Etik är något jag länge intresserat mig för, mycket beroende på att det är en fråga utan givet svar. Självklart finns ett regelverk i botten, i nämndens och forskningens fall är det Etikprövningslagen och även Helsingforsdeklarationens etiska principer och FNs deklaration om mänskliga rättigheter. Vetenskapsrådet har också en uppsättning regler som alla forskare har att rätta sig efter. Allt för satt samhällets behov av kunskap ska balanseras mot den enskildes rätt till integritet och skydd. Kunskap är viktigt, men inte hur viktigt som helst. Därför finns alltid ett visst utrymme för tolkning, och det är därför det inrättats ett antal regionala och en central etikprövningsnämnder i Sverige.
Mötet igår var det bästa på mycket, mycket länge. Det står ut som en ljusglimt i en annars ganska mörk höst, vilket avspeglade sig i dagens första bloggpost. Jag och många med mig går på knäna i den akademiska världen. Därför var jag så himla glad. För första gången på länge hade jag dessutom sovit gott hela natten. Jag såg fram emot av en dag där jag skulle arbeta på slutmanuset till bok två i serien av tre som jag jobbat med under senare år och där jag sammanfattar vad jag lärt mig hittills och samlar ihop tankarna till ett slags förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Inga andra krav än dem jag själv satt upp, och en hel dag att spela på. Allt var som upplagt för en bra skrivdag. Så fick jag ett mail från en kollega, som rörde ett studentärende. Kan och vill inte gå in på vad det handlade om, men jag pekades ut som oseriös och fylldes av en känsla av maktlöshet. Dessutom blev jag som alltid ledsen när kvaliteten i mitt arbete ifrågasätts. Ärendet utagerades ganska snart, men skrivlusten dog och känslan av uppgivenhet som krupit sig på kom tillbaka, trots det givande mötet, sömnen och det faktum att alla förutsättningarna fanns för en bra arbetsdag i kunskapens tecken. Allt jag skrev om i förra bloggposten bekräftades på ett obehagligt sätt. Och känslan av att något är fundamentalt fel i akademin blir allt svårare att skaka av sig.
Mitt problem är att jag inte kan sluta tänka. Och eftersom jag arbetar med det jag verkligen tror på och brinner för; kunskap och kvalitet, går det inte bara att skaka av sig problemen och gå vidare i livet. Jag bryr mig alldeles för mycket för att det ska vara bra för min egen hälsa. Sakta mals jag ner av insikten om att ju mer jag lär och förstår och ju fler formella meriter jag skaffar mig, desto mindre inflytande över mitt arbete får jag. Lärarjobbet liknar allt mer bageriarbetet, med den skillnaden att det kunde jag stämpla ut ifrån. Kunskapen och lärandet samt omsorgen om kvaliteten kan jag inte stänga av, det är ett slags förbannelse som förföljer mig. Problemet är att jag ingenstans i några regler, förordningar, officiella dokument eller i retoriken runt utbildning i Sverige hittar några tecken på att jag gör fel. Men utbildning inom New Public Management bygger på köp och sälj, och kunden har alltid rätt. Därför blir jag systemets svagaste länk. Det är jag och mina kollegor som ska hålla skenet uppe, om att allt är frid och fröjd med kunskapen i Sverige. Var finns etiken i detta, tänker jag? Eller kanske snarare, vilken etik är den rådande? Om det tänker och skriver jag istället för på det jag vill skriva, för jag kan som sagt inte stänga av tankeverksamheten.
En av böckerna som jag hittade hemma i bokhyllan och som efter mötet i Etikprövningsnämnden fått förnyad aktualitet är: Forskningsetik och ömsesidighet – vård, social omsorg och skola (Cöster, Henry 2014), som jag fått som utvärderingsexemplar från Liber, får mig att tänka på lite nya sätt kring detta med etik. Utbildningsetik är något vi sällan talar om. Det borde vi göra. Idag talas det massor om studenternas rättigheter och deras maktlöshet, hur deras intressen kan och bör värnas. Men även jag och mina lärarkollegor är människor, och även vi borde i rimlighetens namn ha rättigheter, om det ska vara meningsfullt att tala om UTBILDNINGSETIK, som rör både lärare och student. Som lärare önskar jag allt mer att jag var en maskin, men det är jag inte. Jag tar åt mig av kritiken som riktas mot mig, och jag sätter en ära i att det ska bli så bra som det bara går. Men när kritiken allt mer på senare år liknar det som skrivs i kommentatorsfälten på Avpixlat, där lärare avfärdas med svepande och ofta personlighetsutpekande argument som inte har någonting med innehållet i kurserna att göra, tar jag illa vid mig. Och ju mer jag värnar kvaliteten desto fler negativa utlåtanden tvingas jag utsätta mig för, medan kollegor som curlar och satsar på att vara underhållande och lättsamma och som är ”generösa” med betyg, får lysande utvärderingar. Ofta omnämns det som anses positivt i lika svepande omdömen, vilket är problematiskt utifrån ett etiskt perspektiv, för hur definieras bra och dålig?. Jag ser det som mitt uppdrag att värna kunskapen och kvaliteten, inte kundnöjdheten. Därför fångar detta med ömsesidighet, som nämns i titeln på boken mitt intresse.
Ethos, logos och pathos är i den aristoteliska antika filosofin ”redan hos de gamla grekerna” namn på livets och ömsesidighetens fundament. Vårdens, skolans och omsorgens värntjänst bar på så sätt namn som nästan låter som de tre litterära musketörerna Athos, Aramis och Porthos. De tre – ethos, logos och pathos – handlar om tre oskiljaktiga inslag i det drama där livet sätts på spel och kampen måste föras en för alla och alla för en. Ethos, logos och pathos betingar ömsesidigt varandra och de utgör de avgörande tre komponenter som formar vårdens och forskningens värn. Ingen av dessa tre, den klassiska aristoteliska filosofins imperativ, utgör ensam grund för vårdens verksamhet, utbildning och forskning. De betingar varandra och kan bara förstås som tre oskiljaktiga aspekter – alla för en och en för alla.New Public Management bygger på en HELT annan etik, ett slags köp- och säljetik där kunden alltid har rätt och där utföranden är verksamhetens maktlösa redskap för att uppnå kundnöjdhet. Det är i mötet mellan dessa båda etiska system som dagens lärare agerar. Båda systemen gäller och anses lika viktiga. Regelverket jag som lärare har att agera i bygger på den ömsesidighet som nämns i citatet, medan dagens studenter, men utbildningspolitikernas goda minne agerar i köp- säljetiken som ger dem makt över allt, utom bedömningen av deras resultat. Här uppstår så klart spänningar och det är som upplagt för konflikter som på inget som helst sätt gynnar kunskapen som skattebetalarna ytterst har rätt att kräva av ett offentligt finansierat utbildningssystem. Lärarnas arbete håller allt mer på att bli ett omöjligt uppdrag. Idag finns inte mycket av varken ethos, logos eller pathos i akademin, annat än möjligen i högtidstalen och rekryteringsbroschyrerna där högskolornas respektive förträfflighet marknadsförs för att locka till sig så många sökande som möjligt. Konkurrens driver nämligen kvalitet, har någon med inflytande och makt bestämt.
Ett annat system, ett mer etiskt, det vill säga transparent och ömsesidigt system som sätter kunskapen OCH människan i centrum. Både studenter och lärare är människor, och behandlar inte lärare och studenter varandra med ömsesidig respekt går det ut över kunskapen och kvaliteten. Om kunskap blir en vara och priset blir en faktor, ja då får vi vad vi betalar för. Och om det är DEN logiken, den etiken som är den rådande i akademin skulle jag vilja få det svart på vitt, för det skulle innebära att jag skulle agera på ett annat sätt och det skulle göra att jag skulle kunna vidta mått och steg för att värna min hälsa som idag allt mer hotas av de motstridiga budskap som jag idag tvingas hantera i ensamhet.
Ethos, läser jag, påminner oss om att handlingarna ska passa till sysslan vi är satta att utföra. Och i ett utbildningssystem byggt på ömsesidighet innebär det att både jag som lärare och studenterna har skyldigheter och rättigheter. Idag känns det allt oftare som om studenterna har fått alla rättigheter och vi lärare alla skyldigheter. För att lärande ska uppstå och för att verksamheten ska vara etisk krävs ömsesidighet och balans i systemet. Vi måste därför tala mycket mer om studenternas skyldigheter och inte bara deras rättigheter. Och ett system där lärarna inte har några rättigheter är allt annat än ömsesidigt och därför dysfunktionellt, för vi agerar alla i ett system där vi förväntas utföra kunskapshandlingar och lärande. Ethos behöver införas, garanteras och försvaras om det är kunskap vi vill ha, och vill vi inte det är det oetiskt att inte erkänna det och anpassa systemet därefter.
Logos, läser jag också, påminner oss om att orden ska passa meningen. Är det KUNSKAP vi vill ha, måste alla veta vad vi menar med det begreppet. Om kunden alltid har rätt och om studenterna anses veta bättre än lärarna vad som är kunskap och vad som främjar lärande, inte bara för stunden, för tentan och examen, utan för livet och det gemensamma samhällsbygget brister dagens högre utbildning mot logos. Och är det då högre utbildning vi utför? Samma med kvalitet. Varför är det bara linjeorganisationen, studenterna och näringslivet som bjudits in i samtalen som lett fram till det nya system för kvalitet i den högre utbildningen som presenterats i dagarna? Varför inte lyssna på lärarna, som samhället satsat miljarder på att utbilda. Var finns rimligheten i att INTE lyssna på, utan istället betrakta den som vigt sitt liv åt kunskapen och kvaliteten i lärandet, som ett ovidkommande särintresse? Vilka ord och vilken mening ska landets högre utbildning vila på? Jag vill veta det, för innan jag vet det eller om det är så att jag förväntas agera med en dubbel uppsättning regler, kan jag inte agera etiskt i min profession.
Pathos, läser jag vidare, påminner oss om att den andra människan alltid berör oss. Och det är ju det jag känner, det är ju därför jag mår dåligt och därför jag skriver. Jag är också en människa, och om jag möts med misstänksamhet eller förakt, påverkar det mig och mina möjligheter att göra ett bra och högkvalitativt arbete. Även detta är så klart en fråga om ömsesidighet, men idag talar vi bara om hur jag som lärare ska bemöta studenterna. Ingen talar om studenternas bemötande gentemot lärarna, eller överhuvudtaget om ömsesidigheten i relationen som kunskapsutvecklingen och lärandet är beroende av. Etiken i talet om högre utbildning bygger på ädla ideal, men etiken i praktiken är en annan, är en etik byggd på köp- och sälj och där kunden alltid har rätt. Lärande är en relation, liksom kultur, kunskap och makt. Detta led har tappats bort i både etik- och kvalitetsdiskussionerna på högskolan. Ömsesidigheten som värnar alla parters intressen, eller samhällets intresse av att medlen som läggs på utbildning används på bästa sätt. Det är också ett sätt att värna studenternas intressen, inte på kort sikt men på lång. Alla blir äldre, lär sig mer och utvecklas.
Kunskapsetik är en viktig fråga, för vi får inte den kunskap vi vill ha, vi får den vi förtjänar. Ett utbildningssystem blir aldrig starkare än dess respektive kedjor. Jag kämpar inte för mina rättigheter här, det vill jag vara tydlig med. Jag menar allvar med ömsesidigheten och kunskapen i centrum. Etik är inte en uppsättning regler som kan totas ihop lite efter tycke och smak, etik och moral uppstår alltid inom ett givet system, som en konsekvens av alla tankar och handlingar som ryms däri. Förstår vi det kan ett annat samtal om kunskap, kvalitet och utbildningsetik startas, ett samtal där alla parter möts i ömsesidighet. Idag debatteras skolan istället, dessutom av alla UTOM ansvariga lärare. Var finns etiken och rimligheten i det? Är lärare inte människor, har lärare inga rättigheter? Är det så tycker jag att jag har rätt att veta det, så jag kan ta ett informerat beslut om min framtid. Om nu ingen annan värnar min hälsa så gör i alla fall jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar