onsdag 25 november 2015

Robotdammsugare, en symbol för vår tid

Någon skrev på Twitter igår, att ingen idag anser att Sverige gjorde för lite under andra världskriget för att hjälpa människor från andra länder. Tvärt om är det många som riktar kritik mot Baltutlämningen och det faktum att Sverige accepterade Tysklands krav att stämpla J i judarnas pass. Hen skrev också, att allt talar för att ingen som blickar tillbaka på vår kaotiska samtid kommer att säga att vi gjorde tillräckligt. Idag är det massan som styr, den anonyma massan och dess magkänsla. Politikerna har inget att sätta emot, de ger bara efter. Liksom så många gånger tidigare genom hela mänsklighetens historia, är det först med lite distans till dagshändelserna som den verkliga bilden framträder och det visar sig och går att avgöra vad som är klokt och vad som är problematiskt eller idiotiskt. Ingen vet säkert, men jag är av den fasta övertygelsen att det aldrig finns någon gräns för humanitära, hjälpande insatser. På det området går det inte att göra för mycket och ingen kostnad är för hög. Handlingar utförda i affekt, som eftergift till så kallade Sverigevänner och tysta "majoriteter", är det dock lätt att redan i realtid resa invändningar emot. Vad är det Löfven och Romson försvarar? Det kan mycket väl bli så att det i framtidens historieböcker kommer att stå att Sveriges regering försvarade svenskarnas frossande i julbordens överdådighet och deras önskan att ge varandra robotdammsugare i julklapp, framför medmänskliga insatser och relationsbyggande. Jag skäms över, det gör jag!

Kommentatorsfältens tysta majoriteter regerar. Det kan aldrig resultera i något bestående, något att vara stolt över. Tysta, anonyma, så kallade majoriteter, är mänsklighetens kollektiva motsvarighet till individernas magkänsla. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på känslor, det säger oss både intellektet och intuitionen. Om vi bara stannar upp och tänker efter. Det är problemet med tysta majoriteter, att de aldrig stannar upp och att de aldrig tänker efter. Dreven jagar blod och stannar aldrig upp. Kunskap och analys betraktas av en anonym pöbel som tecken på svaghet och hinder för känslornas fria spelrum. Hämnd, stängda gränser, hat och hot, jaglojalitet och lättja, enkla lösningar och bomber, det är den anonyma massans universallösning på alla problem.

Jag tror på och kämpar för något annat. Jag ser inte hinder och problem, komplexitet och svårigheterna som ingen förnekar att flyktingfrågan är behäftad med som anledningar att inte försöka. Jag vill kunna se mina barnbarn i ögonen och kunna säga: Jag gjorde vad jag kunde! Jag är ingen Sverigevän, jag kämpar för att leva i ett land jag kan vara stolt över. Idag skäms jag. Med sådan vänner behöver man inga fiender. Jag tror på förnuftet, eftertanken, analysen som sträcker sig in i evigheten och medmänsklighet. Och jag är övertygad, dels om att en av världshistoriens intellektuella giganter Barouch Spinoza skulle känna igen sig i vår samtid, dels om att han skulle känna samma förfäran idag som han kände då, på 1600-talet, över vulgus (folkmassans) makt över tanken och synen på vad ett samhälle är och bör vara. Jag orkar inte kommentera dagsaktuella galenskaper mitt i stormens öga så jag vänder mig till den bildningsinstitutionen Under Strecket där det igår publicerades en klok och läsvärd artikel om just Spinoza och hans nyligen till svenska översatta och utgivna verk: Teologisk-politiskt traktat. Jag stannar upp lite och tar mig tid att reflektera. Hittar en annan Under Strecket, från 2010, skriven av Johan Gärdfors, som också handlar om Spinoza. Fångas av ett stycke där som känns skrämmande aktuellt.
Under hans livstid gjorde man klokt i att inte påträffas med hans skrifter, och med något undantag var det otänkbart att låta trycka dem. Vid födseln i Amsterdam 1632 befann sig Spinozas familj redan på flykt undan den spanska inkvisitionen. Själv kom han på grund av sitt fritänkeri att bli utesluten ur den judiska församlingen samtidigt som han blev anklagad för att vara ateist av de kristna. Han riskerade att bli lynchad av en uppretad folkmassa under politiska oroligheter, och blev trots Hollands relativa tolerans förvisad från sin hemstad.

Det är delvis mot bakgrund av denna situation som man kan förstå Spinozas ambition att utarbeta ett filosofiskt tillvägagångssätt för ”intellektets förbättring”, en optik för att se världen klarare och därigenom övervinna den mänskliga tendens till intolerans och irrationalitet som Spinoza på nära håll bevittnat. Vad Spinoza uppfattade var en nedåtgående spiral, där negativa sinnesstämningar ledde till ett inadekvat sätt att uppfatta världen, vilket ytterligare förstärkte de negativa affekterna och grumlade vår fattningsförmåga. Det som behövdes var därmed både väg och vägledning för att denna rörelse skulle kunna vändas till en positiv spiral, baserad på glädje, aktivitet och adekvata idéer.
Det skulle kunna vara skrivet idag, med den viktiga och oroväckande skillnaden att vi saknar en Spinoza som försvarar öppenheten och filosofin. Eller, kanske är det så att när det lugnar ner sig så kommer det att visa sig att det fanns tänkare som liksom Spinoza överlever och talar till en avlägsen framtid. Nåväl, gårdagens Under Strecket är skriven av Ervin Rosenberg, som menar att Teologisk-politiskt traktat är ett av det västerländska tänkandets viktigaste verk, samtidigt som det är en av de mest angripna böckerna som skrivits. Den "rätta" lärans försvarare är och förblir anonyma, för det är Spinoza vi läser och hyllar idag, inte hans kritiker.
Brevväxlingen med Henry Oldenburg visar att Spinoza, trots att han då bara hade ett publicerat verk bakom sig, måste ha utsatts för hårda angrepp för påstådd ateism. För att vederlägga dessa anklagelser gör han en paus i det påbörjade arbetet på ”Etiken” för att skriva ”Teologisk-politisk traktat”.

Under årtiondena efter befrielsekriget mot det spanska väldet – och särskilt mellan 1653 och 1672, då Johan de Witt var rådspensionär – hade Nederländerna ett närmast protoliberalt styre som gjorde landet unikt i sitt slag i 1600-talets Europa. Det var till exempel ensamt om att låta fördrivna judar, ­flyende cristianos nuevos och förutvarande marraner bosätta sig i landet där de kunde leva fritt som judar. Det högre borgerskapets styre under den holländska guldåldern kännetecknades av en tolerans på rader av områden så vittgående att den var otänkbar i andra europeiska länder. 
Sverige skulle kunna bli ett land som är unikt i sitt slag. Igår valde dock vårt lands regering en annan väg. Man gav efter för den "tysta" "majoriteten" och de antidemokratiska krafterna som vill ta makten över Sverige och som anser att Sverige mår bäst av att vara en plats fri från utlänningar och oliktänkande. Spinoza hade helt klart känt igen stämningen, även om han liksom jag och många med mig skrämts av den där robotdammsugaren. Genom att Miljöpartiet sålde ut sin själ och förvandlade sig själva till ett obsolet parti som ger stöd till kunskapens och det öppna samhällets fiender är Sverige med oroväckande hastighet på väg mot samma öde som Hålland på 1600-talet.
Under senare delen av 1660-talet kunde Spinoza inte ignorera förebuden om att det relativt liberala styre som hade hållit de kyrkliga anspråken och prästerskapets inblandning i statens affärer stången gick mot sitt slut. Ett smärtsamt bevis på förändringen var processen och den hårda fängelsedomen den 27 juli 1668 mot den ”blasfemiske” fritänkaren Adriaan Koerbagh, en av Spinozas nära vänner. Mot den bakgrunden förstår man den för Spinoza bittra tonen, invektiven mot prästerskapet och den oblidkeliga misstro mot vulgus (folkmassan), som är ett genomgående drag i ”Teologisk-politisk traktat” och som lyste med sin frånvaro både i ”Korte Verhandeling” och i ”Förståndets förbättring”.
Då liksom nu var det fundamentalism och tankekontroll, försvararna av den enda vägens politik och den rätta läran som hotade kunskapen och förnuftet från att styra. Mot massans råa och affektdrivna kraft och anonymitet har intellektet inte mycket att sätta emot. Därför måste kunskapen, öppenheten och demokratin försvaras, annars tar mörkrets makter över och sedan ligger fältet öppet för allehanda hemskheter, då liksom nu och i framtiden. Kunskap, demokrati, öppenhet, jämlikhet/jämställdhet och långsiktig hållbarhet är aldrig någonsin givet. Det är visioner att kämpa för, som ständigt måste försvaras, inte bara i ord, utan i handling. Utan mångas aktiva stöd och mod att stå upp för medmänskligheten är risken stor att allt det vi trott på och våra förfäder kämpat för raseras. Kommentatorsfälten må ha makt, men de erbjuder inget alternativ. Därför skrämmer politikernas flörtande med dessa mörkrets krafter. Eftergifter mot "tysta" "majoriteter" utgör ingen grund att bygga något varaktigt på. Spinoza såg och förstod, han kunde tyda tecknen.
Misstron mot hopen bygger på hans tankar om människans träldom under lidelserna (ämnet behandlas i fjärde delen av ”Etiken”), övertygelsen att människan styrs mer av sina lidelser än av förnuftet. Så länge hon lever i fruktan och behärskas av vidskepelse är hon ofri, ty ”endast den är fri som helhjärtat lever under förnuftets odelade ledning”. Träldomen under lidelserna leder också till ofria samhällen.
Vår tid präglas av fruktan och vidskepelse i form av ett växande kunskaps- och människoförakt. Effektivitesjakten och ekonomiseringen gör oss korkade och lämnar fältet fritt för affekter, magkänslor och kommentatorsfältsdrev som skoningslöst hatar och anonymt hotar. Det regeringen visade prov på igår var inget annat än ett slags skamfylld träldom under lidelsen som hotar att leda oss alla in i övervakningens och ofrihetens skrämmande rike. Begäret efter budgetar i balans, sänkta skatter och robotdammsugare som får symbolisera den där mänskliga faktorn som skulle kunna betyda något positivt, men som istället är ett tecken på självförakt och misstro mot allt mänskligt.
”Om nu människor av naturen vore funtade så att de inte begärde något annat än det som det rätta ­förnuftet anger skulle samhället inte behöva några lagar, utan det skulle vara alldeles nog att lära människorna de rätta moralreglerna för att de självmant med ett rent och fritt sinne skulle göra det som är till deras verkliga nytta. Då den mänskliga naturen emellertid är helt annorlunda funtad söker förvisso alla sin egen nytta, men inte alls utifrån det sunda förnuftets föreskrifter. Oftast fattar de i stället begär till saker och finner dem vara nyttiga utifrån blotta begäret och under påverkan av sinnesrörelser (som inte ser till någon framtid eller tar andra hänsyn). Härav kommer det sig att inget samhälle kan bestå utan styrande makt, och följaktligen lagar som tyglar och begränsar människornas begär och otyglade drifter”, står det i traktatens femte kapitel.
Det var länge sedan Sverige hade en STYRANDE makt. Det var länge sedan något annat än jakten på effektivitet och sänkt skatt regerade i vårt land. Det var länge sedan någon formulerade visioner om öppenhet, medmänsklighet, demokrati och allas lika värde, och stred för dessa. Länge sedan kunskapen och det kritiska tänkandet, analysen och eftertanken, lyssnandet och inkännandet stod i centrum. Sakta har istället gränser förskjutits, med goda intentioner och för att vi "måste." Mot bättre vetande har Sverige förvandlats till oigenkännlighet. När vi behöver Spinoza och andra tänkare som kan hjälpa oss att UTVECKLA vårt intellekt, får vi en robotdammsugare istället. Och ROT, RUT samt jobbskatteavdrag, vilket anses viktigare än att öppna våra hjärtan för människor i kris, på flykt undan krigets fasor, förföljelse och fundamentalism. Humaniora och bildning betraktas som onödiga kostnader och tid för eftertanke offras i jakten på effektivitet och lönsamhet. Hade det funnit tid att läsa och tänka, om vi hade lyssnat på Spinoza, fanns det hopp.
Varför är demokratin att föredra framför andra styrelseformer? Spinoza hävdar att det demokratiska styrelseskicket är ”det mest naturliga och det som mest närmar sig den frihet som naturen till­erkänner varje människa. Ty i det överför ingen sin naturrätt till någon på ett sådant sätt att han inte i fortsättningen blir tillfrågad, utan till hela sam­hällets majoritet, av vilket han utgör en del”. Demokratin är inte bara det mest naturliga, den är också den styrelseform som lättast kan undgå att drabbas av uppror och upplösning. ”Till detta kommer att man under ett demokratiskt styre ännu mindre behöver frukta orimligheter, ty det är nästan omöjligt för majoriteten av en folkförsamling, om den är stor, att enas om något orimligt.”
Antidemokratiska krafter har alldeles för länge, oemotsagt fått sprida sina lögner. Intellektuella som försvarat demokratin, öppenheten och kunskapen har med maktens och marknadens goda minne avfärdats som vänsterflum. Forskare som inte vinner framgång i jakten på pengar för tillämpad, kortsiktig, "nyttoinriktad" forskning, anklagas för att vara parasiter. Dumheten har regerat skolan och kunskapen rasar som en följd av att genomströmning anses vara ett bra mått på kvalitet. Högskolan kränger idag examina och poäng i konkurrens. Kanske är det lönsamt, men kunskap är en investering, inte en kostnad. De verkliga parasiterna på samhällskroppen är skattesmitarna och direktörer som (liksom ledningen på SCA) lever avskilda från resten av samhället. Verklig demokrati är något helt annat än det vi ser i Sverige idag.
Ett sådant styrelseskick förutsätter fri åsiktsbildning, det kan inte existera utan åsikts- och yttrandefrihet. Mycket riktigt fastslår traktatens sista kapitel att 1) ”denna frihet kan tillerkännas alla utan att kränka de härskandes rätt och myndighet”, 2) ”alla kan ha denna frihet utan att man behöver göra avkall på lugnet i staten”, 3) ”alla kan ha densamma utan men för fromheten”, 4) ”alla de lagar som stiftas om teoretiska spörsmål är fullständigt onyttiga”, 5) ”denna frihet inte bara kan erkännas utan men för lugnet i staten, fromheten och härskarens rätt, utan att den för att bevara allt detta även bör erkännas”.
Åsikter är inte samma sak som insikter. Idag regerar åsikterna, tyckandet och affekter. Insikter kräver analys, argumentation, kunskap, lyssnande och förståelse för andra. Insikter kan bara växa ur bildning och intresse för medmänniskor, historia, filosofi och kritiskt tänkande. Vad Sverige behöver idag är varken stängda gränser eller robotdammsugare, utan texter och tankar samt tid att tänka efter. Vi behöver Spinoza och,
Vi har anledning att läsa denna frihetens och demokratins förkämpe och fyrbåk från det tidigmoderna Europa. Läsningen av hans verk ger en sann intellektuell glädje.
Jag skäms idag, och viker därför dagen åt filosofi och eftertanke. Det är för övrigt det enda jag önskar mig i julklapp: tid, marginaler och medmänsklighet.

Inga kommentarer: