Orsaken till att jag är kritisk till tanken handlar inte om något annat än att jag inte kan se hur den främjar kunskapsutvecklingen i Sverige. Kundnöjdheten ökar nog, men av det följer inte självklart bättre kunskaper, ökad självständighet och mer bildning, vilket är vad ett samhälle behöver. Och även vad dess medborgare behöver, i alla fall på längre sikt. Nöjda studenter vill alla lärare ha, men det är stor skillnad mellan nöjdhet på kort och lång sikt. Att bli hyllad i utvärderingar som görs i nära anslutning till kursen, och att vara uppskattad fem år efter avslutad kurs, ute i arbetslivet, är två helt olika saker! Vad är viktigast om det är en kunskapsnation man vill bygga?
Det sveper en väg av individanpassning över Sverige. Vården är patientcentrerad, bilar produceras enligt specifika kundönskemål och valfrihet anses självklart vara av godo, i alla lägen, överallt. Jag ska kunna får det jag vill ha, när jag vill ha det och på mina villkor. Det gäller TV-utbud likväl som på restaurangen och i mataffärer och på gym som har öppet allt längre. Och när jag är i centrum och kan välja och vraka överallt annars är det så klart bara en tidsfråga innan det reses krav på skolan att anpassa sig efter mig. Absoluta betyg har vi haft länge, för att alla ska få chansen att få högsta betyg. Sport-och påsklov är idag allt mer flexibla. Och så vidare. Trenden är tydlig.
Vad händer med sådana egenskaper som solidaritet och kärlek till nästan om allt är individcentrerat? Om jag kräver att få vara i fokus jämt, men tar då hand om den som inte kan hävda sin rätt? Eller är det detta som individcentreringen handlar om, att se och hjälpa den svage, tyste och den med dåligt självförtroende. Det är inte så det säljs in. För i reklamen handlar det om att DU är värd det, att DU har till uppmärksamheten. Och när allt fler tar detta för givet lämnas alla dem som inte kan, orkar eller förstår varför det skulle vara det högsta goda att vara i centrum för egen del. Vad händer med glädjen för någon annans skull, med den delade glädjen? Vad händer med ömsesidigheten i ett individcentrerat samhälle? Glädjen i att samarbete och göra saker tillsammans?
Varför ska studenten stå i centrum, varför inte kunskapen eller lärandet? Varför inte det framtida yrkeslivet, eller samhället? Solidariteten, gemenskapen? Läraren ska så klart inte stå i centrum, men lärandet bör göra det. En kunskapsorienterad skola är en skola för alla, så ingen hamnar utanför. Om kunskapen är i centrum tvingas man samarbeta för att uppnå kunskap. Då krävs det gemensamma ansträngningar, från både lärare och student och kurskamraterna. Fler når alltid länge än en enskild gör, särskilt om det handlar om tänkande. Sådana egenskaper skulle gynnas och beredas plats och bli viktiga om kunskapen stod i centrum istället för studenten. Vetande är alltid ett relationellt projekt, aldrig ett enskilt.
Delad glädje är dubbel glädje och det gäller kunskapen också. När jag lär dig lär jag samtidigt mig själv. Och om alla agerar så växer inte bara kunskapen utan även lusten att lära och motivationen att anstränga sig. Allt är inte roligt och hur mycket hjälp och anpassning man än får så kommer man inte undan att kunskapsutveckling är lika mödosamt och obekvämt som det är lustfyllt. Och utan individens eget ansvar kan ingen kunskap skapas. Den rika kunskap som ryms i böckerna som omger mig är uteslutande resultatet av enskilda, dedikerade individers ansträngningar att nå utöver rådande begränsningar. En sådan som Heidegger klättrade först upp på axlarna av jättarna som föregick honom och lyfte sig sedan i håret. Och det är vad alla som vill lära för livet och som vill ta sig bortom sina föräldrars och lärarens kunskaper och utveckla ny kunskap. Vem har störst chans att uppnå det, den som stått i centrum hela sitt liv och sin skolgång och som lever i ett individanpassat samhälle? Eller den som utvecklat ett eget driv, en egen vilja att lära sig för sin egen skull och som lärt sig övervinna både yttre och inre hinder? Den som satsar på sig själv, eller den som är solidarisk och tycker om att hjälpa andra och som är ödmjuk och inser att världen inte cirkulerar kring mig?
Av dessa skäl är jag kritisk till alla tankar på individcentrerat lärande, men jag är öppen för kritik och är villig att lyssna om någon vill övertyga mig om att jag har fel. Jag värnar kunskapen och lärandet, inte mig själv!
Vad händer med sådana egenskaper som solidaritet och kärlek till nästan om allt är individcentrerat? Om jag kräver att få vara i fokus jämt, men tar då hand om den som inte kan hävda sin rätt? Eller är det detta som individcentreringen handlar om, att se och hjälpa den svage, tyste och den med dåligt självförtroende. Det är inte så det säljs in. För i reklamen handlar det om att DU är värd det, att DU har till uppmärksamheten. Och när allt fler tar detta för givet lämnas alla dem som inte kan, orkar eller förstår varför det skulle vara det högsta goda att vara i centrum för egen del. Vad händer med glädjen för någon annans skull, med den delade glädjen? Vad händer med ömsesidigheten i ett individcentrerat samhälle? Glädjen i att samarbete och göra saker tillsammans?
Varför ska studenten stå i centrum, varför inte kunskapen eller lärandet? Varför inte det framtida yrkeslivet, eller samhället? Solidariteten, gemenskapen? Läraren ska så klart inte stå i centrum, men lärandet bör göra det. En kunskapsorienterad skola är en skola för alla, så ingen hamnar utanför. Om kunskapen är i centrum tvingas man samarbeta för att uppnå kunskap. Då krävs det gemensamma ansträngningar, från både lärare och student och kurskamraterna. Fler når alltid länge än en enskild gör, särskilt om det handlar om tänkande. Sådana egenskaper skulle gynnas och beredas plats och bli viktiga om kunskapen stod i centrum istället för studenten. Vetande är alltid ett relationellt projekt, aldrig ett enskilt.
Delad glädje är dubbel glädje och det gäller kunskapen också. När jag lär dig lär jag samtidigt mig själv. Och om alla agerar så växer inte bara kunskapen utan även lusten att lära och motivationen att anstränga sig. Allt är inte roligt och hur mycket hjälp och anpassning man än får så kommer man inte undan att kunskapsutveckling är lika mödosamt och obekvämt som det är lustfyllt. Och utan individens eget ansvar kan ingen kunskap skapas. Den rika kunskap som ryms i böckerna som omger mig är uteslutande resultatet av enskilda, dedikerade individers ansträngningar att nå utöver rådande begränsningar. En sådan som Heidegger klättrade först upp på axlarna av jättarna som föregick honom och lyfte sig sedan i håret. Och det är vad alla som vill lära för livet och som vill ta sig bortom sina föräldrars och lärarens kunskaper och utveckla ny kunskap. Vem har störst chans att uppnå det, den som stått i centrum hela sitt liv och sin skolgång och som lever i ett individanpassat samhälle? Eller den som utvecklat ett eget driv, en egen vilja att lära sig för sin egen skull och som lärt sig övervinna både yttre och inre hinder? Den som satsar på sig själv, eller den som är solidarisk och tycker om att hjälpa andra och som är ödmjuk och inser att världen inte cirkulerar kring mig?
Av dessa skäl är jag kritisk till alla tankar på individcentrerat lärande, men jag är öppen för kritik och är villig att lyssna om någon vill övertyga mig om att jag har fel. Jag värnar kunskapen och lärandet, inte mig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar