måndag 26 oktober 2015

Läraren som ämbetsman och myndighetsutövare

Fortsätter tänka kring lärarrollen med utgångspunkt i Lennart Lundqvists text, "Läraren som demokratins väktare". Det blir en bloggpost till, om problemen med olika typer av lönesättning av lärares insatser, men här handlar det om ämbetsmannarollen, närmare bestämt om ämbetsmannens etiska position.
Vilken är ämbetsmannens etiska position i den politiska demokratin? Sammanfattningsvis ska ämbetsmannen samtidigt lyda lagen, vara lojal mot överordnade och visa samhällsmedlemmarna hänsyn.
Det är som synes ett komplext uppdrag med många olika typer av hänsyn som måste balanseras mot varandra för att skolan ska fungera som det är tänkt och för att garantera att utbildningen verkligen leder till långsiktigt hållbara resultat, för samhället och demokratin. Lundqvist illustrerar även detta med en modell. Överst i den pyramid som presenteras står LAGEN, och under denna finns tre ringar där följande ord står: Överordnade, Samhällsmedlemmar och Ämbetsmannen. Modellen illustrerar ämbetsmannens etiska position i den politiska demokratin (och komplexiteten i upplägget) genom att förbinda ringarna med orden Lojalitet (som beskriver relationen mellan överordnade och ämbetsmannen) och Hänsyn (som beskriver relationen mellan ämbetsmannen och samhällsmedlemmarna). Lydnad finns också med i modellen. Både ämbetsmannen och samhällsmedlemmarna lyder ensidigt under lagen, medan överordnade (riksdagen) både lyder lagen och stiftar nya lagar.
Dessa tre krav [Lydnad, Lojalitet och Hänsyn] är oproblematiska så länge de stämmer överens. Men vad gör ämbetsmannen om så inte är fallet? Den värdegrund han har att falla tillbaka på är vårt offentliga etos [se förra bloggposten]. Om han ställs inför en styrning som är olaglig, oetisk och olämplig måste han säga ifrån som är ett specifikt instrument för den politiska demokratin.
Demokratin är allas angelägenhet och därför är makten i samhället delad, mellan den lagstiftande, den upprätthållande och den granskande makten. Och för att allt ska fungera måste det råda balans mellan delarna som bygger helheten. Balans är enkelt att säga men svårare att upprätthålla, och det är här som lärarens betydelse framstår så klart och tydligt. För om lärarna inte kan eller får, vill eller kanske till och med hindras från att undervisa om demokratins elementa och förutsättningar kommer den uppväxande generationen att få svårt att göra informerade val när den dagen kommer. Balansen som läraren har i sin unika position, mellan lojalitet med överordnade och hänsyn till samhällsmedlemmarna är delikat. Det är en skör relation som måste försvaras mot maktens nakna och hänsynslösa krafter. Det är svårt som det är, även för en välutbildad och kompetent lärare att balansera yrkets och kunskapens olika krav samtidigt som lojaliteten och lydnaden inte slår över i än det ena än det andra. En av demokratins hörnstenar är öppenhet och transparens, och därför regleras anställdas möjligheter att säga ifrån om något är fel i grundlagen.  
Det föreligger en hel repertoar av möjligheter att säga ifrån. Av dessa är väcka, vissla och viska särskilt viktiga, bl.a. för att de två senare särskilt framhålls av lagstiftaren (t.ex. i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen). Väcka betyder att ämbetsmannen meddelar sin chef om något är på tok. Att lyssna på underordnade är ledarskapets grundbult – den som inte gör det ska inte vara chef för människor utan möjligen för datorer. Vissla betyder att ämbetsmannen går utanför sin organisation, till massmedier eller överordnade organ. Viska betyder att ämbetsmannen lämnar uppgifter för publicering och räknar med att vara anonym – ett speciellt meddelarskydd ska garantera detta.
Hur ser det ut på skolorna och på landets högskolor idag? Enligt en rapport från Academic Rights Watch är det fler som bryter mot den grundlagsskyddade öppenheten och yttrandefriheten än som försvarar den. Det är allvarligt, för på högskolan är majoriteten av lärarna forskarutbildade och har många års erfarenhet, och om inte ens de kan stå emot ekonomismens krafter och linjeorganisationens krav kan man undra över hur det ser ut på grundskolorna i landet. Hittar ett nypublicerat uttalande från Lärarförbundet som visar att det långt ifrån är givet att lärare kan och får påtala brister och att insynen inte är självklar. Regeringen har lagt ett förslag om att lärarnas rätt ska stärkas, men sådant tar tid och inte ens efter att vi fått nya regler är rätten okränkbar och problemen undanröjda.
Förslaget innebär dock inte att lärare i friskolor får samma yttrandefrihet som lärare i offentliga skolor har.

- Därför kommer det även i fortsättningen vara svårare för en lärare i en friskola att påtala missförhållanden. Denna fråga får inte glömmas bort och Lärarförbundet kommer att fortsätta påtala detta, säger Kirsi Piispanen.
Ekonomismen är en kraft i samhället som inte har några som helt intressen av att värna något annat än den närmast heliga vinsten, vilket går stick i stäv med och strider mot demokratins grundvärden. Den enda garanten som samhället har för demokratins bevarande är läraren. Därför borde samma regler gälla för alla, därför borde lärare tydligare betraktas som ämbetsmän med ett tydligt reglerat ansvar och en lagstadgad anställningstrygghet. Så ser det inte ut idag, tvärtom. Den kommunala skolan dignar under effektiviseringskrav och har att balansera olika samhällsintressen mot varandra. Kunskap och demokrati är som sagt bräckliga värden som lätt kommer i kläm när ekonomins järnhårda lagar tillåts verka fritt. Ger vi inte demokratins väktare makt över sitt ämbete har vi snart varken en skola värd namnet eller en demokrati, för inget av detta är självklara saker som skyddar sig själva. Bara genom att sätta kunskapen i centrum kan demokratin värnas långsiktigt.
Det finns tre viktiga vägar för medborgaren att få information om en myndighet. Den första är att ta del av myndighetens information. Den andra är ta del av myndighetens handlingar enligt offentlighetsprincipen. Den tredje är att ämbetsmän informerar utåt om sin myndighet (viskar eller visslar). Den första är knappast verkningsfull i en myndighet med stora problem. Den andra kräver att man verkligen förstår hur myndigheten verkar och för det krävs den tredje vägen. Den demokratinödvändiga öppenheten förutsätter därmed viska och vissla.
Vad händer med en lärare på en friskola som ser problem i verksamheten som direkt går att koppla till skolans lönsamhet? Och vad händer vid nästa lönesättande samtal om läraren värnar kunskapskvaliteten framför betygen? Vilka regler och mekanismer i friskolesystemet värnar kunskapen och demokratin? Eftersom friskolorna drar till sig riskkapital, som bara agerar med vinst och avkastning som mål, måste det finnas något i upplägget som gör det möjligt att ta mer hänsyn till ekonomin än till kunskapen och skolans demokratiska uppdrag. Vad händer då med lärarnas möjlighet att visa hänsyn? Mycket talar för att lydnaden gentemot arbetsgivaren överordnas lojaliteten med lagstiftaren och hänsynen till samhällsmedborgarna. Hela upplägget, presenterat på detta sätt och analyserat med dessa verktyg, visar sig vara kontraproduktivt. Möjligen sparas en del pengar, men det är ett högt pris att betala för utarmade demokratiska värden och urvattnad kunskap. Och för varje år som går överförs resurser från det allmänna till det privata, vilket gör det dyrare och dyrare att rätta till problemen och tackla riskerna.

Skolor ska inte TJÄNA pengar, det ska företagen göra, med hjälp av kunskapen som är skolornas absolut viktigaste uppdrag. Därför behöver lärarna demokratin liks mycket som demokratin behöver lärarna och därför är New Public Management ett hån mot allt vad kritiskt, analytiskt tänkande, mänsklig mognad och hållbarhet står för. Skolan ska bygga på lärande relationer med kunskapen i centrum och det kan bara ske genom att läraren får möjlighet att balansera mellan lojalitet till demokratiskt tillsatta politiker och hänsyn till samhällsmedborgarnas behov av kunskap. Och det kan bara garanteras om alla lyder under lagen. Att det växer fram ett kundtänk i skolan är ett tecken på att något är fundamentalt fel, och det måste uppmärksammas och åtgärdas!

Inga kommentarer: