torsdag 19 november 2015

Även om alla tjänar mer blir vi fattigare

Alla har fått det bättre, sägs det ibland. Särskilt när senare års skattesänkningar ska motiveras (och när fler ska säljas in). Det stämmer. I absoluta tal har (i princip) alla fått det bättre, eller i alla fall mer pengar att röra sig med. Problemet är att begreppet fattigdom och alla problem som går att koppla till det, inte handlar om hur mycket pengar man har. Samhället är en helhet, en dynamisk helhet, och därför är det mer relevant att mäta den relativa fattigdomen. Det är skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst, inom respektive samhälle, som betyder något, för hälsa, känslan av välbehag och beräknad livslängd. Detta är en insikt som nu snabbt vinner gehör hos allt fler forskare och politiker över hela jorden. Fattigdomens problem har inte med absoluta tal att göra, särskilt inte som de fattigaste nu snabbt verkar få det bättre, i absoluta tal. Fattigdomens baksidor handlar inte om hur mycket tillgångar man har, utan om skillnaden mellan de mest gynnade och de som har det sämst ställt, inom det samhälle man lever i.

Skillnaden går att mäta och illustrera på olika sätt. Ett intressant sätt, som dessutom är opolitiskt och som verkligen tar alla på allvar är att göra som man gör i den film som finns på nätet och som heter Distribution of wealth. Där har man ställt frågan till ett stort antal amerikaner om hur de ser på skillnaden i inkomst mellan de sämst betalda och de som tjänar mest. Vad är en rimlig skillnad, ett acceptabelt inkomstgap? Det är en enkel fråga och den går enkelt att undersöka statistiskt. Det visar sig att medelvärdet på gapet är? Jag sitter lite illa till här och kan inte kolla, men låt oss säga att skillnaden är ett till 100. Det vill säga att den som tjänar minst tjänar ett och den som tjänar mest 100. Det jag vill peka på här har med principen att göra, inte med de exakta siffrorna som den som så önskar själv kan kolla upp. Nåväl, poängen är att det enkelt går att undersöka vad befolkningen anser vara en rimlig skillnad, ett rimligt gap mellan de som tjänar mest och minst. Och det går även att själv reflektera över detta. Vad anser du? Vad är rimligt? Alla har en åsikt, och det handlar om vilket samhälle vi vill ha. De flesta vill så klart tjäna så mycket som möjligt, men ingen människa är en ö, vi är alla del av samma samhälle som vi delar och förvaltar tillsammans. Därför är detta en långt mer relevant fråga än om vi ska höja eller sänka skatten.

När man sedan frågar dem som svarade på den första frågan, hur de tror att det ser ut i realiteten, i USA, idag. Och så svarar de allra flesta att skillnaden nog är större än de anser vara rimligt. Till och med mycket större, om jag minns rätt. Poängen med filmen och det som gjort att den fått så mycket uppmärksamhet är dock den sista grafen, den som visar hur det ser ut. Den grafen trotsar alla föreställningar, för skillnaden mellan de som har det sämst och det fåtal som har det allra bästa är ENORM. Betänk att de 85 rikaste i världen förfogar över hälften av jordens samlade resurser. Detta får konsekvenser för alla i hela världen, och skillnaden inom respektive land får på samma sätt konsekvenser för befolkningen som helhet. Det handlar inte om någon klasskamp, utan om ett samhälles idealiska dynamik. Det handlar om allas möjlighet att skapa sig ett gott liv och vara med och bygga ett hållbart samhälle. Det handlar också om att uppmärksamma det faktum att dagens politiker helt har tappat greppet. Ekonomins makt över människan, samhället och kulturen är alldeles för stark för att den ska kunna släpas lös. Alla drabbas, utan undantag!

Jag läser om en variant på detta i senaste numret av DIKs tidning PING. Där står det om en undersökning som genomförts bland 55000 arbetare från 40 länder. Uppdraget eller frågan de fick handlade om den ideala löneskillnaden i ett företag. När svaren sammanställts visade det sig att skillnaden mellan olika länder var stor. I USA uppskattade man att den ideala skillnaden var att VDn kunde tjäna 6,7 gånger mer än de anställda i företaget som hen leder. I Sverige svarade man på samma fråga att 2,2 gånger var en rimlig skillnad. Jag vill minnas att jag hört att Per G Gyllenhammar på sin tid tjänade 10 gånger så mycket som arbetarna på bandet, på 1970-talet. Intressanta siffror i sig, för här finns underlag för utformandet av en politik som leder till ett långsiktigt hållbart samhälle. Siffrorna är lätta att ta fram, och det går att komma överens om detta. Sedan går det att hitta lösningar på hur skolan, vården och infrastrukturen och annat ska lösas inom ramen för samhällets dynamiska helhet.

Hur löneskillnaden ser ut i verkligheten? Vad genomsnitts VDn tjänar, i förhållande till de anställda? 204 gånger. TVÅ HUNDRA FYRA gånger mer än de människor hen bestämmer över. Är hen en 204 gånger bättre människa, gör hen ett 204 gånger bättre arbete? Knappast, det tror jag alla kan vara ense om, särskilt i ljuset av denna typ av undersökningar. Skillnaderna inom dagens samhällen är helt ORIMLIGA, det tycker de flesta. Problemet är att alla vill tjäna mer än de gör, och därför lyssnar på politiker som säger att vi lovar att sänka skatten. Problemet är att politikerna därigenom får mindre makt, och ekonomin mer. Och när allt fler sektorer ekonomiseras kommer skillnaderna att accentueras och det blir allt färre som får det (enormt mycket) bättre, medan resten, även medelklassen och till och med den övre medelklassen får det relativt sett sämre. Rikedom sipprar inte ner, den sugs upp. Och ju rikare desto större är sugförmågan och desto mindre blir det över till resten.

Detta är inte en partipolitisk partsinlaga, det är ett vetenskapligt resonemang om hälsa, hållbarhet och om mänsklig anständighet och vad som är rimligt i ett modernt samhälle.

Inga kommentarer: