävs kompetens att hantera komplexiteten som uppstår i alla typer av samverkan mellan olika vården och logiker. Drömmen om att slippa problemen är lätt att sympatisera med, men vad vi har att göra med här är förutsättningar för ett långsiktigt hållbart samhälle och om det byggs på önsketänkande är vi alla illa ute. Det är en annan av skolans uppgifter, att förmedla insikter och främja kompetens att hantera komplexitet, och det behövs för att kunna stå emot lockelsen som enkla lösningar innebär.

Kostnadseffektiviteten är det centrala värdet i ekonomismen. Produktiviteten uttrycket att man också vill ha något för pengarna. I den offentliga verksamheten ska samtliga värden i vårt offentliga etos tillgodoses. Aktörerna måste alltså finna en farbar väg genom kraven från olika värden. Risken är då att demokrativärdena (de mjuka) får stå efter ekonomivärdena (de hårda) vilket är helt oacceptabelt.

Presenterat på detta sätt är det enkelt att förstå hur det blivit som det blivit, men det är också förfärande för det visar vilka krafter vi har att kämpa mot i kampen för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Utlämnade till varandra kommer de hårda värdena att vinna, utan tvekan. Men de hårda värdena leder till ett hårdare samhälle där våld framstår som en framkomlig väg och där hot går hem och känslan av otrygghet sprider sig. Ett hårt samhälle är ett samhälle där klyftorna ökar, där det byggs murar och där djungelns lag råder. Därför behövs balans och balans kan bara uppnås genom kunskap och aktivt värnande av de så kallade mjuka värdena, som Lundqvist förklarar närmare på följande sätt.

Man kan gå vidare och specificera värdena inom huvuduppsättningen. Demokrativärdena omfattar t.ex. dels substansvärden (jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet), dels processvärden (öppenhet, ömsesidighet, diskussion och ansvar). Ekonomismen attackerar den politiska demokratin i ryggen.

Presenterat på detta sätt är det enkelt att förstå varför det blir så, och hur allvarligt hoten från New Public Management egentligen är, för demokratin och kunskapen. Det går inte att tala med en knytnäve och mot girighet står sig kraven på ökade kostnader för det som är skadligt slätt. Därför ska kunskapen stå i centrum, inget annat. Bara så kan en skola värd namnet byggas och den är en förutsättning för demokratins långsiktiga överlevnad.

En särskild kategori av ämbetsmän är de professionella. Medlemmarna av professioner har en lång, avancerad utbildning inom ett speciellt område (läkare, lärare, ingenjörer, jurister osv.). Det finns alltid en risk för att de professionella prioriterar rationalitetsvärdet. Då kan ämbetsmannauppgiften bli perifer.

På vems uppdrag arbetar läraren i en friskola ägd av en multinationell koncern, är det den svenska demokratin och landets medborgare, eller är det företaget? Och hur gör den enskilde läraren när försvaret för kunskap och demokratiska värden och insikter ställs mot företagets krav på (ökande) vinst? Hela upplägget är som gjort för att försvaga just de värden som vi säger att skolan ska värna. Med berott mod och med öppna ögon har vi riggat en match som är avgjord på förhand, för kunskapen och demokratin har ingenting att sätta emot den järnhårda ekonomins iskalla rationalitet. När alla lärare var anställda av staten, när läraryrket var ett ämbete fanns ett inbyggt skydd för kunskapen och demokratin. Skolans uppdrag och fokus låg då TYDLIGT i linje med: allmänintresse, samverkan, öppenhet, behov och medborgare. Idag ska verksamheten vara kostnadseffektiv och allt fokus riktas mot betyg och granskning, vilket gör att det finns allt mindre tid för tänkande, reflektion och kritisk analys, utan vilket kunskapen blir värdelös och reduceras till information (som man snabbare och enklare kan googla fram). New Public Management angriper verkligen skolan där den är som mest sårbar.

Detta blir särskilt allvarligt i en tid då ekonomismen koncentrerar sina attacker på demokratin från dess ryggsida, dvs. genom den offentliga förvaltningen. Detta är speciellt uttalat i kommunerna som fungerar som trojanska hästar åt ekonomismen genom att introducera olika demokratireducerande praktiker. Det är inte lätt att omedelbart se hoten mot demokratin. 

Lundqvist förklarar också hur det kommit sig att lärarna utsetts till syndabockar, vilket är Jan Björklunds paradgren. För på beslutsnivå är det mesta sig likt, vilket gör att politikerna kan friskriva sig själva från ansvar. 

Den politiska processens inputsida (fram till de stora politiska besluten) ser ut som den brukar göra. Det kan vara lite problem med färre partimedlemmar, minskande valdeltagande osv. men vi känner utmärkt väl igen oss. Vänder vi oss till den politiska processens outputsida med implementeringen är situationen en helt annan. Centrala demokrativärden är hotade i en förvaltning som gör allt för att likna privatföretagen, när den inte helt enkelt lämnar över förvaltningsuppgifterna till privatföretag. Bl.a. försvinner öppenheten som är en grundbult i demokratin. Utan öppenhet får vi inte ömsesidighet, diskussion eller ansvarsutkrävande. När demokratins processvärden inte tillgodoses är substansvärdena, jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet illa ute. Självklart spelar friskolorna en roll i denna utveckling. Lärarna i dessa har inte ens formellt någon yttrandefrihet. Lojalitet gentemot chefen tenderar att bli det enda alternativet för den som vill behålla jobbet. Finns det för övrigt anledning att tro att ledningen i en fundamentalistisk, religiös friskola har några som helst förutsättningar att verkställa läroplanens mycket ambitiösa demokratiprojekt? Uppmuntrad av framgångarna i förvaltningen vände sig nu ekonomismen mot den politiska processens inputsida. Den representativa demokratin döms ut och föreslås ersatt med allehanda konstigheter. Det finns goda skäl för demokraten att känna oro. Även stabila demokratier kan rasa samman snabbt.

Sista meningen är tänkvärd och viktig! Förfallet kan gå snabbt när fundamentet för allt annat vittrar sönder. Frågan vi måste ställa oss är: Vad vill vi ha? Mer pengar här och nu, eller långsiktig hållbarhet, kunskap, demokrati och möjligheter att förverkliga oss själva i framtiden. Det är nu det avgörs, i vardagen, av dig och mig, tillsammans. Vi har all kunskap och information vi behöver för att ta besluten som krävs. Frågan det handlar om är vad är skolans huvudansvar? Vad är lärarens uppgift?

Återkommer med fler tankar inom kort.