fredag 13 november 2015

Kultur, kontroll, kunskap och konflikter

På väg till möte igen, med forskningsrådet för interkulturell dialog. Viktigt, även om det man som forskare kan göra i akuta lägen är plågsamt lite. Sverige förändras snabbt, mycket snabbt, känns det som. Ändå vet jag att känslan aldrig går att lita på. Att veta säkert är en sak och att känna sig trygg i förvissningen en helt annan. Det ser jag som den kanske största utmaningen vi har att hantera. Skillnaden i kraft mellan intellekt och affekt.

Utmaningen tar sig många olika uttryck. Tänker till exempel på nyheterna om grymma våldtäkter som sprids från tid till annan på sociala medier, inte i första hand för att våldtäkten är grym, utan för att gärningsmännen inte är etniska svenskar. Som om det hade något med saken att göra, som om det gjorde brottet värre. Plötsligt vaknar ett enormt och känslodrivet engagemang, inte för kvinnan som drabbas, utan för straffsatsen. Det talas om utvisning och så vidare. Och insikten om att majoriteten av alla våldtäkter i Sverige begås av svenska män upplöses i mötet med känslostormarna som rörs upp av det faktum att brottet begåtts av en utlänning. När brott begås av svenska män är känsloläget ett helt annat, och förklaringarna som förs fram av en helt annan art och mycket mer sansade.

Känslan säger att etnicitet har med saken att göra, medan intellektet säger att det alltid är människor/individer som begår brott eller gör gott. "Det finns ingen statistik som visar på etnicitet", sägs det. Nej, just det, kan man ju kontra med. Hur kan du då veta att etnicitet har med saken att göra? Orsaken till att man inte för statistik över detta är just för att inte göda rasismen, som hela tiden lurar där under ytan. Orsaken (eller jag vet inte helt säkert, men det är i alla fall en intellektuell förklaring) till att man inte för statistik är att det är redundant information, för det handlar om lagen och brottet, inte vilken grupp förövaren tillhör. Alla är lika inför lagen! Ändå vill många veta och vissa är besatta av att veta. Jag vågar inte tänka på och vill inte läsa vad det står i kommentatorsfältet på Avpixlat om denna typ av brott, där känslan får fritt spelrum och där dumhet och avsaknad av fakta är en styrka. Där intellektuella och forskare avfärdas som vänsterflummare.

Jag oroas väldigt mycket över hur fort det gick att hamna här. Ett ovanligt stort tillskott av människor i nöd söker sig på kort tid till ett välmående land i norr, och plötsligt mobiliseras en enorm känslostorm, och vanligtvis vettiga människor ropar på än det ena än det andra. Åtgärder riktade mot grupper av människor. Och när känslorna sedan ska förklaras mobiliseras intellektet, men inte för att förstå, utan för att förklara känslan, i efterhand. För att rättfärdiga rädslan och misstänksamheten. Då kan man plötsligt tänka klart igen. Då hänvisas till statistik och forskning, men bara till kunskap och fakta som stödjer känslan. Att det finns fakta och forskning som talar mot avfärdas som subjektivt vänsterflum. Det införs gränskontroller och talas om kostnader. Det faktum att årets julhandel beräknas omsätta mer än vad det kostar att ta emot flyktingarna som sökt sig hit i år är inget man talar om, eller att kostnaderna för att rädda bankerna vida överstiger kostaderna som flyktingskrisen (som inte är en FLYKTINGkris, utan en kunskapskris) medför, i det korta loppet. På lång sikt talar allt för att Sverige kommer att tjäna pengar på tillskottet av människor och kompetenser. Problemet är att intellektets röst drunknar i känslostormen.

Känslan säger att Sverige måste stänga sin gräns, men intellektet och all tillgänglig kunskap om människor säger att kultur inte kan kontrolleras. Jag har inga problem att förstå känslan, men den starka viljan, som oroväckande nog växer sig starkare från dag till dig, att låta känslan styra över intellektet, vetenskapen och den beprövade erfarenheten, den förstår jag inte. Den kan jag aldrig acceptera! Den tar oss alla ut på ett slutande plan, ut över mänsklighetens värsta avgrund. Och det är våra så kallade vänner som driver på den utvecklingen, som eldar på känslorna. Den nionde november 1938 inträffade Kristallnatten. Det minnet borde vi hedra genom att lägga band på känslorna, inte elda på dem och sedan använda vår intellektuella förmåga för att (bort)förklara irrationaliteten. Kultur går inte att kontrollera. Och det går aldrig att bilda sig en uppfattning om en individ utifrån hens grupptillhörighet. Betänk att 90 procent av alla brott begås av män. I konsekvensens namn borde det i så fall också beaktas, liksom det faktum att majoriteten av alla våldtäkter i Sverige begås av svenska män.

Försöken att kontrollera kultur är många och tar sig olika uttryck. Ett annat exempel på affekter som hotar att köra över intellektet är rösterna, som inte riktigt kan sägas vara högljudda i Sverige idag, men som ökar oroväckande snabbt på andra ställen i världen, och kravet på så kallade trigger warings som i USA är väldigt vanligt på universiteten där. Läser i DN om en incident på Yale, som oroar lite mer än det jag hört om tidigare. "Livet är ingen trygg zon" är rubriken på Erik Helmersons Ledare, och det är sant. Hur skulle Sverige kunna ställa sig utanför det som händer i Europa och världen? En mur mot omvärlden skadar oss mer än den skyddar, för den göder känslans makt än mer. Kultur går inte att kontrollera, och alla försök i historien att göra just det, försöka kontrollera kultur, har ändat med en förskräckelse.
Det händer obehagliga saker på amerikanska universitet. I Missouri försöker lärare och elever fysiskt hindra journalister från att bevaka studentmissnöje. På anrika Yale har en kvinnlig lärare hamnat i blåsväder. Hon tyckte inte att universitetet skulle diktera hur studenterna klär ut sig till halloween. I stället kunde man diskutera ämnet – potentiellt stötande kostymer – som vuxna. 
Resultatet blev att hon, och hennes make som också verkar på Yale, hamnade i centrum av en storm. I en viral video står maken mitt bland arga studenter. När han säger att han inte håller med en talare får hon ett utbrott och vrålar åt honom att avgå.
Avgå! Utvisa! Hata. Och så vidare. Det är affektens röst som talar, och det är kraften i känslan som visar sitt ansikte. Att detta är något som tagit sig in på universiteten oroar nästan mer än Avpixlat och den bruna vändning som politiken i Sverige tagit. För när/om inte ens högskolevärlden är en plats där intellektet försvaras och ges företräde framför affekterna är risken stor att rasismen och allehanda andra företeelser som bara kan bemötas med kunskap och argument ges luft och kraft. Och då har vi hamnat i en kris på riktigt. Då vet ingen hur det slutar.
Studenters allt vanligare krav på att lärosäten ska vara ”trygga zoner” där inget stör är patetiska. Det måste vuxenvärlden vara vuxen nog att slå fast. Vi talar om unga som befinner sig på en plats som är till för en enda sak: att de ska få ta del av tankar som uppstått utanför deras egna tjugoårshjärnor. Nu inte bara vägrar de att reflektera över dessa – de kräver att helt slippa höra dem. Att en idé strider mot något som deras tjugoårshjärnor kläckt fram anses aggressivt och hotfullt. 
I New Yorker skriver författaren och historikern Jelani Cobb om rasism på bland annat just dessa skolor. Han menar att de senaste händelserna är ett uppflammande av långvarigt pyrande vrede: ”Friheten att förolämpa de mäktiga är inte samma sak som friheten att trakassera de relativt maktlösa”. 
Jag tror att argument som dessa kommer att bli allt vanligare. Allt fler kommer att försöka tysta åsikter genom att kräva ”trygghet” och hänvisa till maktanalys – som alltid kommer att utfalla till den krävandes egen fördel. Men man kan samtidigt vara i underläge och ha fel. Dumheter kan inte ursäktas med att de är antirasistiska. Dessutom är det så att yttrandefrihet sällan främst gynnar de mäktiga. Makt är status quo och status quo kräver strypt inflöde av nya impulser.  
Jag misstänker att en delförklaring till studenternas bortskämda later är att de är så vana vid yttrandefrihet att de inte förstår hur det skulle vara om den rycktes ifrån dem. I längden är det nämligen inte den som skriker högst på skolgården som vinner utan den som kontrollerar de totalitära megafonerna.
Kanske är det så, att vi har invaggats i en trygghet som vi tar för givet. Och när flyktingarna knackar på dörren i desperation är vår första reaktion att tänka att det inte är vår sak, att det har med deras kultur att göra och att vår kultur är bättre för att vi inte krigar. Vi glömmer då att det faktiskt pågår ett krig i Sverige. Det bränns byggnader och i Trollhättan dödades människor, högst troligt på grund av etnicitet. När Sverige och det svenska ska försvaras är det inte med intellektuella medel, utan med affekter. Och det är inte så konstigt, för Sverige finns inte, eller finns bara i en känslomässig mening. Sverige är en konstruktion, en känsla. För att förstå det krävs ett väl utvecklat intellekt, tid för eftertanke, reflektion och förmåga att analysera läget med utgångspunkt i fakta.

Kunskapsskolan, det är först när den inte finns längre som vi saknar den. Och jag ser det som händer i Sverige idag som ett tecken på just det, att kunskapsskolan inte existerar längre. Det är det enda verkliga skyddet som finns mot krafterna som vill förändra Sverige, och som vinner mark och samlar kraft genom affekterna och det höga tonläget. Det är kunskap som är lösningen, verklig kunskap. Och det är i skolan som vår gemensamma framtid avgörs. Bara ett fungerande utbildningssystem som faktiskt ger oss mer och bättre kunskaper kan rädda oss från våra egna affekter. Fast då måste vi även inse att kunskap inte heller kan kontrolleras! Kunskap är som kultur, den lever sitt eget liv. Den kan bara lockas fram, med kärlek, medmänsklighet och förståelse för tillvarons och livets komplexitet. Sanningen är att det inte existerar några enkla lösningar!

Det enda som existerar är Du och Jag och alla andra. Vi är hänvisade till varandra, alla vi som lever på jorden här och nu. Skillnaderna mellan oss handlar mer om känsla än intellekt. Det är mer som förenar oss än skiljer oss åt. Det lär oss historien och tar vi oss bara tid att tänka efter inser vi att det är så. Om vi bara kan förstå betydelsen av att samtala, istället för att debattera, kommer vi att märka att vi alla drömmer om väldigt liknande saker. Om vi bara kan lära oss lyssna på varandra, se varandra i ögonen. Det är solans viktigaste uppdrag, att främja demokrati, öppenhet och kunskap. Och det är det enda verktyget vi har att möta känslorna med.

Kunskapsskolan, låt oss värna den! För oss själva, våra medmänniskor, och för barnbarnens skull.

2 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Fast när det kommer till trigger warnings, är det inte mer en "vit reaktion" än vad det är en intellektuell diskussion? Finns några empiriska belägg eller är det bara en pop-kulturell känsla?

Eddy sa...

Jag ser fenomenet trigger warning som en oroande tendens, en rörelse i en problematisk riktning. I Sverge är det nog inte särskilt vanligt, men allt fler lärare stöter allt oftare på saker som liknar det som diskuteras i USA, trots att det möjligen inte är särskilt utbrett där heller. Att jag tar upp det handlar om att stämma i bäcken. Det är mer än en känsla, men det saknas omfattande empiri.