måndag 21 december 2015

Kunskapsentropi och utbildningsinflation

Idag gör jag sista dagen på jobbet innan jul. I morgon och på onsdag skriver jag hemma, och sen är det äntligen jul. Behöver verkligen vara ledig, vilket är en känsla som blivit starkare och starkare för varje år. Allt tal om kvalitet till trots så sjunker den. Eller kanske just därför, för fanns det kvalitet, om det var en självklarhet och en hederssak -- vilket det var när jag började läsa på högskolan -- behövde man inte tala om kvalitet. Det i sig är stressande, detta att på nära håll tvingas se på när det man älskar och brinner för utarmas. Samtidigt minskar tiden och möjligheten att göra något saken på grund av ständiga och att tydligare krav på effektivitetsvinster.

Det är ett slags ödets ironi att den svenska skolans resa utför inleddes i samma veva som jag började läsa på högskolan. The story of my life har varit att dörrarna stänkts just bakom mig, vilket jag i och för sig är tacksam för. Att se möjligheterna stängas framför ansiktet på en hade ju varit värre. Men det är ändå tragiskt, för det skulle ju bli bättre. Istället har det stadigt blivit sämre, och ju fler och större problem, desto desperatare åtgärder har införts för att laga det som var bra. Över huvudet på lärare och rektorer har skolan reformerats till oigenkännlighet och högskolan har som en konsekvens av nyordningarna och kvalitetssäkringssystemen allt mer kommit att gymansifierats. Därför undervisar jag i en helt annan högskola, för helt andra typer av elever, med andra ambitioner och sämre förkunskaper, än den jag själv var student i. Och i enlighet med ideologin inom New Public Management har jag som lektor reducerats till en utbytbar kugge i ett ekonomiskt maskineri som bara erkänner ett enda värde: Pengar.

Inte bara i skolan och på universitetet syns tecken på denna utveckling. Problemen i skolan är inga skolproblem, det handlar om samhällsproblem, om ett slags systemfel. Kunskapen, kvaliteten och innehållets värde utarmas sakta. För varje år som går faller det som en gång var allt mer i glömska, och den som klagar på hur det är kan beskyllas för att vara gammal och nostalgisk. Siffror plockas fram som visar att allt är i sin ordning, åtminstone, ofta visar siffrorna att det blivit bättre, att kunderna är mer nöjda idag och så vidare. Det är en del av new public management, att bara det som går att mäta är värt något, och så länge kapitalflödet är positivt finns inga verkliga problem. Därför kan man minska antalet timmar på kurserna och skära i tiden som läggs på kompetensutveckling samt öka genomströmningen, utan att det går ut över kvaliteten. Trots att alla som varit med ett tag vet och av hela sitt hjärta känner att akademin allt mer avakademiserats, att kunskapen utarmats och att det finns allt mindre tid för utveckling, visar siffrorna som används för att motivera nedskärningarna att allt är frid och fröjd. Okej, i relation till övriga samhället, relativt sett, kanske skillnaden är konstant. Men ett land som säger sig sträva efter att vara en kunskapsnation kan det aldrig vara okej att slå sig till ro med åsikten att det inte är bättre någon annanstans. Vad Sverige och skolan behöver är högre krav och mer läxor, inte inte mindre.

Kunskap är aldrig given, aldrig entydig eller enkel. Allt och alla hänger ihop. Det kan illustreras med hjälp av dagens debattinlägg på Brännpunkt, som är skrivet av medietextarna Per Ewald och Victoria da Silva. De skriver om förhållandena på marknaden för textning av TV-program, om synen på kunskap och kvalitet som där är rådande. Och även om det inte på långa vägar är lika illa på högskolan (då hade vi VERKLIGEN problem) finns det lite för många likheter för att det ska kännas riktigt bra. Tyvärr blir jag inte förvånad, men jag förstår i alla fall lite bättre vad det är som håller på att hända och jag inser att det inte är studenternas fel att det blivit som det är, att kunskapen utarmas och att det gått inflation i betygen. Det är en konsekvens av den kultur som växer fram mellan oss alla.
För undertextarnas del började de stora lönesänkningarna på 1990-talet. Med undertextningsbolaget SDI Media i spetsen sänktes arvodena ungefär med hälften. För dem som fortsatte att arbeta som undertextare på 2000-talet fanns det bara ett sätt att klara försörjningen: att jobba fortare, och ofrånkomligen också slarvigare. Arvodena betalas per programminut, så om man skyndar sig riktigt ordentligt och jobbar långa arbetsdagar går det trots allt att överleva – om än knappt. De som jobbar fortast tjänar minst dåligt. 
Utvecklingen är den samma på högskolan, om än inte lika drastisk. Och nu ser vi resultatet. På väg till jobbet från tåget talade jag med en kollega som varit sjukskriven länge men som nu är tillbaka, fast på 80 procent. Och som hen sa, det blir nog inte mer. Orken och motivationen finns inte, och hen är inte ensam om att känna så. I väntan på att kaffemaskinen skulle komma igång tog jag en tur i korridoren och på på dörrarna till inte mindre än tre kollegors rum står det: Sjukskriven. Allt fler pressar sig allt mer för att hänga med. Att regeringen äntligen beslutat sig för att höja lärarnas löner är naturligtvis bra, men om arbetsförhållandena och synen på kunskap och kvalitet inte ändras kan det mycket väl bli ett meningslöst slag i luften. Utbildningssystemet är på väg utför tillsammans med resten av samhället, och i det är pengarnas fel, eller i alla fall ekonomiseringens och ett allt tydligare fokus på tillväxt. Är det kunskap vi vill ha räcker det inte att höja lärarnas löner, en helt annan syn på vad som är viktigt, över hela linjen, krävs. Därför är det som sker i det tysta bland undertextarna viktigt att uppmärksamma. Om det är som man brukar säga att undertexter är den typ av text som flest läser är det allvarligt att kvaliteten utarmas. Undertextarna är lika lite som lärarna ett särintresse i samhället!
På den vägen är det i branschen. De senaste 15 åren har arvodessänkningarna fortsatt – och stressen ökat. Det är det som är förklaringen till alla fel och missar i undertexterna. De två stora leverantörerna av undertexter på marknaden är SDI Media och BTI Studios. Båda ägs av utländska multinationella bolag, och den enda vinstskapande metoden de verkar känna till är att dumpa priserna för att konkurrera om kontrakt med tv-kanaler och filmdistributörer. När de har fått ett kontrakt genom att ligga lägst i pris meddelar de sina frilansar – helt utan förhandlingar – hur lite betalt de kommer att få. 
Varken SDI Media eller BTI Studios har visat minsta intresse för att diskutera vad som skulle vara rimliga löner för undertextarna. De skyller på sina kunder, som bara är ute efter lägsta pris, och förklarar att det är så marknaden fungerar. SDI Medias Sverigechef Anna Bolin har sagt att undertextning inte är något man kommer att kunna leva på i framtiden.
Logiken är den samma i hela samhället. Man skyller på marknaden. Och så länge majoriteten röstar på partier som lovar sänkta skatter, stängda gränser och minskad solidaritet, kommer problemen att leva kvar och förvärras. Och när kunskapen utarmats tillräckligt finns ingen kunskap att konkurrera med längre, bara sänkta löner. Undertextarna är förlöpare till det som riskerar att hända med oss alla om vi inte inser allvaret. Om pengar är det enda som betyder något är sänkta löner den enda vägen fram, eller ner, utför, mot avgrunden. Det är så marknaden fungerar ... för marknaden bryr sig bara om vinst, på kort sikt. Men ett land, och särskilt en kunskapsnation fungerar på helt andra sätt och kräver helt andra saker. Kunskap kan inte köpas för pengar, den måste man förtjäna och betala för med blod, svett och tårar. För att det inte ska gå inflation i kunskapen krävs mer tid, mer arbete och ökat kollektivt ansvar dels för värnandet av innehållet i skolan, dels för personalen på vars axlar landet och framtiden vilar.

Entropi är en konsekvens av termodynamikens lagar. Det är en princip som säger att det alltid finns fler sätt som det kan uppstå oordning på, än ordning. Ordning kräver därför mer energi och omsorg. Kunskapsentropi uppstår dels av effektiviteshets, dels av det faktum att allt mer av kunskapen specialiseras och smalnar av vilket gör att överblicken går förlorad. Allt fler lär sig allt mer om allt mindre, och därför utarmas kunskapen. Och när det finns allt mindre tid att tänka och reflektera, när medierna allt snabbare pumpar ut allt mer undermålig text till allt fler, är det allt fler som ser och förstår allt mindre av själva grundproblemet.

Det är inte svårt egentligen. Det enda som behövs för att lösa problemen är tid i kombination med förståelse för att kunskap är svårt och kräver tålamod för att växa. Ska lärarna orka med sitt uppdrag krävs att de får tid att tänka, reflektera och verkligen värna kvaliteten i verksamheten. Ensamma klarar lärarna dock inte av att fixa det som måste fixas, för ansvaret för kunskapen är allas.

Inga kommentarer: